Foto Tim Mossholder
– Jag ansåg under min tid som PO att argumentet att ”varje fall är unikt” – som användes för att motsätta sig en praxis – inte höll, utan resulterade i godtyckliga prövningar. Det förvånar mig att de ansvariga argumenterar på samma sätt i dag och jag tror dessvärre att det påverkar förtroendet för medieetiken negativt, säger Thorsten Cars till NMI.
Thorsten Cars är juris doktor och var under sin karriär både hovrättslagman i Svea hovrätt och ordförande för Institutet mot mutor. Han har skrivit en rad böcker och deltar återkommande i debatten – senast i SvD om att åtalet mot Aron Flams bok aldrig borde väckts.
Näringslivets medieinstitut (NMI) intervjuar Thorsten Cars för att höra om hans tid i rollen som allmänhetens representant mot medierna och hur han ser på Medieombudsmannens uppdrag.
År 2020 bytte Pressens opinionsnämnd (PON) namn till Mediernas Etiknämnd (ME) och Pressombudsman (PO) ändrades till Medieombudsman (MO)
– Mina tio år i tjänsten som PO är det stormigaste jag upplevt i mitt yrkesliv. Både allmänheten och utgivare kunde bli ursinniga på mina bedömningar, men det var samtidigt en väldigt stimulerande tid och lärorikt på många sätt. Bland annat insåg jag tidigt att många utgivare hade stora egon och ömma tår, vilket var bra att känna till men inte nödvändigtvis något som jag tog hänsyn till.
De tre första att inneha rollen som PO var alla jurister (varav två domare). Efter dem har tjänsten däremot uteslutande gått till journalister, något som Thorsten Cars är kritisk till.
– Finessen med att tillsätta domare i rollen som PO var att vi var tjänstlediga och kunde återgå till våra domartjänster. Det gjorde oss fria och trygga att vid behov kritisera medierna, trots att medierna samtidigt var våra arbetsgivare. Vi var nog besvärliga vi jurister, men jag anser att MO:s uppgift i det närmaste är att vara allmänhetens advokat och i den rollen menar jag att en jurist är mer lämpad än en journalist.
Även Lennart Groll, domare och den första att tillträda som PO, har i ett debattinlägg i DN från 2008 problematiserat att tjänsten sedan 1990-talet uteslutande gått till journalister. Han påpekade att tjänsten tillsätts av ett kollegium där jurister är i majoritet och att PO därmed ursprungligen var tänkt att vara just en jurist.
– Under min tid märkte jag att kritiken mot mig blev allt starkare. Jag minns inte om det fanns någon utlösande faktor men det pågick diskussioner bland utgivare om att rollen som PO borde gå till journalister i stället för till oss jurister. Det upplevde nog att jag i för stor utsträckning tog allmänhetens parti, men det var ju det som var mitt jobb, säger Thorsten Cars.
NMI har återkommande kritiserat ME för dess godtyckliga och praxislösa prövningar, men kritiken är på inget sätt ny. Redan under sin tid som PO påpekade Thorsten Cars problemen med praxislösa prövningar men fick då – som nu – svaret att varje fall är unikt.
– Jag satte i system att efter varje beslut skriva vilken publicitetsregel som var tillämpad men det uppskattades inte alls av utgivarna. De menade att det var en juridifiering av medieetiken och att något sådant inte var lämpligt för medieetiska prövningar eftersom ”varje fall är unikt”. De ansåg att medieetiska bedömningar skulle baseras på en känsla av vad som var rätt och fel och att publicitetsreglerna snarare fungerade som riktlinjer. Men varje brottmål, varje tjuv är unik, ändå är det fullt möjligt att ha en praxis inom juridiken. Alla fall är givetvis alltid unika men för att en prövning ska vara trovärdig gäller det att man behandla liknande händelser på likartade sätt. Där menar jag att det medieetiska systemet är ute på villovägar.
ME sticker ut med sin hållning att medieetiken inte kan prövas mot en praxis. Både granskningsnämnden och ME:s norska och danska motsvarigheter tillämpar praxis i sina prövningar och ställer sig frågande till ME:s ställningstagande.
– Allmänhetens förtroende naggas i kanten för varje bristfällig publicering som inte kritiseras. Det var just ett sjunkande förtroende för medier som systemet skulle råda bot på och man bör vara aktsam för att inte förbruka det förtroendet, säger Thorsten Cars.
NMI skrev nyligen om en publicering i Piteå-Tidningen där en läkare hängdes ut med namn och bild för att han hade ägnat sig åt godkända bisysslor. Piteå-Tidningens rubrik var missvisande och publiceringen innehöll felaktig information – ändå friades publiceringen i ME. Inledningsvis hänvisade MO till allmänhetens behov av att ta del av brister som kan påverka patientsäkerheten, som motivering till varför tidningen gjorde rätt i att publicera artikeln. Senare ändrade MO sin motivering och menade i stället att publiceringen inte var en uthängning och att läkaren därmed inte orsakades någon publicitetsskada.
– Jag tycker det låter som ett märkligt resonemang. Vad menar han med att det inte var en uthängning? Att publicera namn och bild i samband med en kritisk framställning är en uthängning. Jag skulle inte ställa upp på en sådan bedömning. Visst kan det finnas anledning att granska hur mycket en läkare arbetar, men då ska alla uppgifter vara korrekta och är de inte det så ska uppgifterna rättas.
I dagens medieetiska prövningar har juridiska personer såsom företag, och i vissa fall även deras företrädare, inte rätt till samtidigt bemötande vid kritik. I stället anses det räcka att de får bemöta kritiken i efterhand.
Känner du igen resonemanget kring samtidigt bemötande från din tid?
– Nej, det är inget som jag minns att vi hade diskussioner kring. Jag minns inte att vi hade någon tydlig uppdelning på det sättet som du beskriver. I grunden blir en nyhet sämre om båda sidor i en konflikt inte får komma till tals och det gäller även om den kritiserade parten är ett företag. Ställningstagandet att företagsledare inte anses ha rätt till samtidigt bemötande låter för mig helt främmande. Kravet att den som blir kritiserad har rätt till samtidigt bemötande är en grundläggande journalistisk regel. Den tolkningen som du beskriver låter som en förskjutning från min tid, säger Thorsten Cars.
Inga kommentarer