Missvisande om klimatkompensation

Under våren aviserade regeringen ökade anslag till klimatkompensation, eller mera korrekt utsläppshandel, inom ramen för Parisavtalet. Medias rapportering präglades av en direkt felaktig eller ofullständig beskrivning av åtgärden. Sannolikt kommer utsläppshandel som en del av regeringens klimatpolitik väcka ny debatt efter den 20 september när budgetpropositionen för 2024 presenteras. 

Utsläppshandeln innebär i korthet att Sverige kan förhandla med andra länder om att där investera i åtgärder som minskar utsläpp av växthusgaser, men att Sverige tillgodoräknar sig utsläppsminskningen.  

Medierapporteringen om ökade anslag för klimatkompensation har karaktäriserats av en starkt kritisk vinkel, med en hel del felaktiga utgångspunkter.  Budskapet har varit att Sverige skulle smita undan ansvarat för att uppfylla de egna inhemska klimatmålen genom att betala för utsläppsminskningar i fattiga länder.  Vidare att detta skulle försvåra för de aktuella länderna att möta sina egna klimatmål.  (Se exempel nedan)

Ibland utelämnades det faktum att Sveriges agerande är i enlighet Parisavtalet, som om klimatkompensation vore något just Sverige ägnade sig åt på egen hand. Men systemet för klimatkompensation enligt Parisavtalet är förstås inte utformat så att rika länder kan köpa sig fria från det egna ansvaret.  

Om Sverige ingår avtal med andra länder för att där investera i minskade utsläpp av växthusgaser gäller att de länderna måste ha ett eget ambitiöst klimatarbete och att Sverige inte finansierar projekt som ändå skulle genomföras. Termen som används är “additionalitet”– Sveriges investeringar ska gå till projekt som annars inte skulle bli genomförda av det aktuella landet. 

Sverige får dessutom inte tillgodoräkna sig de minskade utsläppen för evigt utan bara inom den aktuella redovisningsperioden. Om vi exempelvis skulle investera i en solkraftspark i ett annat land under perioden 2020 till 2030 får Sverige inte tillgodoräkna sig minskningarna av utsläpp perioden efter. Vi får inte heller spara outnyttjade “utsläppsrätter” till nästa period. De “skänks till mänskligheten”. 

I praktiken slipper Sverige inte att minska de inhemska utsläppen utan skjuter bara upp de egna åtgärderna.  

Men vad är då vitsen med systemet, varför är det en del i Parisavtalet? 

Tanken är att det är billigare att minska utsläppen av växthusgaser i vissa länder jämfört med andra. Klimatkompensationen är ett incitament att använda resurser effektivt. När Sverige eller andra rika länder i framtiden ändå måste minska sina utsläpp är det troligt att utvecklingen gjort många åtgärder mer kostnadseffektiva. Därtill kommer att den ekonomiska tillväxten gör att kostnader blir relativt sett mindre. Även om vi räknar med fast penningvärde är en utgift på en miljard kronor en mindre uppoffring om tio år än i dag.  

Slutresultatet blir lägre utsläpp globalt samtidigt som Sverige och andra rika länder får ett incitament att ta en större del av den ekonomiska bördan. 

Men detta framgick inte alls i vårens och sommarens medierapportering. 

***

Exempel på rapportering om klimatkompensation

TV4
Den 4 juli intervjuar TV4 Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap vid Uppsala universitet:  

“– Klimatkompensation istället för klimatpolitik är inte bra. Regeringen för en politik som ökar de svenska utsläppen, så det här är ett sätt att smita från sitt ansvar.” 

Det framgår inte att utsläppshandeln är en del av Parisavtalet. 

Formuleringen “istället för” är direkt felaktig. Kompensationen är en del av den svenska klimatpolitiken. Också påståendet att det är ett sätt att “smita från sitt ansvar” är fel. Systemet är inte utformat så att det är möjligt i praktiken. 

Dagens Nyheter
DN:s Peter Alestig och Sverker Lenas citerade den 10 mars en “hållbarhetsforskare”, Wim Carton:

“Detta är att flytta över ansvaret till ett annat land” och “Varje utsläppsminskning som Sverige köper av Ghana är en utsläppsminskning som Ghana inte kan använda för att nå sina egna klimatmål. Om fler länder börjar göra samma sak kommer Ghana till slut få ganska svårt att klara de egna utsläppsmålen.”   

I artikeln citeras även Nana Kenneth Amoateng, chef på den ghananska organisationen Abibinsroma Foundation: 

“Men om hjälpen handlar om att investera i projekt för klimatkompensation som låter Sverige fortsätta med sina egna utsläpp är det oacceptabelt”. 

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén säger i samma artikel: 

“Klimatinsatser i Ghana kanske ger mer pang för pengarna just nu och kan i sig vara värdefulla. Men Sverige ska inte dra nytta av det stöd man ger åt fattiga länders klimatarbete för att kunna sänka våra klimatambitioner på hemmaplan.” 

Alla tre citaten bygger alltså på olika missförstånd om hur utsläppshandeln är tänkt att fungera. Sverige kan bara tillgodoräkna sig utsläppsminskningar i andra länder under den period som investeringen görs. Utsläppsrätter som inte utnyttjas får inte heller föras vidare till nästa redovisningsperiod.  

Dagens Nyheters ledarsida
Den 14 juli skrev DN:s ledarskribent Emma Höen Bustos en artikel som helt och hållet utgår från att Sverige kan köpa sig fritt från sitt eget ansvar: 

“Sådana åtgärder går emot Parisavtalets skrivningar om att bördan mellan små och stora utsläppare ska fördelas på ett rättvist sätt. Det var aldrig meningen att rika länder skulle använda fattigare för att köpa sig utrymme att släppa ut. 

Dessutom riskerar den här typen av klimatkompensation att försvåra fattiga länders klimatarbete. De får nämligen inte tillgodogöra sig minskningarna i sina egna klimatmål och måste därför minska sina utsläpp med mer än vad de internationella avtalen kräver. 

Det är bra om Sverige vill hjälpa andra länder att få ner sina utsläpp. Men det bör inte vara med syftet att smita undan eget ansvar på hemmaplan.” 

Här har vi alltså tre missförstånd. För det första att skrivningarna i Parisavtalet om rättvisa mellan olika utsläppare har med saken att göra, för det andra att rikare länders insatser skall vara utöver vad de fattigare länderna redan planerar. Och för det tredje, det finns alltså redan nationella planer för att minska utsläppen i samarbetsländerna och gissningsvis ingår där de enklaste och mest kostnadseffektiva åtgärderna.  

Samtidigt innehåller ledarartikeln ett påstående som faktiskt stämmer:  

“Förr eller senare måste alla utsläpp i alla länder minska. Att regeringen ökar Sveriges utsläpp och samtidigt betalar andra länder för att minska sina skjuter bara upp problemet…”. 

Det är alltså korrekt att alla länder förr eller senare måste bli klimatneutrala. Hela EU:s klimatpolitik bygger på att det skall ske till 2050. Inget talar för att Sverige inte kommer att klara det målet, vilket planeras ske utan utsläppshandel med andra länder. Ledarartikelns hela ärende bygger på ett missförstånd kring fakta. 

*** 

NMI har varit i kontakt med Energimyndigheten. 

Parisavtalet kapital 6 beskriver hur utsläppshandel ska fungera genom två olika mekanismer, en bilateral (6.2) och en centraliserad under FN (6.4). 

I teorin skulle Sverige kunna komma undan en del av sitt ansvar, men det problemet inträder först om över två decennier. 

Sveriges klimatmål efter 2045 avgör i praktiken hur stor del av våra utsläppsminskningar som man kan hantera med utsläppshandel. År 2045 är det max 15 procent, det vill säga minst 85 procent av Sveriges utsläppsminskningar måste ske nationellt. Sedan skulle Sverige därefter teoretiskt kunna fortsätta köpa utsläppsreduktionsenheter till en liknande nivå beroende på hur mycket negativa utsläpp vi vill uppnå efter 2045 och hur ambitiösa mål vi har. Tanken är att Sverige ska hantera alla sina utsläpp nationellt förr eller senare men det är fortfarande oklart när detta ska ske.