Okritiskt och förenklat i mediers behandling av våtmarksaktivister 

Idén om att återställa våtmarker för att minska utsläppen av klimatgaser ifrågasätts inte i medias rapportering av civil olydnad och vandalisering. Den uppfattas självklart legitimera handlingarna.  

Samtidigt är det väl känt att återställning av våtmarker redan sedan länge är regeringspolitik och att frågan är mycket komplex och motsägelsefull.  Men detta får aktivisterna aldrig några journalistfrågor om. 

I DN den 10 december 2022 publiceras en artikel med rubriken ”Flytta på er, era jävla idioter, och låt folk åka till jobbet”, som handlar om just organisationen Återställ våtmarker och relaterade rörelser. Förutom att artikeln skulle kunna ha varit en marknadsförningstext för organisationen innehåller den ett påstående som helt enkelt inte stämmer:  

“Naturliga våtmarker som torrlagts för att möjliggöra till exempel jordbruk avger årligen mer växthusgaser än utsläppen från den svenska personbilstrafiken – utsläpp som relativt enkelt skulle kunna undvikas genom återvätning.” 

Att utdikade våtmarker avger växthusgaser stämmer, men att det skulle vara “relativt enkelt” att återställa dessa är inte korrekt. 

Samma tema återkommer den 19 april i år i Vetenskapsradion Klotets program Våtmarkernas revansch – den blöta klimatkampen. Det är ett program på drygt 30 minuter. Programmet innehåller ett stort antal intervjuer med olika aktörer. Helen Wahlgren från aktiviströrelsen Återställ våtmarkerna, Åsa Kasimir, våtmarksforskare, Romina Pourmokhtari, klimatminister, Hillevi Eriksson, våtmarksexpert på Skogstyrelsen samt lantbrukarna Rikard och Marianne Åkesson. De senare har återskapat en del våtmark på sin gård. 

Programmet är sakligt sett korrekt. Det beskriver den långa process av utdikning som skett från svensk medeltid och framåt vilken kallas “kamp mot våtmarkerna”. 25 procent av Sveriges jord- och skogsbruksmark är tidigare våtmark som dikats ur. I Skåne är i stort sett alla våtmarker borta sedan slutet på 1800-talet. 

Regeringen har avsatt pengar för att återväta ungefär en miljon hektar. Hittills har cirka 50 hektar våtmark återskapats, en halv promille.  

Perspektivet i Klotets behandling av ämnet är att det klena resultatet beror på bristande politisk vilja och handlingskraft. Klimat- och miljöminister Pourmokhtari pressas. Skogsvårdsstyrelsens Hillevi Eriksson förklarar att komplex lagstiftning är en del av problemet, men Helen Wahlgren från Återställ våtmarker och forskaren Åsa Kasimir vidhåller att en återställning av våtmarker är “lågt hängande frukter” när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. 

Att regeringen sedan länge avsätter pengar för återställning av våtmarker kan knappast vara okänt för miljö- och klimatjournalister. Så tidigt som den 7 oktober 2021 var pengarna till och med uppmärksammande av SvT:s  Agenda:  

“Regeringen lovade hundratals miljoner kronor för att återställa utdikade våtmarker och bromsa koldioxidutsläppen. Ett drygt halvår senare presenterade man ytterligare en satsning på 169 miljoner kronor – men i själva verket handlade det om samma pengar som redan lovats ut.” 

Att samma pengar uppträder i många pressmeddelande är i och för sig inte ovanligt, men det är tydligt att våtmarkssatsningarna existerar och uppmärksammas. 

Den 7 oktober 2021 konstaterar SvT:s Uppdrag granskning att “Trots utsläppen – staten fortsätter att dika ut våtmarker” i ett inslag om att exempelvis järnväg och annan infrastruktur kräver nya utdikningar:  

“Ostlänken är Sveriges största infrastrukturprojekt. En ny 16 mil lång dubbelspårig järnväg ska dras mellan Järna och Linköping. För att anlägga den behöver våtmarker, som exempelvis myrar, torrläggas. 

– Då går myrmarken från att ha bundit kol och varit en kolfälla i tusentals år till att bli en kolkälla istället. Så man ändrar växthusgasbalansen helt enkelt, säger Gustaf Hugelius, naturgeograf vid Stockholms universitet, som forskat om markens roll i kolcykeln.” 

Sammanfattningsvis är det uppenbart att återställning av våtmarker sedan många år är ett politiskt mål som budgeteras med hundratals miljoner, och samtidigt en mycket komplex fråga med inbyggda målkonflikter. Våtmarkerna dikades en gång ut för att medge skogs- och jordbruksproduktion och den verksamheten måste ges upp om våtmarkerna skall kunna återställas. Utdikningarna berör ofta många fastigheter inom stora områden.  Markägarna kan sällan agera enskilt utan att ta hänsyn till sina grannar.   

Ändå fungerar idén om att återställa våtmarker som legitimering av vandalisering av konst och, som i förra veckan, fontäner i Stockholm.  

Ingen journalist ställer de svåra frågorna om värdet av aktioner för något som redan är regeringens politik.  

Enligt Sveriges radio den 16 juni kom dessutom en nyhet om att återvätning i vissa fall ökar utsläppen av växthusgaser. 

“Regeringen vill satsa på våtmarker som en åtgärd för att minska klimatutsläppen. Men ett försök med att återställa en myr i Västerbotten har istället resulterat i ökade utsläpp av växthusgaser. 

Det visar en ännu inte publicerad studie från Sveriges Lantbruksuniversitet. Enligt forskarna beror det på att träden som tidigare tog upp koldioxid nu är borta, och att metangas, som är en aggressivare växthusgas, frigörs när marken blir blöt och åker upp i atmosfären.” 

Förvisso säger detta inte att det skulle vara fel att återväta våtmarker, men understryker ytterligare frågans komplexitet. 

Kommer det påverka medias frågor till aktivisterna?