Idylliserande beskrivning i SvD av kontroversiellt ämne

Svenska Dagbladets Tysklandskorrespondent Tomas Lundin är allmänt kunnig och skriver i regel lättillgängligt och trevligt om tyska frågeställningar. Hans gårdagsartikel framstår dock som ett exempel på hur idyllisering av ett kontroversiellt tema ger ett närmast infantiliserande intryck.

Rubriken ger den tydliga tonen: Tyskt energijubel: ”Visar vad detta land förmår”. Domkyrkan i Köln och sagoslottet Neuschwanstein är om nätterna återigen belysta. I kontorslokaler och skolor höjs rumstemperaturen. Genom det nationella krisprogrammet och energibesparingar har Tyskland klarat vintern långt bättre än allmänt troddes under krisstämningen i höstas. Gasförråden är väl fyllda för årstiden. Europas energisparande har gett utdelning.

Givetvis är detta värt att uppmärksamma. Samtidigt lyser komplikationerna och kontroverserna i den tyska energifrågan med sin frånvaro. Nöjda uttalanden av Robert Habeck, den gröna ministern för näringsliv och klimat, om hur en mycket allvarlig energikris övervunnits återges utan problematisering. Habeck försäkrar att energin kommer att vara tryggad även den kommande vintern, även trots nedstängningen av de tre sista tyska kärnkraftverken i lördags: ”Fram till 2030 kommer vi att ha 80 procent förnybar energi.”

Senast här borde Tomas Lundin ha reagerat på ministerns uttalanden. För det första för att dessa 80 procent enbart kan syfta på (en gissning om den framtida) elanvändningen – som i Tyskland bara utgör en fjärdedel av all energianvändning. Av den totala energianvändningen (så kallad primärenergi) i Tyskland 2022 (11 819 petajoule) utgjorde de förnybara energikällorna (vind, sol, biomassa och andra) bara 17,2 procent, medan den fossila energin utgjorde 78,8 procent, enligt förbundet för vatten och energiindustrin BDEW.

Att siffrorna skulle vara de omvända redan om sju år är ytterst osannolikt.

Även annan statistik hos Tomas Lundin väcker frågor. Kolkraften sägs ”enligt senaste siffror” svara för 26 procent av elproduktionen. Men enligt den tyska statistikmyndigheten var den siffran i fjol 33,3 procent (upp från 30,2 procent året innan).

Ett annat skäl att reagera på Habecks verklighetsbeskrivning är att Tyskland klarade vinterns energikris i hög grad genom att på olika håll i världen aggressivt köpa upp naturgas, som ju är fossil. Ett tredje skäl är hans avfärdande av kärnkraftens betydelse – inför tyska väljare som knappast tror honom, enligt aktuella opinionsundersökningar.

Ett fjärde skäl är Habecks nonchalans inför energikostnaderna, ett återkommande tema hos tyska hushåll och inom industrin. Senast i gårdagskvällens Tagesschau (18 april) uttryckte bilprofessorn Stefan Bratzel och Hildegard Müller, ordförande för det tyska bilförbundet, sin oro för att de höga energipriserna är på väg att slå ut den tyska bilindustrin.

Den tidigare gröna miljöministern Jürgen Trittin förklarade i ett känt uttalande 2004 att omställningen till förnybar energi inte skulle kosta ett genomsnittligt tyskt hushåll mer än 1 euro extra i månaden, ”som en kula glass”.

2015 visade den första helhetsstudien – av Düsseldorfer Institut für Wettbewerbsökonomik (DICE, institutet för konkurrensekonomi) – att kostnaderna för Energiewende redan var uppe i 150 miljarder euro. 2025 beräknades beloppet vara uppe i 520 miljarder euro. Peter Altmeier, en senare miljöminister, väckte uppmärksamhet med analysen att kostnaderna för Energiewende fram till slutet av 2030-talet skulle komma att bli en biljon euro (11 300 miljarder svenska kronor – i runda slängar motsvarar det 140 000 glasskulor per tysk).

Sifferexercis av den här typen ska normalt kanske undvikas i journalistiska alster. En läsare som väntar sig kvalitet, det epitet som Svenska Dagbladet använder i sin marknadsföring, borde dock kunna vänta sig ett vassare grepp av tidningens Tysklandsspecialist i en beskrivning av landets ödesfråga.