Förbränning av plast i Sverige leder inte till ökade CO2-utsläpp

”Runt 90 procent av den plast som slängs i Sverige återvinns aldrig. I stället eldas upp visar svt:s granskning och det leder till stora utsläpp av växthusgaser.” Så inleddes inslagen i både Rapport och Aktuellt igår (på svt.se här och här).

Så här fortsatte det:

Vi eldar mycket plast i Sverige. 1,1 miljoner ton, enligt Naturvårdsverkets senaste beräkningar. Det innebär stora mängder utsläpp av växthusgaser.

Eldning av plast orsakar utsläpp av 2,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter, motsvarande 8 procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp, enligt Naturvårdsverket. 

– Det finns två stora problem. Det ena är att det orsakar stora växthusgasutsläpp, vilket vi sagt att vi ska ner till noll. Det andra är att det är en symbol för vår materialförbrukning generellt. Det är inte hållbart, menar Åsa Stenmarck, materialflödesexpert på Naturvårdsverket.

Den här beskrivningen leder delvis vilse. De utsläpp av växthusgaser som förbränningen av plast i Sverige förorsakar ökar inte växthusgasutsläppen totalt sett. Detta eftersom Sverige som ett eget åtagande (liksom Danmark och Litauen) inkluderat förbränningen i EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Som flera gånger beskrivits på denna sajt, till exempel här, har utsläppstaket inom den utsläppshandelspliktiga verksamheten i förväg beslutats på en europeisk bas. Minskade utsläpp i Sverige öppnar för större utsläpp någon annanstans. Sverige tar en extra kostnad för att någon annan ska kunna släppa ut mer.

Vad gäller det andra ”problemet”, med Åsa Stenmarcks ord, att plasten är symbol för vår materialförbrukning kan hävdas att den symboliken i många fall tvärtom är positiv.

Som inslagen mycket riktigt påpekar används plast i en stor mängd produkter. Detta av ett skäl: för att skapa en nytta, inte för att (normalt sett) ställa till skada. Tack vare plast kan mycket stora värden, både mänskliga och ekonomiska, skyddas. Rätt hanterade bidrar plasterna även till att skona miljön.

Ett grundläggande problem i diskussionen om ”plast” ligger redan i själva begreppet. Platserna är av så många slag och har så olika egenskaper att de inte på ett meningsfullt sätt täcks in av en gemensam term.

Att en plast är ”biobaserad” innebär inte heller nödvändigtvis att den är ”bionedbrytbar”.

Frågan behöver också ställas hur alternativen till plast ser ut i ett livscykelperspektiv. Till exempel får i en jämförelse i tidningen Sveriges Natur plastpåsen bättre betyg än papperspåsen i alla tillverkningskategorier: klimatförändring, försurning, övergödning, vattenanvändning och landanvändning.

Däremot är plastpåsen förknippad med ett handhavandeproblem. Givetvis ska den inte tillåtas skräpa ner naturen.

Sammanfattningsvis: Innan återvinningsproblematiken för plasterna lösts är det en rimlig åtgärd att bränna plastavfall och tillvarata dess höga energivärde, vilket även framhålls av branschorganisationen Energiföretagen.

För journalister och debattörer i media kan rekommenderas fördjupad research om vad plast egentligen är, varför den används och hur alternativen till plastanvändning ser ut.