Godtycklig prövning av medieetiken i Mediernas Etiknämnd

Medieombudsmannen Ola Sigvardsson försvarar systemet och menar att praxis inte är möjligt att tillämpa inom medieetiken då varje fall är unikt. Samtidigt tillämpas praxis i medieetiska prövningar i såväl granskningsnämnden som i MEN:s norska och danska motsvarigheter.

Näringslivets medieinstitut (NMI) har tittat närmare på tre ärenden med olika utfall som visar på svårigheten att förstå var de medieetiska gränserna går.

I det första fallet friades DN i Pressens opinionsnämnd (nu MEN) trots att tidningen publicerade misskrediterande uppgifter om förbundskaptenen i kanotslalom utan att han fick möjlighet att bemöta kritiken. Beslutet motiverades med att förbundskaptenen kritiserades i sin yrkesroll och att det därmed inte var nödvändigt för tidningen att söka samtidigt bemötande.

Den anmälda artikeln hade rubriken ”Coachen: Inget får ifrågasättas” och beskrev hur förbundskaptenen ”ville ha kontroll på allt” och att idrottarna inte fick möjlighet att ifrågasätta hans arbete, inte ställa frågor och att idrottarna levde i rädsla.

I det andra fallet fälldes Jönköpings-Posten i MEN för att ha publicerat misskrediterande uppgifter om en avgående teaterchef utan att denne fick möjlighet att bemöta kritiken i anslutning till publiceringen.

Artiklarna, den ena med rubriken ”Chefskaoset ska brytas”, skildrade rekryteringen av en ny teaterchef. Av artiklarna framgick att det fanns problem i det tidigare ledarskapet med konflikter, dålig arbetsmiljö och bristande förtroende.

Likt fallet med förbundskaptenen så handlade även fallet med teaterchefen om oemotsagd kritik som riktats mot en persons yrkesutövning. I det första fallet ansågs ett samtidigt bemötande inte vara befogat, i det andra fallet var bedömningen tvärtom.

Förbundskaptenen blev aldrig kontaktad av DN efter den misskrediterande publiceringen. Det var först efter att förbundskaptenen anmälde publiceringen till Medieombudsmannen som tidningen hörde av sig för att erbjuda ett genmäle.

Medieombudsmannen har i en intervju med NMI försvarat DN:s agerande och menar att rollen som förbundskapten för kanotslalom (ett deltidsuppdrag) medför att ”han får finna sig i att bli kritiserad och sedan själv ta ansvar för att kontakta publicisten.”

Detta uttalande kan jämföras med ett tredje fall där Smålandsposten kritiserades för att ha skildrat ett fall om vetenskaplig oegentlighet på ett felaktigt och ensidigt sett, utan att den berörda lektorn fick möjlighet att bemöta kritiken. I Medieombudsmannens bedömning står:

”Tidningen har ett ansvar att inte bara erbjuda tillfälle till bemötande, utan även att säkerställa att en omskriven person får en adekvat möjlighet att tillvarata ett sådant erbjudande. Det innebär att en tidning vid behov bör vägleda en person som inte har erfarenhet av att förekomma i media, till exempel genom att uppmana dem att skriva en text eller genom att hjälpa dem att få fram sin poäng via telefonsamtal eller personligt möte.”

I det första fallen är det den utpekade partens ansvar att ta kontakt med tidningen, i det tredje fallet är det tidningens ansvar att ta kontakt med dem som pekas ut.

MEN följer ingen praxis och ingenstans finns dess principer nedskrivna. I stället får den som vill förstå var medieetikens gränser går lägga pussel, men när pusslet väl är lagt är det flera bitar som saknas.

Ta del av publiceringen i Dagens Juridik här