Det är fascinerande att inse hur Chydenius tankar om ekonomisk liberalism och offentlighetsprincip hänger ihop: Hans övertygelse var att självreglering – vare sig det handlar om handel, företagsamhet eller informationsspridning – är att föredra, både utifrån ett rättighetsperspektiv, och för att det allmänna gagnas.
Texten publicerades ursprungligen av Medievärlden.
Anders Chydenius tanke var att det bästa sättet att kontrollera makten var att många ögon granskade. Makt som inte kontrolleras missköts och korrumperas. Censuren – som i praktiken innebar att få personer bestämde vad som fick diskuteras offentligt – var ett slags kunskapsmonopol som hade bidragit till rikets svåra ekonomiska läge.
”Läsande och tänkande svenskar behöver ingen förhandscensur. Orimliga påståenden kommer med tiden att förkastas av den läsande offentligheten. ´Saken controllerar sig sielf.´”, är Chydenius slutsats enligt Forsgård. Chydenius tycks ha menat att den ekonomiska misskötsel som den svenska staten hade utsatts för inte hade varit möjlig om det funnits en offentlighetsprincip en möjlighet att ta del av det som beslutats, och en tryckfrihet en möjlighet att kritisera beslut. Misskötseln som Chydenius såg den bottnade i en ohelig allians mellan etablerade köpmannaintressen, skråväsende och den offentliga makten i syfte att hindra konkurrens.
Mot idén om näringsfrihet stod organiserade intressen som i lagens namn skyddade varandras maktpositioner och sina intäkter och som skydde ökad konkurrens. En slags korruption. De som inte tillhörde etablissemanget fick inte starta företag och fick inte bedriva handel.
När det gäller ekonomiska frågor och företagssamhet var Chydenius ”en Nordens Adam Smith” som ifrågasatte alla regleringar och förordade självreglering i frågor om näringsfrihet och handel. För Chydenius gick näringsfrihet och tryckfrihet hand i hand mot monopol, maktmissbruk och misshushållning. ”Den (tryckfriheten) handlade om att skapa en maktbalans och ett nytt debatt- och kunskapssamhälle där alla kunde granskas och bli granskade och de makthavande ställas till svars av en upplyst allmänhet.”
Så när Uppdrag Granskning publicerar ytterligare en restaurangnota uppgrävd från en kommunal bokföring så kan man tycka att det börjar bli tjatigt. Men se det som ännu en pusselbit i en lång, lång rad av offentlig granskning. Den traditionen har i hög grad bidragit till att Sverige är ett öppet och relativt korruptionsfritt samhälle.
Det verkar som om Chydenius hade alldeles rätt på ett allmängiltigt plan. Utan att känna till alla orsakssamband kan man konstatera att länder som idag har den största pressfriheten[1] också har förhållandevis lite korruption[2]. Det gäller inte bara i vår närmaste omvärld. Det land i Sydamerika som har störst pressfrihet är Uruguay som också har minst offentlig korruption. Namibia har störst pressfrihet i Afrika och kommer på tredje plats när det gäller minst korruption på kontinenten. Nya Zeeland ligger i världstoppen både när det gäller pressfrihet och icke-korruption. Det finns också exempel på motsatsen.
En sak räknade nog inte Chydenius med: att den införda tryckfriheten efter ett par hundra år skulle leda till att medierna själva blev potenta makthavare som i hög grad skapar verklighetsuppfattningen och som andra makthavare i allt större utstäckning anpassar sig till, men som granskas i ringa omfattning. Mediers makt är temat för medieforskarna Kent Asps och Johannes Bjerlings Mediekratin (Ekerlids förlag). Mediekrati är deras träffande benämning av en demokrati där medierna blivit viktigare och partierna mindre viktiga.
Även om Asp och Bjerling menar att medier använder sin makt på ett i huvudsak ansvarsfullt sätt, så ger han kraftfulla argument för varför medier bör granskas noggrannare. Medier har ett allt större inflytande över politik och val, visar deras forskning. Men de konsterar att till skillnad mot politikerna finns det inget ansvarsutkrävande av medierna och att medierna utövar sin makt utan några egentliga motvikter. Vem granskar granskarna, frågar sig forskarna?
Genom att hänvisa till att de står för och värnar demokratiska värden kan den journalistiska professionen legitimera sitt kunskapsmonopol och sin maktutövning. Trots att journalister som profession inte har något demokratiskt mandat eller uppdrag kan de ändå göra anspråk på att tala för folket., skriver Asp och Bjerling.
Det ligger mycket i detta, samtidigt måste man konstatera att också medier granskas hårt nuförtiden, i sociala medier. Den nyhetsredaktion som har fel får veta det. Men den utvecklingen är bara i sin linda.
Om 1700-talets politiska makthavare var i det närmaste helt ogranskade så är det nu precis tvärt om. Varje dag ställs politikerna framför opinionens domstol tolkad av mediemakthavare i form av journalister. Asp och Bjerling konstaterar att mediemakten lett till att politiker blivit mera lyhörda mot opinionens svängningar och agerar därmed kortsiktigare. Å ena sidan framstår det som rimligt att hävda att mediekratin är en mer lyhörd styrelseform än partidemokratin, å andra sidan framstår det som svårare att i mediekratin agera i folkets långsiktiga intresse., skriver de. Populism skulle man väl kunna säga.
En invändning kan vara på sin plats: Sverigedemokraternas livsluft har varit ett ständigt krig med medier. Ju mer negativ publicitet desto högre väljarstöd, verkar det som. Ett tecken på att mediers makt inte alltid fungerar.
Det finns fler iakttagelser i Asps och Bjerlings bok som nog hade gjort Chydenius bekymrad: de olika mediernas bevakning av valrörelserna har blivit allt mera likartad. Det är likheterna i urval och redigering, inte skillnaderna, som utmärker svensk politisk journalistik, skriver Asp och Bjerling syftar då på hur medierna behandlar partierna, och det har blivit allt mera rättvist enligt dem. Under 2000-talets valrörelser har Rapport, Aktuellt, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet också gjort i stort sett samma nyhetsbedömningar. fortsätter författarna.
Detta är intressant: har journalistikens professionalisering i kombination med minskande redaktionella resurser och anpassning till läsarnas klickande lett till likriktning snarare än mångfald? Beskriver medierna även viktiga samhällsfrågor på ett likartat sätt och vilka perspektiv får då plats och vilka inte?
Chydenius trodde på mångfald istället för kunskapsmonopol. Han var en radikal och kunde av vissa uppfattas som revolutionär. Att mediers numera betydande makt måste granskas och på så vis också kontrolleras hade nog varit självklart för Anders Chydenius. Men han hade säkert samtidigt varit för självreglering snarare än mer statlig inblandning. Han hade kanske insett att mediemaktens monopol är på väg att brytas av de sociala medierna och att det kommer att gagna mångfalden.
Kvaliteten i samhällsbevakningen står inför stora utmaningar inte minst när det gäller behovet av nya affärsmodeller – men det finns alltid efterfrågan på högkvalitativ journalistik. Granskning av makten kommer alltid att efterfrågas. Saken löser sig själv. Eller?
[1] Freedom of the press worldwide in 2014, Reporters without borders
[2] Corruption perceptions index 2013, Transparency International
Mats Olin
Inga kommentarer