Första larmen om smältande arktisk is gavs för 100 år sedan

I november 1922 meddelade det amerikanska meteorologiska sällskapets tidskrift Monthly Weather Review att Arktis föreföll vara på väg att värmas upp. Detta baserat på en norsk expedition till Spetsbergen under dr Adolf Hoel, geologilektor vid universitetet i Kristiania, dvs. dagens Oslo.

”Ice conditions were exceptional. In fact, so little ice has never before been noted. The expedition all but established a record, sailing as far north as 81° 29’ in ice-free water. This is the farthest north ever reached with modern oceanographic apparatus.”

Artikeln hänvisar också till en annan rapport, av kaptenen Martin Ingebrigtsen, som hade seglat i östra Arktis i hela 54 år. Ingebrigtsen hade första gången noterat de varmare förhållandena 1918, och efter det hade det stadigt blivit allt varmare, så att regionen inte längre gick att känna igen.

”Many old landmarks are so changed as to be unrecognizable. Where formerly great masses of ice were found, there are now often moraines, accumulations of earth and stones. At many points where glaciers formerly extended far into the sea they have entirely disappeared.”

Som konsekvens hade stora förändringar skett i floran och faunan i Arktis. Till exempel var whitefish och sälar i stort försvunna, medan i stället sill i stora mängder påträffades, enligt Martin Ingebrightsen.

Det går att genom åren hitta mängder av larmrapporter om isarna i Arktis, antingen för att isarna smälter eller tillfryser. I en tidig rapport (1817) uppmärksammade Royal Society i London det brittiska amiralitetet om att isförhållandena oförklarligt blivit mycket lättare – med tipset att det nu kanske gick att hitta en gynnsam nordlig seglingsrutt till Kina.

Att rutten i fråga var seglingsbar visade som bekant den svenskfinska forskaren Erik Gustaf Nordenskiöld då han somrarna 1878-1879 ledde Vegaexpeditionen genom Nordostpassagen. Trots dåtidens isförhållanden gick det alltså att ta sig igenom de arktiska vattnen med en tremastad bark, extrautrustad med bara en 70 hästkrafters ångmaskin.

Den svenska geografiprofessorn Hans W:son Ahlmann, en internationell auktoritet, påvisade från 1920-talet framåt hur temperaturstegringen på nordliga breddgrader rörde sig om ”åtskilliga grader” och hur havsisgränsen i Nordatlanten och Barents hav flyttade 300-600 kilometer norrut mellan 1870 och 1940. En vanlig dåtida forskaruppfattning var att det arktiska havet snart skulle bli isfritt.

I publikationen Glacier Variations and Climatic Fluctuations, utgiven av det amerikanska geografiska sällskapet 1953, beskrev Ahlmann hur det varmare klimatet förändrat miljön på Nordkalotten – hans favoritexempel var Abiskoområdet. Förändringarna har skett…

“…undoubtedly because there the temperature has on the average risen more than in southern Sweden. The timber line for mountain birch has risen about 20 meters during the last decades and the surrounding vegetation has extended and become much richer, especially during the 1940’s; partly, it seems, because of the earlier disappearance of the snow cover and the quicker drying of the soil. Sparse pine stands that formerly averaged only one new generation a century have added several new generations since the 1920’s. During the 1930’s in particular, regeneration was unusually rapid.”

Det kallare klimat som följde efter fyrtiotalet innebar inte att larmrapporterna upphörde. Till exempel förklarade New York Times den 20 februari 1969 över en helsida: “Expert Says Arctic Ocean Will Soon Be an Open Sea” – inom ett decennium eller två.

Trots att en nedkylningstrend då inträtt, var den arktiska isen fortfarande så ”vulnerable” att forskarna befarade att havet inte skulle frysa till igen, inte ens vintertid, om isen en gång smält bort. Med det var risken överhängande för dramatiska klimatförändringar och katastrofer, framhöll experterna.

Så här kan man fortsätta botanisera bland exempel på klimatalarmism under olika tidsperioder. En slående sak är hur alarmen under sjuttiotalet handlade om att en ny istid var på väg, med katastrofala följder för mänskligheten.

Ett nytt skede i narrativet inleds ändå just på sjuttitalet, med FN:s klimatkonferens i Stockholm 1972. Gissningsvis gavs konceptet av Romklubben, som vid samma tid publicerade boken Tillväxtens gränser, med många varningar om hur olja, metaller och andra resurser snart skulle ta slut på jorden. Dagens Nyheter levererade här den rubrik som senare blivit ett slags standard: att vi har tio år på oss att rädda världen.

Samma tio år återkommer sedan gång på gång.

Vad som kanske kan betecknas som ett tioårs-all time high inföll 2007-2008, i samband med IPCC:s fjärde huvudrapport, då just IPCC och Al Gore fick Nobels fredspris. I och för sig ville Al Gore till och med pruta på de tio åren:

Djärvast hittills i sin prognos var nog DN:s utsända på det forskningsfartyg som tog sig till Svalbard i juni 2008: Nordpolen skulle bli isfri redan samma sommar.

Förvånansvärt nog, enligt DN, hade iskanten detta år redan lite in i juni dragit sig tillbaka norr om ögruppen. Lika förvånansvärt var att isen en månad senare hade återkommit, så att den låg tjock när ett antal svenska klimatforskare på ett forskningsfartyg försökte ta sig fram just på Svalbards norra sida. Norska Vernepliktsverket meddelade på sin nyhetssajt att fartyget hade frusit fast i isen och att en miljökatastrof hade undvikits i sista stund:

Klimatforskarna fick hård kritik för ansvarslöst beteende av sysselmannen på Svalbard och tvingades avbryta sin expedition. Återkomsten hem skedde utan uppmärksamhet i DN.

År 2018 började tioårsvarningarna åter dyka upp högfrekvent, exempelvis:

Hur har läget för den arktiska havsisen utvecklats efter larmen 2008? Som statistiken nedan (från National Snow and Ice Data Center, Boulder, USA) visar har den stora bilden hållit sig oförändrad nu i femton år. Varje år i mars har den istäckta ytan toppat på 14-15 miljoner kvadratkilometer. Varje år i september har den bottnat på 4-5 miljoner kvadratkilometer, med den lägsta noteringen 2012:

Häromdagen (14 november) såg istäcket ut som nedan, enligt samma källa som ovan. Att tränga sig igenom här förutsätter assistans av någon rysk kärnkraftsisbrytare. Teoretiskt säkert möjligt. Men politiskt knappast opportunt.

Sammanfattningsvis har prognoserna om den arktiska isens försvinnande visat sig vara falska, gång på gång på gång. Detta bör en journalist med seriösa avsikter ta i beaktande när nästa larm kommer.