Ekonomen Jonas Grafström skrev en rapport för Timbro som visar hur Sveriges utsläpp av växthusgaser under många år minskat, trots att befolkningen växt och BNP ökat. Han visar bland annat att i Sverige nästan fördubblades BNP mellan 1990 och 2019 och befolkningen växte med 1,6 miljoner. Samtidigt sjönk utsläppen mätt i ton koldioxid med 29 procent.
Samma utveckling syns även i stora utsläpparländer.
I USA ökade BNP per capita med 40 procent mellan 1995 och 2020 – men energianvändningen inom landet sjönk med ett par procentenheter.
Men av de rikstäckande redaktionerna var det bara Svenska Dagbladet och Mikael Törnwall som tog upp rapporten.
— Det blev en utmärkt artikel, och jag var barnledig så jag kan ha missat något samtal. Men det var den enda. Samtidigt tar allt fler upp betydelsen av teknisk och ekonomisk utveckling. Johan Rockström och Svante Axelsson skrev om vår okunskap om minskade utsläpp i Sverige på DN-debatt för ett drygt år sedan. De var angelägna om att påpeka att utsläppen faktiskt minskar i Sverige.
2021 intervjuade DN MIT-forskaren Andrew McAfee om hans bok Mer för mindre som är på temat att tillväxten håller på att bli frikopplad från förbrukningen av ändliga resurser.
“Folk tänker att vi får mer från mer. Den modellen var helt rätt under större delen av vår historia. Konsumtionen av resurser och energi ökade i takt med ekonomins storlek. Det jag visar i boken är vändpunkten. Vi har lyckats frånkoppla välståndet från vårt avtryck på planeten.”
I samma artikelserie intervjuas Kate Raworth, författare till boken Donutekonomin, som inte är helt avvisande men tydligt skeptiskt kring tanken på att tillväxt är lösningen på klimathotet.
“Eftersom klimathotet är så allvarligt, och framtidens teknik är så oviss, behöver vi ta det säkra före det osäkra. Kate Raworth sympatiserar därför med nedväxtargumenten.
– Skälet till att jag lutar mer åt skepsis är att det finns enorma risker med att förlita sig på teknik som inte finns än och samtidigt fortsätta sikta på ekonomisk tillväxt.”
Tillväxtperspektivet är alltså inte helt frånvarande, men i tydlig minoritet när det gäller klimatrapporteringen på de stora redaktionerna. Och till stor del återfinns det på ledar- och debattsidor.
Det kan jämföras med att den uppmärksamhet tillväxtkritiska aktiviströrelser som Extinction rebellion, Scientist rebellion och Återställ våtmarkerna fått i rikstäckande media. Förutom de rena nyhetsinslagen hittar man vid med några minuters sökning ett tjugotal längre artiklar från det senaste året som kan kategoriseras som allt från neutrala till mycket positiva. Det tillväxtkritiska perspektivet dominerar och ifrågasätts inte.
I artikeln Forskare uppmanar till klimatrevolution av Sverker Lenas är det extra tydligt (DN 230404):
“– All kapacitet, praktisk och intellektuell, måste ägnas åt forskning, utbildning och utåtriktad verksamhet som är kopplad till det nödläge vi befinner oss i, säger Aitzkoa Lopez de Lapuente, biomedicinsk forskare vid Lunds universitet och en av deltagarna.
Scientist Rebellion uppmanar till klimatrevolution. Vad menar ni med det?
“– Vi menar i grunden vad den senaste IPCC-rapporten säger: Allt måste förändras väldigt snabbt och djupgående, alltifrån hur vi organiserar våra samhällen och sköter våra ekonomier till hur vi lever våra liv i rika länder, där vi redan har konsumerat mer än vår beskärda del av jordens resurser. Det kan handla om att överge paradigmet med ekonomisk tillväxt och att omfördela resurser och makt från nord till syd för att skapa en mer rättvis värld, säger Aitzkoa Lopez de Lapuente.”
Aktivisterna får få frågor om sina metoder, och inga om hur de menar att minskningen av klimatpåverkande utsläpp skall ske, vad det kommer att kosta eller vad som kommer att hända med tillväxten.
Det är anmärkningsvärt med tanke på att all konkret klimatpolitik i dag – inte minst inom EU — bygger på en kombination av teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt.
Inga kommentarer