sam-mcghee-KieCLNzKoBo-unsplash (1)
”Sträva efter att återge alla parters ståndpunkter” står det i publicitetsreglerna. Men Medieetikens Förvaltningsorgan (MeFo), som ansvarar för det medieetiska systemet, har bestämt att principen att höra båda sidor inte gäller när den kritiserade parten är en juridisk person. Ett ställningstagande som innebär att osakliga och ensidiga nyheter om företag kan passera en medieetisk prövning utan kritik.
Hur väl publicitetsreglerna efterlevs handlar i grunden om mediernas trovärdighet. Det är därför hög tid att medieföretagen tar sitt ansvar och stramar upp det självreglerande systemet. Inspiration till detta finns att hämta från Norge.
Näringslivets medieinstitut (NMI) har nyligen publicerat en rapport som visar hur det medieetiska systemet i Norge skiljer sig från det svenska. Rapporten består av intervjuer med journalister, företrädare för det medieetiska systemet, näringslivsrepresentanter och jurister som ger sin syn på avvägningen mellan journalisters frihet, ansvar och makt.
Av rapporten framgår att företag i Norge har ett starkare skydd mot journalisters övertramp, samtidigt som pressfriheten står stark.
MeFo:s ställningstagande gällande företagens rätt till bemötande förvånar. Samtliga av dem vi har intervjuat i Norge anser att kravet på samtidigt bemötande vid hård kritik är en helt central princip för att uppnå saklig och trovärdig journalistik. Argumenten att företag inte anses lika skyddsvärda eller har egna kanaler att kommunicera via, avfärdas. En obalanserad nyhet kan inte vägas upp i efterhand, dessutom handlar det i grunden om mediernas trovärdighet. Ett medieetiskt system som tillåter att ensidig information sprids kommer på sikt leda till att journalistiken tappar i trovärdighet, menar de.
En annan tydlig skillnad är att företag i Norge kan få publiceringar prövade i domstol, en möjlighet som företag i Sverige inte har. I Sverige har man varnat för att juridiska rättigheter kan missbrukas av företag och riskerar att hämma den granskande journalistiken, men så tycks inte ha skett i Norge.
Tvärtom vittnade de som vi har intervjuat om att företagens juridiska rättigheter leder till att journalister anstränger sig mer, vilket gör journalistiken bättre. I praktiken är det dock ytterst sällan företag stämmer medier och än mer sällan medier fälls i en sådan process.
Yttrandefriheten står alltså stark i Norge, som flera år i rad toppat Reportrar utan gränsers frihetsindex, trots företagens juridiska rättigheter.
NMI frågade MeFo:s ordförande Robert Aschberg vad journalistiken skulle förlorat på att ha som krav att söka svar från en kritiserad part, även när kritiken riktas mot ett företag.
Aschberg svarade att journalistiken troligtvis inte skulle förlora på det och att strävan om att höra båda sidor är en viktig journalistisk princip som bör tillämpas. Samtidigt meddelar han att det inte finns några planer, vad han vet, att ändra tillämpningen på den punkten.
Medier har stor makt, men för att makten inte ska missbrukas krävs att den kontrolleras och granskas på ett trovärdigt sätt.
Det norska exemplet visar att det är möjligt att skapa ett system där företag skyddas mot osaklig och skadlig publicitet utan att skada journalistikens oberoende. Det tycks entydigt vara så att rätten till samtidigt bemötande vid hård kritik är en grundbult för saklig journalistik och MeFo bör därför, i ren självbevarelsedrift, tillskriva också företag denna rätt.
Inga kommentarer