”Energifrågan en del av kulturkriget i Tyskland”

Energiewende - den tyska energiomställningen - är ett begrepp som omtalats i Sverige. I våras kritiserades projektet av den tyska motsvarigheten till svenska Riksrevisionen. Erik Thyselius har läst några tyska medier och letat efter hur energiomställningen beskrivs sedan dess.

 
Der Spiegels huvudkontor i Hamburg. Foto: Wolfgang Meinhart,.

”Energiewende” är ett av Tysklands största, och dyraste, samhällsprojekt i modern tid. Det satte fart på allvar i samband med den av förbundskansler Angela Merkel (CDU) hastigt beslutade snabbutfasningen av kärnkraft 2011. Målet är att till år 2030 ha en energimix som till 80 procent består av förnybara energikällor. Förväntningarna på projektet, liksom utmaningarna, är enorma. Med få undantag rådde länge konsensus om Energiewendes nödvändighet och oundvikliga framgång i den tyska samhällsdebatten.

I takt med att problemen med energiomställningen blivit alltmer uppenbara har den inledande optimismen övergått i stigande pessimism. ”Bundesrechnungshof”, ett slags tysk motsvarighet till Riksrevisonen, riktade förödande kritik mot Energiewende i mars tidigare i år (se NMI:s artikel här). Ytterst, varnade myndigheten, hotades Tysklands strömförsörjning. Nyheten fick självklart stor uppmärksamhet. Energi- och näringsminister Robert Habeck avfärdade den förödande kritiken helt och hållet.

Hur rapporterade olika medier om händelsen och hur har bevakningen av Energiewende sett ut sedan dess? Ekonomitidningen ”Handelsblatt” hade en lång och kritisk artikel med utförlig grafik om strömpriser för både industrin och företag. Detsamma gällde för tidningen Welt

Veckomagasinet Spiegel rapporterade också om ”Bundesrechnungshofs” kritik. I rubriken får läsaren dock intrycket av att det framförallt är den långsamma hastigheten i energiomställningen som är huvudproblemet. Public service-plattformen ”Tagesschau” publicerade en nyanserad och saklig artikel.

Sedan dess har både Handelsblatt och framförallt Welt publicerat flera artiklar och intervjuer med kritisk vinkel vad gäller energiomställningen och dess förutsättningar att överhuvudtaget lyckas. I Spiegels fall fokuserar rapporteringen snarare på hur viktigt det är att Energiewende måste lyckas. Någon uppföljning av Bundesrechnungshofs kritik görs inte. 

Det har inte heller Tagesschau gjort. Rapporteringen fokuserar mycket kring förbundsregeringens globala jakt på vätgas och försök att få igång en egen produktion samt utbyggnaden av vindkraft. Det rapporteras också om hur byråkrati och brist på personal och digitalisering sinkar energiomställningen. En nyhetskrönika nämner i slutet av texten industrins ökade skepsis gentemot Habeck. Någon systemkritik, i brist på bättre ord, av Energiewende görs däremot inte.

I början på augusti presenterade Habeck en plan som i praktiken innebär att det tyska elnätet inte kommer att kunna leverera el vid varje givet tillfälle till industrin. Protesterna från näringslivet blev stora och i ett brev till näringsministern varnade representanter från industrin för konsekvenserna av en införd så kallad ”flexibilitet”. Både Welt och Handelsblatt rapporterade om industrins oro, så även tabloiden Bild, jordbrukstidningen Agrarheute samt Focus. För att nämna några. Spiegel publicerade en DPA-notis (motsvarande tyska TT) i samband med att planen presenterades, men har inte följt upp nyheten. Tagesschau verkar inte ha rapporterat om vare sig Habecks planer eller industrins reaktioner på dessa.      

Ur ett tyskt perspektiv är detta inte så konstigt som det framstår för en utomstående betraktare. Energifrågan är ytterst politiserad och har, tyvärr, blivit till en del av kulturkriget i Tyskland. Därför hörs den vassaste kritiken mot energiomställningen från högertidningarna Welt och Focus, medan vänsterliberala Spiegel visserligen kan kritisera regeringen men då oftast med utgångspunkten att den gör för lite. Nödrop från industrin riskerar då att avfärdas som partsinlagor. Enligt samma logik blir den eventuella kritik som förs fram av Tagesschau påfallande tam eller strikt refererande. 

Det är en olycklig logik som knappast tjänar någon. Till en närmast overklig prislapp

Erik Thyslelius

NMI:s skribent

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *