Ekot tänjer gränserna för sin maktutövning

”Det finns allvarligare brister i djuromsorgen om svenska grisar än vad som hittills varit känt. Det visar en granskning som organisationen Djurrättsalliansen gjort och som Ekot tagit del av. En av de undersökta gårdarna ägs av Lars Hultström, ordförande för köttböndernas organisation Swedish Meats och styrelseledamot på HK Scan och svenska djurhälsovården.”

Nyheten togs inom några timmar upp av alla större svenska nyhetsredaktioner och dominerade nyhetsflödet i en stor del av de svenska nyhetsmedierna under flera dagar. Ingen i Sverige som läste, lyssnade eller tittade på nyheter kunde undgå nyheten.

Ekot och andra redaktioner hann under de följande dagarna med att belysa frågan om grisuppfödning ur en mängd olika aspekter. Men Ekots första presentation satte ramarna inom vilken de flesta andra nyhetsinslagen vinklades.
Resultatet av medierapporteringen är en omfattande debatt om grisuppfödning. Bland annat har grisbranschen beslutat införa nya rutiner för kontroll av grisgårdarna.

För den utpekade personen Lars Hultström har Ekots rapportering resulterat i att han tvingats avgå från sina uppdrag i grisbranschens gemensamma företag. Han är utpekad som i det närmaste en kriminell djurplågare och det har förekommit flera mordhot mot honom. Dessutom får han ta stora kostnader bland annat eftersom hans affärsrelationer påverkas negativt.

Ekot har uppenbarligen mycket stor makt. Ekot dömde Lars Hultström för vanvård och straffet blev hårt. Några myndigheter eller domstolar har inte varit involverade. De som avsatte honom från till exempel posten som ordförande för Swedish Meats gjorde det inte för att han blivit fälld av domstol utan för att han blivit fälld av en nyhetsredaktion.

De stod inte emot medietrycket. Oavsett om Lars Hultström är skyldig till vanvård eller inte är frågan om vi vill ha ett samhälle där nyhetsmedia har den makten. Ytterst handlar det om vilken trovärdighet vi som lyssnare ger till nyhetsredaktionerna.

Eftersom Ekot är en viktig del av Public Service i Sverige, och eftersom nyheter från Ekot har hög trovärdighet och påverkar många andra redaktioner, är det extra intressant att granska hur redaktionen har tagit fram nyheten och hur man har valt att presentera den.

Second Opinions granskning syftar inte till att försvara grisbranschen eller Lars Hultström. Tvärtom har Ekot adresserat en viktig fråga som grisbranschen måste ta tag i. Trots att vårt syfte är enbart att granska nyhetsmedia och inte grisbranschen kan vi fråga oss om inte den idealiserade bild av grisuppfödning som branschen själv förmedlat är en del av problemet. Grisbranschen inklusive de myndigheter och politiker som ansvarar för reglerna måste ta ansvar för hur verkligheten på gårdarna ser ut.

Okontrollerat källmaterial
En första fråga är om man som journalist ska lita på materialet från Djurrättsalliansen. Det har belysts av bland annat programmet Medierna i P1. Uppdrag granskning och Kalla Fakta uppger där att de har avstått från att använda materialet. Daniel Öhman menar att han inte heller har bedömt eller ens undersökt Djurrättsalliansen material annat än den film som han själv kunnat kontrollera hur den framställdes. Men, så ser inte den bild ut som Ekot förmedlar.

Där blandar man hänvisningar till den kontrollerade filmen med Djurrättsalliansens övriga material. En av experterna – Johan Beck Friis – som Ekot lutar sig mot när det gäller att bedöma graden av misskötsel har av Ekot fått både den kontrollerade filmen och dessutom annat material från Djurrättsalliansen tillsänt sig. Och flertalet andra medier tar därefter Ekots rapportering till intäkt för att Djurrättsalliansens material är OK (se separat artikel).

Kommentarer på osedd film
En andra fråga är hur Ekot och Daniel Öhman har behandlat Lars Hultström. Daniel Öhman har intervjuat Lars Hultström baserat på källmaterialet, det vill säga den kontrollerade filmen. Men intervjun genomförs utan att Lars Hultström har sett filmen, och han vill uppenbarligen därför inte ge några kommentarer. Lars Hultström får tillgång till filmen först cirka sex timmar senare men inte på Daniel Öhmans initiativ, utan när Hultström uttryckligen ber om den. Då är det fem timmar kvar innan nyheten publiceras. Den bild av Lars Hultström som förmedlas i Ekot är av en person som försöker komma undan och som inte vill vara med. Han blir ett tacksamt offer för alla som vill peka ut ansvaret för det som Djurrättsalliansen dokumenterat. Lars Hultström var en makthavare i grisbranschen och ska tåla granskning, men frågan är var gränsen går för rent spel.

Ekot talar inte med den ansvariga veterinären som besöker Blackstaby med jämna mellanrum och som till Second Opinion säger att det finns saker som inte är tillräckligt bra på Blackstaby, men att det är långt ifrån vanvård. Ekot ger alltså inte plats åt den oberoende person som har bäst insyn i hur gården Blackstaby sköts. Ekot kontrollerar visserligen om Länsstyrelsen riktat någon anmärkning i den senaste rapporten om Blackstaby – vilket det inte gör – men väljer att inte publicera informationen eftersom den är ett och ett halvt år gammal.

Överdrivet om vanvård
En tredje fråga är om Ekots beskrivning av det som visas på filmen är korrekt. Rubriken på Ekots nyhet är ”Vanvårdade grisar äter upp varandra”. Den ansvariga veterinären och den ansvariga kontrollmyndigheten för Blackstaby anser inte att det där förekommit vanvård. För en lekman är det dessutom svårt att se att grisarna på bilderna äter upp varandra. Genom formuleringen skapar Ekot en dramatik som är svår att försvara.

Del av PR-kampanj mot köttätande
En fjärde fråga är om organisationen Djurrättsalliansens roll är relevant i förmedlingen av nyheten. Djurrättsalliansen är en framgångsrik kampanjorganisation som är skicklig på att paketera budskap så att medier ska bli intresserade. Det är en organisation som bland annat anser att det är fel att äta kött och som öppet stödjer olagliga metoder för att ”befria djur”. Detta väljer Ekot bort att berätta om i sin rapportering. Att Djurrättsalliansen är en relativt okänd organisation för gemene man talar också för att Ekot borde ge mera information.

Ekot drar nytta av ett brott
En femte fråga är om Daniel Öhman har något juridiskt ansvar för det intrång som uppenbarligen skedde på Blackstaby. Daniel Öhman tittade på och använde sedan den film som togs när Djurrättsalliansen sannolikt olagligt gick in i svinstallarna. Denna fråga har adresserats av tidningen Resumé som konstaterar att även den som bara dragit nytta av en brottslig gärning kan dömas till ansvar.

Grisbranschen har marknadsfört orimlig bild
En sjätte fråga är vilket ansvar grisbranschen har för mediebilden. Branschen har jobbat hårt för att befästa bilden av en näring som värnar djuren och som producerar världens bästa mat. Idealiserade bilder på djur är vanliga på branschens webbplatser och broschyrer.

Men verkligheten ser inte alltid sådan ut, kanske nästan aldrig. Skillnaden mellan den idealiserade bilden och bilderna av trånga stallar och sjuka grisar chockerar sannolikt de flesta, även om gårdarna följer reglerna till punkt och pricka.

Mats Olin

Intervju med Daniel Öhman på Sveriges Radio 091209.

Daniel Öhman ringde till Lars Hultström på måndag eftermiddag den 23 november.

– Jag berättade att det fanns missförhållanden, att det var en gris som åt på en annan gris. Han svarade nästan uteslutande ”Inga kommentarer”. Han ville tala med sin personal och återkomma. Jag ringde honom en gång till. Han sms:ade och bad om filmen om han skulle kommentera som jag sände. Så lovade han att komma tillbaka men gjorde inte det. Jag sökte honom sedan men kom till telefonsvarare.

Hur lång var intervjun?
– Intervjun var cirka fem minuter, så lång som jag överhuvudtaget kunde hålla kvar honom i luren. För jag ville att han skulle få bemöta allting, men han var inte intresserad av det.

Varför har du inte lagt ut den intervjun?
– Jag har lagt ut den. Den ingår i reportaget.

Men varför inte hela intervjun? Du har ju lagt ut hela intervjun med andra.
– Därför att det fanns ingen kontenta i den, det var mest ”Jag kan inte svara”.

Du kan inte ha hållit på i fem minuter med det?
– Jo, jag berättade vad jag såg på bilderna och han ville inte svara.

Sedan publicerade ni klockan tre?
– Jag vet inte, jag var inte inblandad i publiceringen. Första längre nyhetssändningen är klockan sex på morgonen.

Johan Beck-Friis, när fick han se filmen?
– Under måndagen. Det fick även Bo Algers på SLU.

– Det var oerhört viktigt för oss att för det första kontrollera att filmen var äkta, det var därför jag följde med på söndagen. Och för det andra att låta Lars Hultström ge sin syn på de förhållanden som han såg. Och för det tredje låta oberoende experter värdera materialet. Var det vanvård? Och det konstaterade två av Sveriges främsta experter.

Det var väldigt viktigt att Hultström såg filmen, men det blev inte så?
– Såg han inte filmen?

Innan han kommenterade?
– Nej, det var inte viktigt att Hultström såg filmen för han bör ju veta hur det ser ut på hans gårdar. Men det var viktigt att han fick möjlighet att kommentera vad vi hade för uppgifter.

Men det är väl svårt att kommentera ett material man inte sett?
– Men han vet väl hur det ser ut på hans gårdar. Han vet väl om det finns strö, han vet väl om det finns skadade grisar, han vet väl om de brukar plocka bort döda grisar. Han fick se filmen och valde att inte kommentera.

Är det inte problematiskt att han ska kommentera utan att ha sett filmen?
– Jag skickade filmen och han hörde inte av sig. Jag ringde honom och berättade att jag skickade filmen och sa att han skulle ringa tillbaka. Jag ringde tillbaka för att ge honom ytterligare en chans men han svarade inte.

– Han kan ju kontrollera uppgifterna, det är ju hans gård. Jag har fått uppgifter om att det ser ut så här och så här. Jag berättade att jag hade film därifrån. Då hade han väl kunnat kontrollera om det låg en död gris.

– Filmen visar på förhållanden på hans gård, jag vet när den är tagen och att den är tagen på hans gård. Han måste ha sett detta eller hans personal måste ha sett det. Han hade alla möjligheter i världen att kontrollera om uppgifterna som jag berättade om stämde eller inte och förklara varför det blivit så. Sedan ger jag honom möjlighet att se filmen och han väljer att inte svara. Vad har jag då gjort fel? Jag har gått betydligt längre än vad många journalister skulle ha gjort.

– Om en makthavare väljer att inte kommentera ska man då lägga ner inslaget? Då är det ju bara för makthavaren att gå och gömma sig när man kommer med något obehagligt.

Du gav honom väldigt kort med tid?
– Jag talade om för honom redan första samtalet att vi kommer att publicera följande morgon.

Finns ljudbandet, kan tänka dig att publicera det?
– Våra publiceringsbeslut tar vi själva. Jag vet inte om det finns kvar i sin helhet. Det finns inget att dölja i det samtalet.
– Jag hade fått filmen på söndagen. Jag kan ju inte vänta att publicera filmen till efter den gått ut på andra håll.
– Jag hade begärt att få ensamrätt på materialet.

Du ställde upp på tidsbegränsade krav från Djurrättsalliansen?
– Jag ställde inte upp på tidsbegränsade krav. Jag ställde upp på att jag inte fick publicera före tisdag.
– Han fick ordentligt med tid. Jag ringde honom eftermiddagen, det är ingen kort tid. När det gäller en makthavare är det normalt.

Erbjöd du honom att skicka filmen i den första intervjun?
– Jag minns inte. Jag erbjöd honom alla möjligheter att uttala sig.

Men han fick filmen först efter att han sms:at dig och bett om den?
– Ja det stämmer. Han frågade om han fick se filmen och han fick se filmen. Han valde sedan att inte uttala sig.

Daniel Öhman redogör sedan för kontakterna med Djurrättsalliansen och sättet som filmen kom till på. Detta har radioprogrammet Medierna beskrivit tidigare.

Djurrättsalliansen har ett tydligt syfte med sin verksamhet, varför valde du att inte att rapportera det?
– Det var inte relevant. Den relevanta informationen var om det fanns vanvård på Lars Hultströms gård. Det spelade ingen roll vem som tagit dem.

Men du refererade till hela deras undersökning, då kanske det de är och står för spelar roll?
– Det är lätt för vem som helst att kolla upp, man får inte plats med allt i ett inslag. Men min story var inte om Djurrättsalliansen.

Mer generellt på Ekot och SR, vad är policyn när det gäller PR-material?
– Alla redaktioner jag har jobbat på accepterar villkor från organisationer och företag. Det beror på vad de går ut med. De ringer upp och säger att de har en rapport som kommer snart och frågar om vi vill ta del av den. Det kanske vi vill, men då vill vi ha ensamrätt på den. Då gör man upp det här. Det blir normalt ingen debatt, i det här fallet har det blivit en väldig debatt och jag förstår inte varför.
– Man är alltid beroende av andra. Det är väldigt sällan man sitter ensam på kammaren och kommer på en idé där man inte är beroende av någon annan.

När det gäller innehållet i Ekots rapportering, det står att grisarna äter upp varandra, är det korrekt?
– Ja, de tuggar och därför äter de.

Du säger att du bara kontrollerat den film som Ekot publicerat, men du refererar i inslaget till hela Djurrättsalliansens material. Andra medier har refererat till Ekot och sedan kopplat ihop det med Djurrättsalliansens bilder. Håller du med om att det är lätt att koppla ihop de olika materialen?
– Nej, det är bara att höra på inslaget.

Det är uppenbarligen flera medier som inte förstår den skillnaden?
– De får ta ansvar för sin publicering och jag för min.

– Nästan allt det som visas på Djurrättsalliansens bilder är sådant som går att belägga i forskning, som vi i stor utsträckning redan rapporterat om. Därför var bilderna relevanta, det finns ingen anledning att tro att de är oäkta eftersom allt som finns där har stöd i forskning. Det som upprörde folk var att de fick se bilderna, inte själva uppgifterna. Att det inte finns halm på många gårdar, det framgår av Jordbruksverket kontroller, att det finns problem med skador framgår av forskning.

Mats Olin