Journalisters vänstersympatier skapar debatt i mediasverige

Undersökningen, som presenterades av Carl-Vincent Reimers har sedan publiceringen tagits upp till debatt av en rad ledarsidor runt om i landet. I Upsala Nya Tidning skriver Sakine Madon att “om ansvariga inom public service oroar sig över ett sjunkande förtroende bland personer till höger på den politiska skalan är det betydligt bättre att ta del av mediegranskningar från aktörer som näringslivets tankesmedja Timbro.”

Resultatet i den norska undersökningen som NMI uppmärksammat visar att det finns en vänsterslagsida i journalisters partisympatier, även om underlaget för studien är begränsat. Häromdagen lyfte också Medierna resultatet som bekräftades till stora delar av en intervjuad forskare.

“Det är en övervägande andel som placerar sig själva till vänster på den politiska skalan. Dock kanske inte riktigt så hög som den här undersökningen som är gjord i Norge”, kommenterade Ulrika Andersson, medieforskare vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

“Både under 00-talet och i början av 2010-talet har det varit Miljöpartiet som har varit dominerande”, säger hon. 

Ulrika Andersson har tillsammans med Kent Asp sedan 1989 undersökt opinionen i journalistkåren. Den senaste större undersökningen av partisympatier är från 2011 och en mindre genomfördes även 2015. Båda pekade på en slagsida åt vänsterpartierna i journalistkåren. Enligt Ulrika har det också varit god representativitet av olika typer av journalister i de studier SOM-institutet tidigare genomfört.

Den följdfråga som kanske attraherat mest uppmärksamhet handlar dock om partisympatierna bland journalister har någon effekt på den journalistik man producerar. Här råder delade meningar mellan de inlägg som förekommit i debatten.

På frågan varför högersympatisörer tappar i förtroende för etablerade medier svarade Charlotta Friborg, ansvarig utgivare på SVT, att “det blåser sådana vindar just nu” och att “anklagelsen att man skulle gå någons ärenden är kränkande för det är inte journalistikens uppdrag”. Friborg erkände dock att olika erfarenheter och kunskaper man har med sig som journalist kan ha effekt på vilka val av ämnen eller samhällsfrågor man belyser, men menade att detta “är något annat”.

Frågan om hur journalistiken påverkas av journalisters partisympatier ställdes även till Martin Ahlqvist, ansvarig utgivare vid Svenska Dagbladet, som slog fast att en vägledande princip för journalistiken måste vara att “respektera läsarens förmåga att själva bilda sig åsikter”. En sådan möjlighet bygger rimligtvis på att det finns en bredd av olika perspektiv i rapporteringen.

I det sammanhanget är det intressant att sätta den svenska journalistiken i ett perspektiv. Något som präglar den svenska journalistiken är nämligen att den, i motsats till exempelvis den brittiska, inte präglas av åsiktsbredd och olika perspektiv i nyhetsrapporteringen. Det menar åtminstone den brittiske statsvetaren Nicholas Aylott, verksam vid Södertörns högskola i en intervju med nättidningen Fplus.

I den svenska medierapporteringen under corona såg Aylott i stället framväxten av en “vänsternationalism” som bygger på idén om den svenska nationens rationalitet och modernitet i motsats till vad man upplevde som andra länders populism och känslostyrda agerande. Aylott jämför rapporteringen med migrationskrisen 2015, när alla medier drog åt samma håll.

Aylott pekar på att den professionalisering som många menar kompenserar för övervikten av vänsteråsikter bland journalister, i själva verket kan fungera som en “socialiseringsaspekt” där gemensamma normer kring vad journalistyrket handlar om.

Hittills har medieforskare visat begränsat intresse för att få mer kunskap i detta ämne, något NMI tidigare skrivit om. NMI kommer dock fortsatt att genomföra granskningar av hur journalisters egna värderingar, såväl partipolitiska som fristående, påverkar journalistiken i form av ämnesval, problemformulering eller fokus.