”Oförmögna diskutera Dagens Nyheters maktställning”

Litteraturvetaren Johan Lundberg har skrivit boken Rikslikaren som undersöker hur Dagens Nyheter har skildrat några viktiga skeden i Sveriges moderna historia, särskilt kopplat till migration och integration. Lundberg menar att Dagens Nyheters sätt att behandla de här ämnena lett till en skev offentlig uppfattning och debatt om vad som faktiskt har hänt och vilka som är de relevanta problemen att ta tag i. Det har bidragit till uteblivna eller dåliga politiska beslut som kostat vårt samhälle dyrt. Journalistikens roll i demokratin som granskare och upplysare har inte fungerat.

Rikslikaren utgör en viktig pusselbit för att förstå hur mediers – specifikt Dagens Nyheters – makt fungerar i praktiken.

Göteborgs-Postens ledarskribent Susanna Birgersson har läst boken och ger i en läsvärd text ett vittesmål som bekräftar Johan Lundbergs slutsatser. Birgersson jobbade vid tiden på Dagens Nyheters ledarsida och skrev själv en av de texter som Lundberg nu använder som exempel på hur tidningens ensidiga journalistik verkat skadligt på samhällets beslutsfattande, och som hon nu tar avstånd ifrån. Birgersson skriver om Reva-debatten:

Mediestormen fick till följd att arbetet med kontrollerna och avvisningarna delvis avstannade – och skuggsamhället bredde ut sig alltmer. Det är outhärdligt att läsa följande meningar i Lundbergs bok: ”Om de inre gränskontrollerna hade fungerat, skulle till exempel den islamistiske terroristen Rakhmat Akilov inte ha befunnit sig i Sverige den 7 april 2017. Att de inte fungerade berodde i hög grad på den opinion som fick som konsekvens att papperslösa lämnades vind för våg – och att det på sikt kunde växa fram segment i samhället där den officiella rättsskipningen var satt ur spel.”

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski och kulturchef Björn Wimans reaktioner på Rikslikaren är ett gott exempel på en av de saker som Johan Lundberg säger med sin bok: de är oförmögna att diskutera Dagens Nyheters maktställning och tidningens påverkan på Sveriges politiska processer, på själva demokratin. Att de reagerar på Lundbergs kritik är förstås fullt legitimt, men argumentationen är svag och högst förutsägbar.

Det ÄR svårt för makthavare – inklusive journalister – att nyanserat diskutera sin roll och sin makt, det vet varje granskande journalist. Det ligger i sakens natur. Desto viktigare att andra för diskussionen och i förekommande fall avslöjar hycklande makthavare.

Wolodarski och Wiman har hittat fel i boken och hänger upp sina bemötanden på det, utan att vilja diskutera den större frågan om DN:s roll för det offentliga samtalat och beslutsfattandet. Wolodarski påpekar att även DN innehåller fel men att tidningens medarbetare anstränger sig för att göra rätt. Som om Johan Lundberg inte skulle anstränga sig för att göra rätt?

Att försöka avfärda Lundberg som en lögnande kampanjmakare är smått patetiskt. Särskilt när Wolodarski och Wiman så tydligt själva gör vad de anklagar Lundberg för – avfärdar en bredare kritik med hänvisning till enskilda misstag.

En del av den debatt som förts den senaste tiden om ”hoten mot demokratin” har handlat om de nya digitala medierna, framför allt med högerlutning, där mediekritiken frodas. Den kritik som i nya medier riktas mot sedan länge etablerade nyhetsmedier är farlig, menade exempelvis forskare på DN-debatt.

Man kan – ibland på goda grunder – ifrågasätta den journalistiska kvaliteten i nya medier, och den mediekritik som förekommer där. Men vissa av dem håller väl så hög kvalitet som de etablerade medier de nu utmanar.

De stora nyhetsmedierna, som exempelvis Sveriges Radio, SVT och Dagens Nyheter, måste se sig i spegeln och fråga sig: vilket ansvar har vi för förtroendet för journalistiken? Finns det relevanta samhällsproblem som vi – kanske omedvetet – väljer bort att rapportera om eftersom det skulle kunna gynna olika krafter i samhället? Det är den viktiga frågan som Rikslikaren ställer.

Riksslikaren handlar i huvudsak om skeden som ligger flera år tillbaka i tiden. Frågan är om det nu finns andra viktiga samhällsfrågor som behandlas på liknande sätt?

Ett aktuellt exempel är rapporteringen om en klimataktivist, den så kallade ”rebellmamman”. SVT, Sveriges Radio och särskilt Dagens Nyheter har tidigare publicerat många artiklar och inslag som problematiserat det faktum att hon inte fick fortsätta sitt jobb på Energimyndigheten på grund av sin klimataktivism, och att lagligheten i avskedandet skulle prövas i domstol.

I en av tiotals DN-artiklar som problematiserar behandlingen av Rebellmamman – som här kallas ”Anna” –  skrev Björn Wiman: ”I själva verket är fallet ”Anna” en del av en politisk atmosfär som blir alltmer repressiv mot dem som engagerar sig i just klimat- och miljöfrågor.” Formuleringstekniken känns igen från många exempel i Rikslikaren.

När domen väl föll vid midsommar i år, och rebellmamman i huvudsak förlorade, valde Dagens Nyheter att rapportera…. ingenting. Domstolen menar att det inte finns något att invända mot att Rebellmammas anställning avslutades efter säkerhetsprövning: ”Domstolen har ansett att besluten haft stöd i lag, haft ett ändamålsenligt syfte och ryms inom myndighetens breda bedömningsmarginal i frågor om säkerhetsskydd och säkerhetsprövningar.”

Det finns många exempel på liknande tunnelseende i  Dagens Nyheter. Om publiken ser ett mönster i hur de största nyhetsmedierna systematiskt väljer bort att rapportera om vissa typer av nyheter och samhällsfrågor så får det rimligtvis konsekvenser för förtroendet. Vad innebär det för demokratin?