Förlegad energirapportering i Rapport och Studio Ett

Regeringens ofta upprepade budskap att Sverige i sin energipolitik behöver ett paradigmskifte, som utgår från elsystemets totala behov, har fortsatt svårt att tränga igenom i medierna, att döma av rapporteringen av regeringens energipolitiska proposition i tisdags (20 mars). Framför allt i SVT:s Rapportsändning och SR:s Studio Ett kom dramaturgin åter en gång att handla om en kamp mellan kraftslagen.

Detta trots att energiminister Ebba Busch i presskonferensen tidigare under dagen försökte sätta tonen med att målet är att åter bygga upp ett robust elsystem, så att det ”levererar el när det behövs, där det behövs” och så att det alltid finns ”tillräckligt med effekt och energi, inte bara mer kraftproduktion i största allmänhet”. Med det vanliga tillägget: ”Alla fossilfria tekniker är välkomna och får bidra, inklusive kärnkraften.”

I slutinlägget förklarade Ebba Busch att det ”framför allt är [fråga om] fysikens återkomst i svensk energipolitik. Oavsett hur mycket politisk viljestyrka jag än har – och den är ganska kraftfull i perioder – så kommer jag ändå inte att kunna sätta mig över fysikens grundvillkor.”

Detta bet inte på Rapports rapportering, som valde vinklingen att regeringen och Sverigedemokraterna ”nu svänger ytterligare i fråga om vindkraften”. Medan många på regeringssidan i valrörelsen ”närmast hetsade mot vindkraften” och ”vurmade” för kärnkraft, stod det enligt Rapport klart ”att man i ganska hög grad bytt fot”.

I Studio Ett ställdes klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén mot varandra i ett meningsutbyte, där öppningsfrågan var hur det ska gå till att få fram dubbelt så mycket el till 2045?

Romina Pourmokhtari inledde med att ”alla fossilfria kraftslag – vind, sol, kärnkraft och vattenkraft – tillsammans behöver utgöra en helhet där vi får leveranssäkerhet och stabilitet i hela elsystemet och det är det allra viktigaste”, medan Daniel Helldén tog sats i att ”regeringen har ingen plan för industrins omställning, och den el man pratar om kommer tio år för sent”.

Sedan följde tio minuters ordväxling, huvudsakligen på temat kärnkraft kontra vindkraft, under stigande grad av hetsighet.

Dagstidningarna nöjde sig i allmänhet med att i sin rapportering bygga på TT, med lite småplock bland frågeställningarna. Dagens industri visade något större ambition, bland annat med ett ledarstick, som menade att statsråden ”misslyckades med att förklara hur utbyggnaden konkret ska ske” och inte heller specificerade hur utbyggnaden ska finansieras.

Motfråga: Menar Di verkligen att regeringen ska förklara hur utbyggnaden konkret ska ske?

Di-ledaren pekar också specifikt ut tillståndsgivningen, med ledtider på 10-15 år, som det kanske enskilt viktigaste problemet i fråga om Sveriges energiförsörjning.

Medier är förstås fria att själva välja hur de vinklar sin rapportering, men sett till den breda repertoar av frågeställningar som energipropositionen aktualiserade är det anmärkningsvärt att bara småsmulor fångades upp. Och att knappast några kontrollfrågor alls ställdes.

Här några förslag till sådana till fritt förfogande.

Angående det förmodat stora elbehovet framöver: Hur säkra är de siffror som ges, som ett behov på 300 TWh/år? Sett mot bakgrund av att elanvändningen i Sverige nu legat nästan oförändrad i 37 år, trots återkommande prognoser om att elbehovet kommer att öka. Senast Sverige använde så lite el som i fjol var 1986. Beskrivet i denna graf:

Det kan också noteras att både Svenska kraftnät och Energimyndigheten för de närmast kommande åren dragit ned på den prognosticerade elanvändningen i Sverige, till exempel med betydande 20 TWh för år 2027, till 167 TWh. Hur tillförlitliga är alltså prognoserna? Hur säkert är det att de planerade 7000 kilometer nya stamnätsledningarna, oräknat tillkommande ledningar i underliggande nät, i slutändan verkligen kommer att behövas?

Angående de långa ledtiderna: Svenska kraftnät har redan – utan att medierna reagerat – kunnat korta ner sina tillståndsprocesser för kraftledningar från 14,5 till 8,5 år. Och kortare än så ska de kunna bli med de lagförslag som nu presenterats, enligt Svk:s egen årsredovisning. Energimarknadsinspektionen kortade för sin del enbart under fjolåret sin tillståndshandläggning av elledningar från 16 till 12 månader.

Angående kostnaderna för ny vindkraft: Hur billig är den egentligen numera? Den nyligen avslutade tyska auktionen för ny landvindkraft, i Bundesnetzagenturs regi, landade på ett genomsnittspris motsvarande 84 öre/kWh. Auktionen för den norska havsvindkraftparken Sørlige Nordsjø II landade på 117 öre/kWh (för övrigt med Ikeas ägarbolag Ingka som delintressent). Två av fyra budgivare drog sig ur auktionen med hänvisning till ”bristande balans mellan räntabilitet och risk”.

Vem ska betala för allt? För den enorma planerade utbyggnaden av elproduktionen, elnätet och de systemförstärkande åtgärderna? Att döma av den senaste tidens många medieutspel, oroar detta i hög grad branschens aktörer. Det självklara svaret är att kostnaden i slutändan faller på användarna, konsumenter eller industrier. Men vem är beredd att spela med öppna kort om detta? Hur ska ekvationen fås ihop?