Högre ambitionsnivå behövs i klimatbevakningen

”Att lägga ned kärnkraften så man tvingas återstarta Karlshamnsverket och bränna 140 000 liter olja i timmen, det är usel klimatpolitik”, förklarade Ulf Kristersson i SVT:s partiledardebatt kort efter att elproduktionen i Karlshamnsverket börjat återkomma som nyhetstema.

Miljökonsulten Magnus Nilssons kommentar:

”Rimligen föreställer sig de stackars tittarna att Kristersson har levererat en viktig poäng, det vill säga att det faktum att det oljeeldade kraftverket i Karlshamn under hösten dragits i gång för att klara elbalansen i Sydsverige, har inneburit ökade utsläpp av växthusgaser, och att regeringen på något vis har ansvaret för detta.”

”Problemet med Kristerssons argumentering är att det faktiskt inte spelar någon roll för klimatet om Karlshamnsverket är i drift eller står stilla.”

Anledningen är just den som påpekades på den här sidan häromdagen. Eftersom energisektorn omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter, är utsläppsfrågan ett nollsummespel. Storleken på de totala utsläppen inom systemet är bestämd i förväg. Med Magnus Nilssons ord:

 ”Över tiden blir utsläppen lika stora vare sig vi bygger ut, behåller eller stänger kärnkraften, oavsett om vi bygger ut vindkraften mycket eller lite, oavsett hur mycket biomassa vi använder för el- och värmeproduktion, oavsett antalet elbilar.”

Vi bjuds vi på den ena pseudodebatten efter den andra, konstaterar Magnus Nilsson.

De facto präglar kunskapsluckorna – eller bristande ambitionsnivå – en stor del av bevakningen av klimatfrågan i svenska medier.

Ett aktuellt exempel, hos SVT Nyheter nyligen, är att ”Naturvårdsverket varnar” för att förslaget från den nya regeringen om att sänka reduktionsplikten till EU:s miniminivå troligen kommer att leda till att Sverige missar sina egna klimatmål.

Sveriges ”egna” klimatmål alltså. Däremot inte EU:s reduktionsmål, som Sverige nått för länge sedan.

Komplexiteten i reduktionsplikten antyds inte ens av SVT. För publiken beskrivs alltsammans som en svensk politisk stridsfråga, där kombattanterna förväntas puckla på varandra.

En relevant vinkling vore att fråga efter rimligheten i att Sverige gått in för en så hög reduktionspliktnivå jämfört med andra länder. En nivå som det är omöjligt att tillämpa på en europeisk eller global nivå. Av det enkla skälet att biomassan inte på långa vägar räcker till för det.

I praktiken snedvrider Sverige konkurrensen om bioenergi till nackdel för sektorer som kan vara svårare att elektrifiera än vägtrafiken, enligt miljösystemanalytikern Per Kågeson i Dagens Nyheter:

”Sverige utgör ingen förebild genom att höja kraven till nivåer som gör oss än mer beroende av importerade bioråvaror. Konceptet fungerar inte om andra gör som vi.”

En annan väsentlig sak i sammanhanget är att EU-kommissionen genom sitt ”Fit for 55”-paket vill inrätta ett nytt system för handel med utsläppsrätter, ETS2, vid sidan av ETS1, och att den nuvarande modellen för reduktionsplikten i samband med det ska överges.

ETS2 föreslås omfatta utsläpp av koldioxid från transporter och fastigheter och ska enligt ursprungsförslaget tas i bruk 2026. EU-parlamentet har senare gett ett modifierat förslag. Hur den slutliga utformningen av ETS2 än blir förändrar den i grund frågeställningarna kring reduktionsplikten.

Vilket är ett givet perspektiv för journalister som avkräver politiker synpunkter på temat.

Sammanfattningsvis kan hävdas att det återkommande narrativet – att Sverige bör gå före i klimatambitionerna och visa vägen för den övriga världen – som följd av SVT:s bristande ambitioner i huvudsak fått karaktär av inrikespolitik för en okunnig svensk publik.

Som Per Kågeson nyktert konstaterar i Dagens Nyheter innebär en sådan hållning att Sverige tar på sig andras börda utan att utsläppen minskar.