Vilseledande om klimatutsläppen av DN:s prisbelönta journalist

DN:s journalist Alexandra Urisman Otto har nyligen mottagit Aftonbladets klimatjournalistikpris för en artikelserie om Sveriges otillräckliga klimatmål. Serien publicerades i juli och Aftonbladet skriver att den ”blev en ögonöppnare för många läsare”.

Artikelserien består av sju artiklar som resonerar kring om Sverige gör för lite i förhållande till Parisavtalet.

”Det är ingen slump, starka krafter har velat att det här tvivlet ska vara spritt och att kunskapsläget ska förbli dimmigt. Vi är inte bäst i världen, inkluderar man vårt historiska ansvar och vår förmåga att göra något, så gör vi på tok för lite. Inte bara i jämförelse med våra egna mål – vi är ”far off”, sa Alexandra Urisman Otto till Aftonbladet i  samband med att hon mottog priset.

DN dubbelräknar biobränsle
Under rubriken ”Utsläpp från Sveriges ekonomi” har DN ”sammanställt och försökt tillgängliggöra befintlig statistik om alla utsläpp som Sverige helt eller delvis bidrar till, genom produktion, konsumtion eller genom att vara en del av värdekedjan”.

DN: s redovisning av Sveriges klimatutsläpp.

I DN:s sammanställning får läsaren en bild av att Sveriges utsläpp är större än vad de egentligen är. DN redovisar att utsläppen från biobränslen inom Sverige uppgår till  48 miljoner ton. Här ger DN läsaren intrycket att utsläppen från biobränsle är nästan lika stora som Sveriges territoriala utsläpp på 52 miljoner ton. Det är dessa utsläpp som ingår i Sveriges klimatmål.

Men det stämmer inte eftersom utsläpp från biobränslen redan är bokförda i markanvändningssektorn. Utsläppen från biobränsle ingår redan i den gröna bubblan i DN: sammanställning som visar minus 38 miljoner ton. Det betyder att DN dubbelredovisar utsläppen från biobränslen.

När miljöorganisationen Greenpeace gjorde en sammanställning av de svenska utsläppen gjorde man samma räknefel. Det påpekade Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige, i  ett replikskifte med organisationen.

När Greenpeace adderar de biogena koldioxidutsläppen till de nationella utsläppen dubbelräknas alltså utsläppen. Faktum kvarstår: Sverige har minskat de territoriella utsläppen av växthusgaser med 29 procent sedan 1990, skriver Svante Axelsson.

Även branschorganisationen Svebio och Naturvårdsverket skriver att det är det korrekta sättet att räkna på utsläpp från biobränslen.

Men om utsläppen från biobränsle redan ingår i markanvändning varför dubbelredovisar DN dem? NMI frågar DN:s reporter Alexandra Urisman Otto.

Dagens Nyheter rapporterar att Alexandra Urisman Otto fått pris.

”Det framgår tydligt i grafiken att biomassa som avverkas i Sverige omfattas av markanvändningsstatistiken”, skriver hon i ett mejl.

Det hon syftar på är förmodligen att de läsare som klickar på den grå bubblan kan läsa att ”Biobränsle avverkat i Sverige redovisas i den svenska markanvändningen”. När NMI frågar Alexandra Urisman Otto om varför man då i alla fall skriver ut siffran 48 miljoner ton som utsläpp vill hon inte svara, utan hänvisar hon till DN:s granskning av biobränsle i våras.

Alexandra Urisman Otto skriver att ”endast en tredjedel av de utsläpp som kommer från något som antingen produceras i Sverige eller kan knytas till svensk konsumtion, omfattas av Sveriges klimatmål”. Med DN:s sammanslagning som grund stämmer inte den uträkningen.

”Det är inte moraliskt självklart”
Förutom de officiella territoriella utsläppen om 52 miljoner ton räknar DN även med import för slutlig användning, alltså konsumtion, i Sverige på 47 miljoner ton utsläpp.

Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet inom forskargruppen för hållbara omställningar över tid och rum, menar att man inte kan räkna riktigt så på utrikeshandeln som DN gjort. En anledning är att summan av alla länders ansvar ska addera till de globala utsläppen.

– Om alla länder ska ta fullt ansvar för både import och export och alla utsläpp som hör till den handeln, då dubbelräknar man alla utsläpp från utrikeshandeln i världen. Man räknar dem två gånger eftersom summan av alla länders import är lika med summan av alla länders export.

Astrid Kander.

Astrid Kander konstaterar att det pågår en diskussion inom forskarsamhället om hur man kan komma fram till en globalt accepterad metod för att räkna på utsläpp kopplade till utrikeshandeln men att det mycket svårt att komma överens. Ska ansvaret ligga helt hos exportören, eller helt hos importören, eller ska de dela på ansvaret på något vis? Det är inte moraliskt självklart, resonerar hon.

Hon menar att man antingen får räkna på att varje land tar ansvar för sin export, och då räkna på det vanliga territoriella sättet, vilket ingår i siffran 52 miljoner ton, där cirka 20 ton kommer från exportproduktionen.

– Då tar länder ansvar för allt som sker inom landets gränser inklusive det som man exporterar och det är så man räknar i olika förhandlingar. Eller så håller man alla länder istället ansvariga för de utsläpp som hänför sig till deras import för slutlig konsumtion inom landet, oavsett var i världen dessa utsläpp uppkommit i värdekedjan. Det gör man i det så kallade carbon footprint måttet, eller det konsumtionsbaserade måttet. Där ingår det som vi importerar för slutlig användning inom Sverige, förutom det vi själva slutkonsumerar av de 52 miljoner ton territoriella utsläppen, och uppgår totalt till 82 miljoner ton. Man kan inte räkna både import och export, för då räknas utrikeshandeln dubbelt i det globala systemet.

När det kommer till hur exporten ska bokföras blir det ännu mer komplicerat, menar Astrid Kander. För då ska man avgöra hur ansvaret för förädling av insatsvaror som bara ”strömmar” genom ett land i all statistik ska fördelas. Normalt sett räknar man inte något ansvar för detta hos landet som bara skickar vidare utsläppen, för då skulle det lätt bli många dubbelräkningar och ännu mer i systemet, eftersom insatsvaror kan skickas över gränser många gånger.

Detta har DN erkänt genom att gråmarkera de 50 miljoner ton som visar på utsläpp utomlands från produktion av insatsvaror som förädlas i Sverige och sedan exporteras. Denna summa räknar de sedan enligt Alexandra Urisman Otto inte in i totalen, när DN säger att endast en tredjedel av de utsläpp som Sverige bidrar till omfattas av de svenska klimatmålen. Så det förefaller ännu mer underligt att de har med dessa 50 miljoner ton i grafen alls, konstaterar Astrid Kander.

Alexandra Urisman Otto menar att alla siffror som DN redovisat är officiella och utgår från ett flödesschema som Naturvårdsverket publicerat.

Nästa fråga är hur producenten, slutkonsumenten och förädlarna ska dela på ansvaret. Astrid Kander menar att det är komplicerat.

– Jag tycker att andemeningen i DN:s artikelserie är bra. Vi behöver göra mer för att få ner utsläppen radikalt, inte minst för att Sverige är ett rikt land med goda naturtillgångar för koldioxidfri energiproduktion, men jag tror inte att det är rätt väg att gå att publicera siffror som trycker ner folk i en hopplös känsla av att problemet är ännu större än man hittills trott. Vi har ju inte rådighet över den teknik som används utomlands.

”Förstår inte riktigt tanken att blåsa upp siffrorna”
Ytterligare en anledning till att Astrid Kander reagerar på DN:s siffor är att de ger vid handen att Sveriges ansvar är mycket större än det verkar eftersom man inte synliggör den nytta vår export faktiskt gör genom att tränga undan kolbaserad produktion utomlands som är sämre för klimatet. Denna relativa klimatnytta som svensk export gör är betydande och uppgår tillsammans med de faktiska exportutsläppen till ungefär samma summa som den faktiska klimatskada som svensk import gör, menar Astrid Kander.

– Jag förstår inte riktigt tanken bakom att blåsa upp sifforna så att vi ska se sämre ut än vad vi faktiskt är. Jag tror inte det är det bästa sättet att samla till krafttag för klimatet. Det negativa som det logiskt kan leda till om man både sätter upp mål för att få ner de territoriella utsläppen och få ner de konsumtionsbaserade utsläppen är att man i Sverige isolerar sig från omvärlden handelsmässigt, och ägnar sig åt importsubstitution.

En ambition som innebär att vi både ska minska utsläppen från den territoriella sektorn och från de konsumtionsbaserade utsläppen kan resultera i att Sverige minskar sin export av klimatvänliga tunga industriprodukter som stål och el, och istället använder el för att producera varor för eget bruk, menar hon.

– Då skulle vi få ner de svenska konsumtionsutsläppen och produktionsutsläppen, men till vilket pris för global miljö och svensk välfärd? Sverige står för cirka en promille av de globala utsläppen så vårt agerande har inte mycket betydelse rent kvantitativt utan vårt bästa sätt att vara ett föregångsland är genom fortsatt innovation typ hybrit och internationellt samarbete, inte genom att stänga in oss och frisera de svenska utsläppsiffrorna genom importsubstitution.