Vem vinner på att maximera klimathotet?

En stark tendens i rapporteringen från nyss avslutade COP27 har varit att maximera hotet från klimatförändringarna. Men hur sannolikt är det värsta scenariot? I seriös journalistik borde den frågan ständigt lyftas fram.

 

Ett genomgående drag i medierapporteringen från det nyss avslutade stora klimatmötet COP27 i Sharm el-Sheikh är att alla klutar sätts till för att skapa en ödesmättad stämning. Det går att förstå som dramaturgi. Men är det exempel på god journalistik? Var finns faktagranskningen av de dystra påståenden som evenemanget bygger på?

Som kontrast har svenska medier nonchalerat ny relevant forskning som modifierar COP27:s hotbilder och tillför väsentlig information i en helt avgörande klimatfråga, nämligen den om klimatkänsligheten.

I sina fem första vetenskapliga rapporter angav IPCC denna till sannolikt någonting mellan 1,5 och 4,5 °C, den temperaturökning som följer med en fördubbling av växthusgashalten, alltså ett mycket brett spann.

(Denna vetenskapliga osäkerhet om en grundläggande faktor borde i sig vara en varningssignal för varje journalist som vill kalla sig seriös.)

I IPCC:s nyaste (sjätte) vetenskapliga rapport presenterades ett minskat spann för klimatkänsligheten, 1,5 – 4 grader. Det kanske inte låter som en stor skillnad? I klimatdebatten var detta emellertid en stor nyhet. Efter trettio års forskning signalerade IPCC en nedtoning av de värsta klimatscenarierna.

Bakom den nämnda nya studien, publicerad i Science, står den välkända klimatforskaren Roger Pielke. Hur väl stämmer fundamentala antaganden hos IPCC och den senaste rapportens SSP-scenarier (Shared Socioeconomic Pathways) med observerade data från 2005-2020 och med energiorganet IEA:s senaste framtidsprojektioner gällande fossila utsläpp?

Resultatet i studien, baserad på över ettusen klimatscenarier, visar att de flesta av dem som klarar rimlighetskriterierna landar i en temperaturökning till år 2100 inom intervallet 2,0-2,4 grader, utgående från IPCC:s nollvärde. Ingen av de rimliga (”plausible”) studierna pekade på en temperaturökning över 3,0 grader.

Studien ger med andra ord kraftigt stöd för att klimatkänsligheten ligger inom den lägre halvan av IPCC:s spann. Närmare bestämt lägger sig resultatet nära den utvecklingsbana som i den senaste IPCC-rapporten benämns SSP2-4,5, se illustrationen nedan. Medan SSP5-8,5-spåret framstår som en helt osannolik utveckling.

Atmosfäriska CO₂-koncentrationer för SSP under det 21:a århundradet. De markerade punkterna representerar ett genomsnitt av simulerade värden från sex klimatmodeller (AIM/CGE, GCAM4, IMAGE, MESSAGE-GLOBIOM, REMIND-MAGPIE & WITCH-GLOBIOM). (Wikipedia)

Atmosfäriska CO₂-koncentrationer för SSP under det 21:a århundradet. De markerade punkterna representerar ett genomsnitt av simulerade värden från sex klimatmodeller (AIM/CGE, GCAM4, IMAGE, MESSAGE-GLOBIOM, REMIND-MAGPIE & WITCH-GLOBIOM). (Wikipedia)

 

”Baserat på analysen är det tydligt utgående från de perspektiv, som ges av IPCC:s scenarier, att världen för närvarande inte ligger så långt ifrån den utvecklingsbana för FFI-emissionerna [Fossil Fuel and Industry] som motsvarar 2-gradersmålet”, sammanfattar Pielke et al.

En journalist som fångat upp detta är Die Welts chefreporter i vetenskapliga frågor, Axel Bojanowski. Baserat både på Pielkes studie och observerade data beskriver han RCP 8,5-banan som fullständigt vilseledande.

Till exempel skulle denna förutsätta en koncentration av koldioxid i atmosfären på 1400 ppm (parts per million), att jämföra med dagens 420, och förutsätta att mänskligheten tog i bruk nya kolkraftverk i en takt av mer än ett per dag – fram till år 2100.

RCP 8,5-spåret är trots sitt osannolika och apokalyptiska innehåll dominerande i stora delar av mediernas klimatrapportering, konstaterar Bojanowski (liksom även Pielke: i genomsnitt presenteras varje dag 20 klimatstudier baserade på RCP 8,5, nämner han).

Ännu mer problematiskt är, enligt Axel Bojanowski, att RCP 8,5 ofta presenteras som om det handlade om ett business as usual-alternativ, till exempel av den tyska vädertjänsten.

Bojanowski misstänker att förklaringen ligger i att RCP 8,5 uppfattas vara bra för affärerna. Han nämner att miljardärer som Tom Steyer och Michael Bloomberg finansierat en mängd klimatrapporter baserade på 8,5-spåret, samtidigt som de investerar stort i projekt inom förnybar energi. Andra som följer detta spår är till exempel konsultbyrån McKinsey, Barclays bank och försäkringsjätten Swiss re.

Kanske frågeställningen kunde vara värd lite undersökande journalistik också i Sverige? Vem tjänar på att maximera klimathotet?

Svenolof Karlsson

Journalist

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *