Artikeln publicerades i tidningen Journalisten den 27 november 2015.
”Men ni har ju gjort er skyldiga till brott mot etikprövningslagen här.” Brottsanklagelsen formulerades av Sveriges Radio-reportern Alexander Gagliano och riktades mot forskaren Henrik Belfrage. I december 2014 sände Sveriges Radio inslagen om ”polisens kvinnoregister. Ett par av inslagen handlade om forskning som bedrivits på registret och att den ansvarige forskaren Henrik Belfrage bröt mot etikprövningslagen eftersom han saknade nödvändigt tillstånd.
Reportern Alexander Gagliano menar att anklagelsen är ”en sammanfattning av den research som vi hade gjort genom samtal med experter som sa att här hade det behövts en etikprövning”. Gagliano säger också att flera av dessa källor begärt anonymitet. Detta resonemang backas upp av VD Cilla Benkö i Sveriges Radios yttrande till Granskningsnämnden – inslaget anmäldes av bland annat Henrik Belfrage.
Men i Morgonekot den 18 december 2014 refereras inte till någon källa för brottsanklagelsen, vare sig anonym eller namngiven. Lyssnaren ges entydigt bilden av att Henrik Belfrage begått ett brott. Inga förbehåll eller försiktiga formuleringar som ”anser expert som Ekot talat med”, inget ”det finns misstankar att”. Ingen tvekan. Henrik Belfrages skuld är enligt Sveriges Radio ett faktum vars saklighet inte anses behöva beläggas.
Är det rimligt att som Alexander Gagliano basera den allvarliga brottsanklagelsen uteslutande på anonyma källor? Sakläget – vad som står skrivet i gällande lag – är inte allt för svårt att kontrollera. I stället för att göra det journalistiska jobbet fullt ut väljer Gagliano att gömma sin brottsanklagelse bakom källskyddet.
Anta att Gagliano faktiskt har en initierad källa som menar att Belfrage begått ett brott, och som av någon anledning vill vara anonym. Det vore då rimligt att Gagliano hittade en källa som kunde uttala sig öppet om rättsläget, vilket inte är särskilt svårt. Och även om det skulle vara orimligt svårt att finna en öppen källa måste det krävas av Gagliano att i vart fall hänvisa till de anonyma.
Ingen kan förstås bergsäkert uttala sig om Belfrage brutit mot någon lag förrän det prövats i domstol. Och det är till och med så att det i Sveriges Radios etiska riktlinjer står att läsa att man inte ska spekulera i skuldfrågan före domstolsbeslut. Är det bara tomma ord?
Sveriges Radio pekar på att inslagets saklighet prövats av Granskningsnämnden för radio och TV, som friat. Men det hör till saken att frågan om brottsanklagelsen mot Belfrage är sakligt motiverad, inte kommenteras i Granskningsnämndens beslut. På en direkt fråga till Granskningsnämnden om varför, ger svaret ingen som helst upplysning om hur nämnden resonerat: ”Granskningsnämnden har tagit del av och gjort en prövning utifrån all den kritik som anmälaren fört fram i ärendet. Det innebär att anmälan är prövad i sin helhet och att nämnden friat inslagen.”
Det är självfallet inte bra att journalister gör fel, men att det händer ibland är ofrånkomligt. Att dåvarande Ekochefen, Sveriges Radios VD och Granskningsnämnden inte med större ödmjukhet och noggrannhet närmar sig frågan om rimligheten i brottsanklagelsen är svårare att förstå.
Är det då så farligt att i ett av Sveriges tyngsta nyhetsprogram brottsanklaga en person utan att ange någon källa? Konsekvensen för den utpekade forskaren Henrik Belfrage blev givetvis enorma. Nyheten publiceras av andra medier, det startas debatter, det ställs frågor, det avkrävs förklaringar. Ett år senare finns frågorna kvar, de kanske aldrig försvinner. Däremot finns det ingen polis, åklagare eller annan myndighet som ansett att frågan om Belfrages skuld bör prövas. Det är fortfarande bara Ekot som påstått att han begått ett brott.
Mats Olin
Timbro Medieinstitut
Inga kommentarer