Narrativet om isminskningen bortser från det historiska perspektivet

I en artikel om extremväder och allt värre effekter av det varmare klimatet berättade Dagens Nyheter inför COP27 att havsisens utbredning i Arktis i år legat under genomsnittet för perioden 1981-2010 under större delen av året.

Att isen i Arktis minskat i volym under de senaste decennierna är väl belagt. Sett till de senaste femton åren har isutbredningen i de arktiska vattnen emellertid inte minskat, som framgår av en anknytande artikel.

En mer relevant fråga är vilken period som borde användas som referensperiod för avsmältningen – och, om ett svar ges, varför det?

Arktis is utsätts för en enorm avsmältning och tillfrysning varje år. Är naturen ”i olag”, om storleken på avsmältningen och tillfrysningen inte motsvarar varandra? Till exempel verkar 1920- och 1930-talen ha varit en period då avsmältningen var större än tillfrysningen.

Samma typ av fråga är relevant även gällande isen på land, exempelvis i Sveriges Radios beskrivning om möjligheter och konflikter som öppnar sig när Grönlands is smälter. I programmet får lyssnaren höra om hur floder av smältvatten bildas vid glaciärerna och om hur isen kalvar. Grönlandsisen blir, framhålls det, konstant allt mindre.

Ordagrant är det korrekt. Men vilken är storleksordningen på avsmältningen?

Fakta, förutsatt att satellitmätningarna ger en riktig bild, kan hämtas på Polar Portal, som upprätthålls av det danska meteorologiska institutet och några danska forskningsinstitutioner. I korthet anges att Grönlandsisen som följd av nederbörd tillväxer med omkring 360 Gt (gigaton vatten) per år, vilket motsvarar ungefär 400 kubikkilometer is.

Samtidigt förloras genom kalvning och avsmältning årligen närmare 600 Gt, vilket ger en medelnettoförlust per år (räknat på perioden 2003-2011) på 234 Gt.

Med isens lägre densitet än vatten (1 liter is väger 917 gram vid 0 °C), förlorar Grönland alltså omkring 255 kubikkilometer is per år. Någon accelererande trend syns inte i mätningarna under 20 år.

255 kubikkilometer är med mänskliga mått en imponerande mängd is, men mer obetydlig jämfört med den totala volymen på Grönlandsisen (2,85 miljoner kubikkilometer enligt Wikipedia). Fortsätter avsmältningen i samma takt som de senaste tjugo åren, är Grönlandsisen borta om 11177 år. När så sker, har havsnivån globalt fyllts på med omkring 7,2 meter vatten.

Gemensamt för de flesta artiklar i klimatkrisgenren är att de skrivits som om historien inte funnes och som om extremväder och klimatkatastrofer vore något nytt för vår tid. Det historiska perspektivet är bortamputerat, frånsett standardhänvisningen till ”förindustriell tid”.

Med en ordagrann tolkning ger detta ett inte obetydligt spelrum på omkring 4,5 miljarder år, den tid som jorden existerat innan vi fick industrier. Större delen av denna tid har jorden varit långt varmare än nu. Under kortare perioder, relativt sett, har den varit kallare.

Den första industrialiseringsvågen tog sin början i Storbritannien i mitten av 1700-talet, under den så kallade Lilla istiden, som brukar anses ha nått sitt slut i början av 1900-talet. Den sällan besvarade frågan är varför just denna period ska tas som utgångspunkt för ett önskat klimat.

Någon kunde hävda att ett bättre jämförelsevärde vore det så kallade holocena klimatoptimatet för 6000-7000 år sedan, då – med SGU:s (Sveriges geologiska undersökning) beskrivning – sommartemperaturen var ett par grader högre än dagens och klimatet i Sydsverige liknade det som i dag råder i norra Frankrike.

Seriös journalistik är att ställa frågor och sätta saker i perspektiv. De stora ödesfrågorna utgör inget undantag.