Veckan före midsommar presenterade Riksrevisionsverket RRV sin granskningsrapport Reduktionplikten – risker för genomförande och effektivitet. Den ifrågasätter inte reduktionsplikten i princip, att inblandning av biobränslen kan minska utsläppen av växthusgaser. Däremot är kritiken mot genomförandet mycket stark.
RRV skriver i sammanfattningen:
“Granskningen visar dock att reduktionspliktens nuvarande utformning inte är genomförbar och att det därutöver finns flera risker som påverkar reduktionspliktens genomförbarhet och effektivitet som inte i tillräcklig grad har beaktats vid beslut om reduktionspliktens utformning.” (se ytterligare utdrag ur RRV-rapporten nedan)
RRV preseterar hård kritik som riktar in sig på en annan myndighets handläggning, men som också ifrågasätter realismen i en politik som i stort sett hela Riksdagen har stått bakom.
Detta sammanfattas i en DN-artikel av Peter Alestig på följande sätt:
”Reduktionsplikten är ett effektivt verktyg för att nå klimatmålen – men har fått dieselpriset att stiga mer än väntat. Det konstaterar Riksrevisionen i en ny rapport.”
Peter Jörgensen som lett RRV:s granskning citeras också på ett sätt som inte riktigt speglar den hårda kritiken:
“När vi tittar på andra åtgärder och de risker och kostnader de medför, ser vi att reduktionsplikten i grunden har goda förutsättningar att bidra på ett effektivt sätt”.
Det är förvisso korrekt. Men RRV:s kritik gäller egentligen inte om reduktionsplikten kan fungera och bidra till att nå klimatmålen. Det är självklart. RRV:s kritik handlar om reduktionsplikten som den i dag är utformad och tanken på att det är det huvudsakliga verktyget för att nå klimatmålen inom transportsektorn.
Sammanfattningsvis är det uppenbart att slutsatserna i RRV:s rapport förminskas i DN-artikeln snarare än spetsas till – som är det vanliga inom journalistik.
***
Fler citat ur sammanfattningen av rapporten (Kapitel 6)
“Eftersom reduktionsplikten dimensionerats för att nå målet för inrikes transporter till 2030 innebär det en snabbt ökande biodrivmedelsanvändning i transportsektorn som sannolikt är högre än vad som krävs för att nå det övergripande målet till 2045. För att nå det övergripande långsiktiga klimatmålet kan det även finnas mer kostnadseffektiva åtgärder utanför transportsektorn.
(—)
De ökande reduktionsnivåerna inom reduktionsplikten fram till 2030 innebär kraftigt ökande anspråk på biomassa som har alternativ användning till nytta för klimatet i andra sektorer och länder. Eftersom biomassan är begränsad kan det till exempel leda till en större användning av fossila alternativ i de alternativa användningsområdena.
(—)
Riksrevisionen bedömer att de mest allvarliga bristerna i beslutsunderlagen avser kontrollstation 2019, då de årliga reduktionsnivåerna till 2030 beslutades. Energimyndigheten föreslog reduktionsnivåer med utgångspunkten att reduktionsplikten skulle uppfylla målet för inrikes transporter, trots att uppdraget endast angav att reduktionsplikten skulle bidra till målet. Denna ambitionshöjning innebar i praktiken att biodrivmedelsanvändningen fick en helt ny och viktigare roll i Sveriges klimatarbete. Energimyndigheten genomförde inte tillräckliga konsekvensanalyser av de föreslagna reduktionsnivåerna.”
./.
Inga kommentarer