Tidningshög
I över 100 år har medieombudsmannen och mediernas etiknämnd (MEN) och dess föregångare haft till uppgift att bedöma mediernas publiceringar, genom att väga eventuella skador för dem som granskats och kanske hängts ut i medier mot allmänintresset av att publiceringen sker. I publicitetsreglerna formuleras det som att medierna ska avstå från att publicera när det kan kränka enskildas privatliv, såvida inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
Kravet på ett allmänintresse för att kunna publicera sådant som utgör en kränkning av människors privatliv har inneburit ett viktigt skydd för exempelvis brottsoffer och anhöriga till personer som begår självmord. Såväl tidigare medieombudsmän som MEN har definierat allmänintresset som det allmänheten har rätt att veta, snarare än det som förvisso kan vara intressant att veta.
Skyddet är dock inte allomfattande, och flera integritetskänsliga publiceringar har undkommit klander i MEN, trots att det inte kan sägas finnas någon uppenbar rätt till allmän insyn. Nämnden har konsekvent bedömt att det finns ett allmänintresse för olika uppgifter som kan vara integritetskränkande för vanliga människor, särskilt vad gäller deras ekonomi.
Ett tydligt exempel är ett avgörande från den 10 maj, där en tidning i Mellansverige friades för att ha publicerat en artikel om att två kvinnor köpt ett hus. Deras namn, husets adress och köpeskillingen publicerades. Dessutom kunde läsarna förstå att de levde i en samkönad relation, vilket paret hade valt att inte gå ut med offentligt eller meddela alla i sin bekantskapskrets. Medieombudsmannens bedömning, som MEN anslöt sig till, var att det finns ett allmänintresse av köp och försäljning av fastigheter, samt att utpekandet av köparna inte utgjorde någon publicitetsskada för anmälarna.
Ett annat exempel på sådana uppgifter som regelbundet publiceras i svenska medier är listor av typen ”De här tjänar mest i din kommun”. Mot bakgrund av avgörandet ovan får man anta att inte heller dessa skulle anses utgöra publicitetsskador samt att de skulle anses vara av allmänintresse, trots att uppgifter om enskildas ekonomiska ställning tveklöst kan orsaka skada och lidande för den drabbade. Att privatpersoner hängs ut i sådana sammanhang kan knappast heller motiveras av något allmänintresse utöver en allmän nyfikenhet. Trots det erbjuder det medieetiska systemet inte något skydd för personer som hängs ut i medier, vars enda avsikt är att jaga klick.
Publiceringar om människors bostadsaffärer och inkomster har förekommit i medierna under en lång tid, och kan närmast liknas vid en svensk medial tradition. Att det förekommit förut innebär dock inte att det inte kan vara skadligt. Att blottlägga någons ekonomi inför en stor publik kan öka risken för att personen drabbas av inbrott eller rån, och innebära såväl ekonomisk skada som publicitetsskada för den enskilde.
Självklart ska medier ha friheten att skriva om vad de vill, men själva syftet med den medieetiska självregleringen är att begränsa mediernas okynnespubliceringar av uppgifter som kan skada enskilda. MEN bör ompröva sin syn på både vad som är en publicitetsskada och vilka uppgifter som är av allmänintresse, för att säkerställa ett starkare skydd för enskildas integritet.
Inga kommentarer