Argentinas president Fernandez var tidigare kabinettschef under den f.d. presidenten, vänsterperonisten Cristina Fernandez de Kirchner (2003- 2008).
Texten publicerades först på Svenska Dagbladets ledarsida 25/4-20.
Foto: Argentinas president Fernandez var tidigare kabinettschef under den f.d. presidenten, vänsterperonisten Cristina Fernandez de Kirchner (2003- 2008).
”Runt om i världen, liksom i vårt eget land, ser vi hur coronakrisen skapar ett unikt tillfälle för politiker att konsolidera sin makt på alla fronter. Det som ändå kan lugna medborgare som oroar sig för allt för stor maktkoncentration är att journalister nu har en unik möjlighet att granska och avslöja samma maktprojekt. Åtminstone i de flesta medier.
I SVT:s senaste analys av coronakrisens Argentina verkar man nämligen nästan ha haft precis motsatt ambition. Under rubriken ”Analys: Stärkt argentinskt ledarskap i coronakrisen” skriver korrespondenten Tigran Feiler om vänsterpolitikern Alberto Fernandez som sedan 2019 sitter på presidentposten i Sydamerikas tredje största ekonomi. Fernandez beskrivs av latinamerikakännaren Lars Palm-gren som mer socialdemokrat än traditionell peronist, den ideologi som dominerat Argentina sedan Juan Perón.
Men i stället för en balanserad analys får läsaren serverat ett politikerporträtt av närmast propagandistisk karaktär där i princip inte en enda kritisk synpunkt mot Fernandezs politik förs fram.
Artikeln inleds med att Fernandez vill bygga ”en ny samhällsmodell på den ekonomiska krisens ruiner” och Feiler poängterar hur presidenten tidigt motarbetat krisen och visat på ”handlingskraft”. Därfter kopplar Feiler ihop det ökade stödet för Fernandez åtgärder mot corona med den vänsterpolitik han tänkt föra i landet.
Efter en kort tillbakablick där den vänsterpopulistiska peronism som styrt Argentina under större delen av 2000-talet beskrivs som ett projekt för att ”lyfta de fattigaste” skriver Feiler vidare att Fernandez nu fått en ny chans att visa hur ”Argentina reser sig ur askan”. Argentinas svåra skuldsättning har ”den tidigare presidenten miljardären Mauricio Macri lämnat efter sig”, enligt Feiler.
Att Argentinas svåra skuldsättning härrör från finanskrisen 2001 och att denna förvärrats genom en protektionistisk vänsterpolitik (Foreign Affairs 22/10-19), förd under åren 2007–2015 av Fernandez partikamrat Cristina Fernandez de Kirchner, är inget Feiler nämner i sin analys.
Inte heller att det är flykten av utländskt kapital från Argentina till följd av USA:s räntehöjningar, snarare än den marknadsliberale Macris reformer, som sedan 2018 förvärrat krisen.
Feiler skriver sedan att åtgärderna mot corona passar Fernandez agenda eftersom han vill att ”argentinarnas hälsa ska gå före ekonomiska vinster” och tillägger att en stor matproducent som Argentina ”har goda förutsättningar att tillgodose befolkningens grundläggande behov även om världsekonomin avstannar och sluter sig”. Att den stängda världshandeln för med sig enorma negativa konsekvenser för argentinsk industri och export samt riskerar öka fattigdomen nämns inte.
En brasklapp är att Feilers text inte är en nyhetsartikel utan mer en analys. Ändå är sammanblandningen mellan saklig analys och hyllningstext av Fernandez orimlig om vi jämför med andra medier. Låt oss titta närmare på ett par internationella exempel.
Nättidningen Bloomberg skriver 27 mars i en liknande analys att Fernandez under coronakrisen visserligen lyckats skapa en ovanlig enighet i landet, men lägger inte skulden på den före detta presidenten Macri eftersom Argentina är ”ett land med kronisk finansiell kris och ett starkt splittrat politiskt system”. Här citeras också experter som poängterar hur just kriser kan utnyttjas av politiker som vill bygga nationell enighet, vilket skapar en rimlig journalistisk distans till Fernandez retorik.
En liknande bild ges i en större artikel i franska Le Monde. Där beskrivs hur uppslutningen kring agendan mot coronaviruset inte nödvändigtvis handlar om Fernandez övriga politik. I artikeln citeras den argentinske historikern Hernan Confino som beskriver hur ”det finns ett tyst stöd till regeringen från media och den politiska klassen, ett slags vapenvila mellan alla för att bekämpa corona”.
En statsvetare vid Buenos Aires universitet lägger fram tesen att det som argentinarna kallar La grieta − den starka polariseringen som präglat argentinsk politik – ”inte helt har försvunnit och kan återuppstå”.
Ingenstans i dessa artiklar nämns några vänsterpolitiska plattityder som att Fernandez sätter ”argentinarnas hälsa före ekonomiska vinster”, som lägger skulden för Argentinas långvariga skuldberg på Macri eller som drar paralleller till att det vänsterpopulistiska styret som kom till makten 2003 ville ”lyfta de fattigaste”.
Varför är denna politiska retorik så viktig för Feiler när den verkar vara helt irrelevanta för internationell media? Och varför bemöter han dem inte kritiskt?
Man kan bara spekulera om svaret. Att Feiler tidigare skrivit för den syndikalistiska tidningen Arbetaren och gjort sig ett namn i den svenska journalistkåren genom att skriva positivt om företrädare för den marxist-leninistiska och terrorstämplade FARC-gerillan, bör i alla fall få SVT att fundera över var gränsen mellan opartisk journalistik och opinionstext går för en utrikeskorrespondent i allmänhetens tjänst. Om den gränsen inte är passerad så torde åtminstone en varningsklocka ringa.
Med sin text devalverar inte bara Feiler sin egen trovärdighet, utan också allmänhetens TV-bolag som den främsta källan till god utrikesjournalistik. Vassare penna nästa gång, SVT, om vi ska ha en utrikesrapportering värd namnet.”
Källor för vidare läsning:
https://www.batimes.com.ar/news/opinion-and-analysis/between-a-rocca-and-a-hard-place.phtml
Inga kommentarer