En av alla gånger Johan Rockström intervjuas i SVT.
Johan Rockström är en superstjärna som källa i klimatfrågan. Han är enormt produktiv och chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research. Han används återkommande som expertkälla i större nyhetsmedier, på konferenser och andra sammanhang där klimat diskuteras. Rockström är otvivelaktigt en makthavare på området.
I sin bok En jord för alla: Ett manifest för mänsklighetens överlevnad beskriver han och fem andra forskare i huvudsak politiskt drivna förändringar inom fem samhällsområden; utrotning av fattigdomen, åtgärdande av den skriande ojämlikheten, stärkt kvinnlig delaktighet, hälsosamma livsmedel och livsmedelsproduktion som inte skadar ekosystemen och omställning till ren energi.
Författarna menar att reformerna är nödvändiga för att hantera klimatförändringar och en rad andra problem mänskligheten står inför. Inom dessa fem områden skisserar de två alternativa framtider. Dels vad som händer om vi fortsätter ungefär som nu (För lite försent), och dels vad som händer om vi genomför författarnas reformer (Jättesprånget).
Kärnan i förändringsarbetet är ekonomisk politik. Dels för att skapa incitament, och dels för att få fram statligt styrt investeringskapital för den transformation av energisystem, jordbruk och liknande författarna ser framför sig.
De antar att de nödvändiga investeringarna bara kommer att ligga mellan 2-4 procent av globalt BNP, men att “staterna måste bli mycket aktivare”.
Och även om investeringsvolymerna ter sig modesta är det sannolikt att den statliga kontrollen över ekonomin kommer att bli massiv. Bokens förslag berör i stort sett alla delar av ekonomin, samtidigt som de är extremt abstrakta och ofta ospecifika.
Det handlar om ett batteri av åtgärder. Bland annat progressiv beskattning, arvs- och förmögenhetsskatt, ytterligare avgifter på företag för att de använder naturresurser, internationell företagsskatt, nedstängning av skatteparadis och att helt enkelt låta centralbankerna trycka pengar. Utvecklingsländer skall få sina skulder avskrivna och artificiellt billiga lån. Sedelpressarna är ett viktigt verktyg.
“På kortare sikt kan stater med en stabil egen valuta trolla fram dessa pengar ur intet genom att spendera dem. Denna ekonomiska strategi tillämpades med framgång under finanskrisen 2008 och sedan under pandemin. Det finns inget skäl till att den inte skulle kunna tillämpas en tredje gång, nu för att skapa ekonomisk trygghet under en djup samhällsomvandling.”
I boken luftas också en synnerligen märklig syn på västerlandets fria marknader relativt Kina:
Författarna talar om ”framväxten av en parasitär rentierkapitalism i namn av fria marknader” medan Kina, får vi lära oss “har en statskapitalistisk modell där kontrollen över mark, penningsystem och vissa kärnnäringar (stål, cement, järnväg, vissa samhällsnyttiga tjänster som el, VA mm och kreditansökningar) ligger kvar hos centralregeringen […] Kina har också en helt annan orientering, vilket framgick av åtgärderna 2021 för att dämpa fastighetsbubblorna, sätta åt techmoguler som var alltför frispråkiga och rika och skapa ett mindre ojämlikt samhälle under ledarens mantra om att “skapa gemensamt välstånd”.
Och inte bara är den vanliga marknadsekonomin “parasitär”. Vår demokrati kännetecknas av att “Förmögna donatorer fyller på politiska partiers kassakistor och ser till att ha ett strupgrepp på politikerna”.
Att den nuvarande samhällsordningen är felaktig och måste förändras i grunden återkommer på i stort sett varje sida i boken, men ändå saknas det fullständigt en diskussion om hur det demokratiska systemet borde förändras.
Det finns alltså gott om frågor att ställa till Johan Rockström om vilket samhälle han vill ha och hur han tänker sig att man skulle kunna komma dit. Bokens tidsperspektiv är att förändringarna måste påbörjas i princip omedelbart och rulla på med god fart de kommande decennierna.
Ändå hittar NMI inte en enda kritisk eller nyfiken fråga av nyhetsjournalister till Johan Rockström om synen på ”jättesprånget”, inte ens i de få intervjuer där boken berörs.
Hanna Odelfors på TT har gjort en intervju som bland annat publicerades i GP (230123):
“Späckad med kurvor och diagram visar boken hur miljökrisen är kopplad till frågor som fattigdom, ojämlikhet och jämställdhet. För att nämna en siffra: Världens rikaste procent släpper ut dubbelt så mycket växthusgaser som den fattigaste hälften. ”
Odelfors intervju är karaktäristisk för hur Rockström behandlas i media. Rockström pekar på problem, talar om hur samhället skall förändras och nämner även institutioner, men ingen ställer någonsin frågan “hur”.
”Om vi ska ha möjlighet till en säker framtid på jorden krävs inget mindre än att ”skaka om ekonomiska systemet i dess grundvalar”, enligt boken som Johan Rockström skrivit tillsammans med fem andra ledande hållbarhetsforskare och ekonomer.”
Två kulturskribenter har berört samhällsomvandlingen som Rockström förordar. Stina Oscarsson i SvD har i sin recension av boken lagt märke till det politiska dilemmat (230130):
“Boken får därmed samma problem som till exempel Martin Hägglunds socialistiska utopi ”Vårt enda liv”. För att komma dit man önskar lär det krävas att vi upphäver många av våra demokratiska principer och underkastar oss ett betydligt mer auktoritärt system. Någon form av global klimatdiktatur. Vilket man visserligen är kloka nog att inte skriva ut, men med bland bokens huvudförfattare finns förutom Rockström bland andra Jörgen Randers som tidigare talat öppet om att demokratin kan behöva stå åt sidan för klimatet.”
Kristina Lindqvist i DN förefaller känna en viss tveksamhet till realismen att förändra med ord (230130):
“Att förmå rika och mäktiga att avstå saker frivilligt är mycket riktigt ”som att få en gris att rösta för en traditionell julmiddag”. Ett av bokens förslag är att det behövs en ”förändring i narrativet” och ”en ny berättelse som lyfter fram realiteten att extrem ojämlikhet är mycket destruktiv, även för de välbärgade”. Och kanske är det möjligt att förflytta kolgruvor och miljarder med storytelling, vad vet jag.”
Men trots alla intervjuer med Johan Rockström har ingen nyhetsjournalist kommit i närheten av frågan hur det ekonomiska systemet skall “skakas om”, eller vem som skall göra det.
Jag tycker nog att man kan se antydan till kritiska frågor. Grejen är att det handlar om ett ämne som inte liknar något annat. Vi pratar om huruvida vi kommer göra vår planet obeboelig i framtiden eller inte. För att citera Rockströms svar till Aftonbladet: ”Den dramatiska slutsatsen är att inget mindre än den här typen av stora transformationer är nödvändiga för att vi ska ha en chans till en säker och rättvis framtid på planeten jorden, säger Rockström, som betonar att det boken för fram är förslag – men att inget mindre än omställningar i den skalan krävs.”
Förstår att näringslivets medieinstitut kan känna sig kritiska till detta, för politiken behöver gå in och styra upp mer. Tyvärr tar företag generellt inte tillräckligt med hänsyn till miljö och vilka utsläpp de genererar. Det måste ändras. Politiken måste sätta ramarna för vad företag får och inte får göra. Att ta naturresurser och släppa ut växthusgaser och andra miljöförstörande ämnen måste vara dyrt eller förbjudet. Annars sågar vi av grenen vi sitter på.
Jag tycker frågorna står kvar:
Vem skall ställa om?
Hur skall det gå till?
Vem skall se till att det sker?
Vilka tvångsmedel behöver användas?
Får det i så fall någon effekt på klimatförändringarna?
Ropar någon på en stark person som skall genomdriva önskelistan, så känner jag bara till en person som skulle kunna ha den förmågan, och han heter Xi. Kina och andra icke-OECD-länder står för i stort sett hela ökningen av växthusgasutsläppen och för bortåt två tredjedel av de totala CO2-utsläppen. Så Xi måste vara den rätte mannen om det skall hända något – eller… ??