”Att gå emot tidsandan kräver kunskap”

Nationalekonomen Magnus Henrekson har de senaste åren skrivit 30 artiklar som ifrågasätter hållbarheten i de enorma investeringar som planeras för framtida produktion av fossilfritt stål i norra Norrland – utan att det finns en trovärdig plan för hur det ökade elbehovet ska tillgodoses. Kritiken har också riktats mot optimismen kring att vindkraftsutbyggnad ska lösa problematiken. Han har skrivit de flesta av dessa artiklar tillsammans med två professorskollegor, företagsekonomen Christian Sandström och Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik.

Någon större påverkan på nyhetsbevakningen av dessa frågor har professorernas kritik inte medfört, trots ett enormt positivt gensvar från ”de 99,5 procent av näringslivet som inte har intressen i de här investeringsprojekten”. ”Vi har varit med i några podcastar”, konstaterar han, ”medan SVT nyligen sände en panegyrisk film om den gröna industrirevolutionen i norra Norrland. En helt okritisk dokumentär, med en efterföljande diskussion där kapitalister med stora privatekonomiska intressen i satsningarna oemotsagt tilläts håna kritiker som oss.”

Det Henrekson saknar i diskussionen är realistiskt kritiska frågeställningar som om investeringarna är samhällsekonomiskt lönsamma, om de enorma satsningarna verkligen går till den tekniskt bästa lösningen och i vilken utsträckning det går ut över andra verksamheter. Dessutom saknar han de viktiga el-perspektiven; det handlar om kontinuerlig baskraft och om lagringskapacitet. ”Vi vet ju inte om det kommer att fungera med så stor del intermittent kraft”, menar Henrekson och syftar på kraftproduktion som inte är planerbar, såsom väderberoende sol- och vindkraft.

”Jag har inget tvivel om att i princip allt stål kommer vara fossilfritt framåt 2040–2045. Det pågår ett race i världen just nu, att göra det på det smartaste sättet. Men i Sverige vill vi göra det på en plats där det inte finns arbetskraft, bostäder eller tillräckligt med el. Det kommer bygga på att mycket stora offentliga resurser tillförs och det är dessutom statliga bolag som ska styra utvecklingen. Det är mycket osannolikt att statliga bolag skulle vara bäst på att göra detta”, menar Henrekson, som är övertygad om att debatten kommer att svänga 180 grader framöver, precis som den gjorde i migrationsfrågan under och efter 2015.

”Min gissning är att de sakliga argumenten mot det här är så starka att det kommer svänga plötsligt. När det är uppenbart att svenska fabriker måste flytta från landet för att elen är för dyr, då kommer reaktionerna att komma. Sådana här projekt tål mycket mindre mothugg än man kan tro”, menar Henrekson och fortsätter jämföra med andra debatter:

”Titta på bensinpriserna – egentligen borde ju politikerna ha sagt att det är bra att bensinpriserna går upp för det påskyndar omställningen. Hoppas de snart når 30 kronor, borde de ha sagt. I stället blev det tävling om att sänka reduktionsplikten och bränsleskatterna. Det räcker med en liten regnskur för att de ska börja vackla.”

”Vi ser ju nu att det kommer artiklar från Svenska kraftnät och elproducenterna om en ökad sannolikhet för regelrätta nedstängningar vintertid. De elnätsinvesteringar som behövs är enorma – det handlar om hundratals miljarder.”

Handlar det om att reportrar inte vågar ifrågasätta när politiker och kapitalister är överens? Eller är det kunskap som saknas?
”Jag vet faktiskt inte”, svarar Henrekson. ”Att gå emot tidsandan kräver kunskap. Om du ska behålla ditt eget anseende. Handlar det om okunskap? Ja, men det handlar också om att man anses god och rätt om man är positiv till allt som påstås göras för klimatet. Att bli kallad klimatförnekare idag är lika obehagligt som att bli kallad rasist 2015”, menar han och fortsätter:

”Men det här handlar ju inte om klimatförnekelse. Det handlar om att fråga sig vilka sätt som är de bästa för att genomföra den gröna omställningen.”

Även vindkraftsutbyggnaden är en fråga där vanliga journalistiska instinkter sätts ur spel i omställningens namn, menar Henrekson:

Magnus Henrekson

”I stort sett all vindkraft som byggts de senaste åren är byggda av utländska företag – sen går vinsterna vidare till skatteparadis. Detta hade aldrig accepterats om det hade varit andra verksamheter. Alla vinster från vindkraften går utomlands. Man tömmer de svenskregistrerade bolagen på sina vinster med hjälp av räntesnurror. De betalar ingen bolagsskatt. Det är ett sätt att ta ut vinster utan att redovisa några vinster”, säger Henrekson.

Han menar att debatten kommer att svänga om vindkraftsutbyggnaden också: ”Helt plötsligt kommer det uppfattas som att vi varit blåögda. Hur kunde vi gå med på det?”

Enligt Magnus Henreksons beskrivning är debatten och nyhetsbevakningen satt på ett slags undantag på de här områdena eftersom det finns grundläggande etiska ställningstaganden inblandade i tidsandan. Att vara skeptisk till den gröna omställningen är så otänkbart att de flesta också avstår från att kritiskt granska de som säger sig driva på den gröna omställningen, även när det handlar om kapitalister som har miljarder skäl att avväpna kritiker.

”Det går att hitta en nisch här och berika sig på det. Det är många som tjänar jättemycket pengar på att debatten är på det här sättet”, menar Henrekson.

Till problembilden hör att högsta politiskt ansvarig inte har tillräckligt djup i energifrågorna, menar han också: ”Det är problematiskt att vi har en energiminister som inte kan frågan. Vi hade behövt någon som är väldigt kunnig i de här frågorna. Någon som till exempel har full koll på vilka utmaningar en utbyggd vindkraft medför när det gäller energiinfrastrukturen som helhet.” Kanske också någon som kan se igenom överdriven nationell stolthet:

”SSAB står för en 1/200-del av världsproduktionen. De har fram till nu hittat en bra, lönsam nisch, men är en pygmé i racet om framtida fossilfritt stål. Samtidigt sägs det att LKAB:s malm är särskilt väl lämpad för att användas till fossilfritt stål. Jättebra, det innebär att vi kommer att få avsättning för den råvaran hur som helst. Bolaget behöver inte själv ta steget att göra järnsvamp. De investeringarna kan andra göra, så får de sedan tävla om att köpa den svenska järnmalmen. Och då får staten in intäkter som kan användas till investeringar som vi är mer säkra på att de behövs – till exempel laddinfrastruktur för att kunna elektrifiera fordonsflottan.”

”Men att staten satsar på nya grejer, när man inte klarar av att sköta den el- och energiinfrastruktur som man redan har ansvar för, det är mycket anmärkningsvärt”, menar Henrekson och avrundar samtalet:

”Den som bara tar del av traditionella nyhetsmedier får knappast den bild som jag ger dig nu.”