Svaren som Axel Björklund, ansvarig utgivare för Uppdrag granskning (UG), ger på NMI:s frågor är typiska men gör oss inte mycket klokare. Det är uppenbart att de inte innehåller särskilt mycket substans. Vi behöver granska hur UG agerar för att förstå dem.
Axel Björklund ville inte ta en bandad intervju med nättidningen Kvartals chefredaktör efter att UG:s egna prisbelönade, visselblåsande, men avhoppade reporter Per Agerman riktade helt förödande kritik mot UG i en mycket omfattande granskning med inte mindre än 31 källor redovisade. Det handlar då inte om någon liten perifer fråga utan om att UG inte har några konkreta belägg när de anklagar ett av landets ledande företag för att ha finansierat IS. När andra agerar på samma sätt – dvs föredrar att svara skriftligt – är det ett hot mot demokratin enligt UG. När den uppenbara inkonsekvensen påtalas säger Axel Björklund, den ansvarige utgivaren, att man välkomnar debatt. Men går man in i debatten? Nej, man säger nej tack igen!
Och varför ska UG ta debatten och ta bandade intervjuer i andra medier? Man har ju tillgång till en skattefinansierad verksamhet i form av SVT som når långt längre in i folkdjupet än andra medier. Man har mest resurser av alla granskande redaktioner. SVT gör i stället ett 59 minuters promotionprogram där den egna redaktionen utan att rodna beskriver Axel Björklund som en chef som ”inte bangar”.
Jag påtalade i Dagens industri att programmet saknar några som helst konkreta belägg för sina påståenden, dvs att makthavare inte ställer upp på bandade intervjuer och att demokratin därmed skulle vara hotad. Men Björklund vill inte ens försöka förklara varför han anser att anekdotiska fakta och att intervjua varandra på redaktionen räcker som faktaunderbyggnad för så allvarliga påståenden.
Förtjänar inte reella hot mot demokratin en seriösare hantering där flera olika röster med olika perspektiv tillfrågas, där fakta presenteras och penetreras? Inte enligt UG:s ansvarige utgivare vars egna känsla räcker som substans för mycket långtgående påståenden. Kan det vara så att denna syn på fakta, och att UG inte ser några behov att ha konkreta bevis för att rikta mycket allvarlig kritik mot den som granskas, är en av de egentliga förklaringarna till att makthavare inte ställer upp för UG men väl för andra medier?
Kan det vara så att Kvartals visselblåsare Per Agerman har helt rätt, det vill säga att UG präglas av tunnelseende och en kantrad arbetsprocess? Agerman skriver: ”Om en vinkel som var bestämd redan på förhand och styrd av en agenda som gjorde att journalistiska grundprinciper om saklighet och opartiskhet fick stå åt sidan.”.
UG beskriver i sitt program ”Intervju, nej tack!” att orsakerna till att makthavare inte ställer upp är att man inte har ”…rent mjöl i påsen.” och att man tror att man ”tjänar på att gömma sig” eller att ”man skäms och inte står för vad man gjort”. Kanske borde Axel Björklund och hans medarbetare se sig själv i spegeln när de säger det.
Den moraliska linjen att det som gäller för makthavare i näringslivet, myndigheter och i politiken också bör gälla makthavarna på UG är rimlig. UG som ju enligt dem själva är ”… åklagare, domare och bödel på samma gång.” UG:s ansvarige utgivare har avsevärt större inflytande och makt än vilken företagsledare som helst.
Med UG:s eget sätt att resonera och analysera andra makthavares motiv för att säga nej tack så kan det egentligen bara finnas tre möjliga skäl till oviljan att låta sig intervjuas eller att på opinionsplats bemöta allvarlig och underbyggd kritik.
För det första. UG har inte rent mjöl i påsen.
För det andra. UG skäms och står inte för det man publicerat.
För det tredje. UG gör en ren nyttokalkyl och tror sig inte tjäna på att intervjuas av en av landets mest välrenommerade journalister Kvartals Jörgen Huitfeldt, med närmare 20 års erfarenhet inom public service, eller på att bemöta min kritik i Dagens industri.
Dock är det faktum att han tar en intervju med NMI intressant och något som eventuellt talar till Axel Björklunds fördel. Jag kan bara spekulera i vad orsakerna kan vara, eftersom vare sig underbyggd kritik i Kvartal eller Dagens industri räcker för att få till stånd en diskussion i sak med landets mäktigaste och resursstarkaste grävande redaktions ansvarige utgivare. Men som sagt, det är rimligt att se hur UG och Axel Björklund agerar snarare än att tro på det de säger eftersom de så uppenbart inte lever som de lär. En sak vet vi: Björklund ”bangar inte” för att i sitt eget promotionprogram på 59 minuter själv lägga ut texten utan en enda kritisk fråga eller alternativ röst.
Inga kommentarer