”Klimatrapporteringen har övergett de journalistiska principerna”

Den 19 december 2018 samlades hundratals anställda inom tidningshuset Der Spiegel i Hamburg framför ett antal chefer med dystra miner. Dessa talade som på en begravning och det var knäpptyst i salen. Det meddelades att tidningens hyllade och mångfalt prisbelönade reporter Claas Relotius hade fabricerat många av sina reportage. Under åratal hade varken redaktören eller tidningens faktakontroll reagerat. En stor del av Relotius ”avslöjanden” genom åren var förfalskningar.

Bland åhörarna som en av reportrarna fanns Axel Bojanowski. Han fick i tankarna Relotius sista stora reportage, om den stigande havsnivån, som hade varit Spiegels toppnyhet och getts plats på tolv tidningssidor med den utstuderat lakoniska rubriken ”Nass” (Vått).

Bojanowski hade läst artikeln i förväg och varnat de ansvariga kollegorna för publiceringen. Relotius beskrev i dramatiska scener hur människorna på Stilla havsön Kiribati på grund av det stigande havet hade tvingats lämna sina hem. Hela samhällen hade gått under. En av de flyende citerades hur det ”inte gick att räkna ut hur mycket land som år efter år hade slukats av havet”.

Genom sin utbildning och bakgrund – examen i klimatforskning från universitetet i Kiel, mångårig verksamhet som vetenskapsjournalist för bland annat Die Zeit, Nature Geoscience och Stern och som chefredaktör för Bild der Wissenschaft und Natur – visste Axel Bojanowski att peglarna (de landfasta mätstationerna) på Kiribati hade visat en stabil havsnivå sedan början av 1990-talet och att talrika öar i regionen till och med hade vuxit i storlek.

Allt detta, med biläggande av fakta, lade Bojanowski fram för sina kolleger. Ändå publicerades alltså artikeln.

”Pappa”, förklarade hans femårige son en dag, ”när havsytan stiger, då dör vi.” Det var vad som berättats sonen i förskolan. ”Hur kunde Relotius historier av alla ställen publiceras i ett magasin som Spiegel, som hävdar mottot Sagen, was ist [Säg som det är] som sitt DNA? För att svara på de här frågorna för mig själv, har jag skrivit den här boken”, berättar Axel Bojanowski i sin inledning.

Det är som journalist svårt att inte bli imponerad inför den systematiska och detaljerade genomgången av klimatberättelsen i Bojanowskis bok. I 53 korta kapitel fördelade på sju temaområden tar han sig an olika aspekter, till exempel hur klimatfrågan historiskt utvecklats, hur koldioxiden blev en spelknapp i maktspelet, hur NGO-industrin upptäckte klimatfrågan, hur vetenskapen politiserades, hur klimatlobbyn triumferade.

Två narrativ har enligt Bojanowski kommit att dominera genren: det ena varnar på ett dramatiskt sätt för apokalypsen, det andra använder alarmismen som en trojansk häst för politiska krafter. I båda fallen missbrukas vetenskapen som redskap för makt och ekonomiska intressen.

Axel Bojanowskis bok har likheter med NMI-boken ”Professionell klimatbevakning”.

I ett medialt perspektiv – där referens rutinmässigt görs till de journalistiska principerna om faktagranskning och redovisning av olika perspektiv – blir några av hans kapitel särskilt brännande, som de om den påstått tilltagande frekvensen av extremväder, om hävdande av konsensus bland forskarna, om användningen av det helt osannolika klimatscenariot RCP8.5 som ett standardmått och om hotet om tipping points.

Bojanowskis duckar i sin kritiska granskning alltså inte för sitt eget skrå. Han beskriver hur normalt välrenommerade mainstreammedier som Stern, Frankfurter Allgemeine och Tageszeitung förklarat att de inte längre strävar till neutral rapportering och citerar det nätverk av över 300 tyska journalister som förklarat att Parisavtalet bör utgöra ett journalistiskt rättesnöre.

Han ger exempel på hur symbiotiska förhållanden mellan journalister, politik och globala miljardstiftelser sätter prägel på mediernas innehåll. Han nämner hur det initiativ 2019, Covering Climate Now, grundat med finansiellt stöd just av sådana miljardstiftelser (Rockefeller, Packard med flera), fick tillslutning från hundratals medier inklusive stora internationella aktörer som Reuters, Bloomberg, AFP och CBS News.

Målet för denna kampanj illustreras genom olika konkreta journalistiska tips, som att alltid maximera rapporteringen av följderna av klimatkrisen, alltid rapportera om extremväder så att de kopplas till klimatförändringarna, visa beslutsamhet att beskriva klimatfrågan ”med den stränghet som den förtjänar”, och dylikt, som svårligen går att förena med de klassiska journalistiska principerna.

Samma linje drivs av ett stort antal professionella PR-aktörer, som extensivt ger journalister utbildning i effektfull klimatjournalistik. I samma anda agerar den tyska regeringen: Bojanowski nämner bland annat ett officiellt dokument från den tyska miljömyndigheten UBA som likt Orwells sanningsministerium ogenerat listar ”klimatskeptiker” som bedöms sprida tvivel och inte bidrar till vetenskaplig konsensus.

Bakom detta sedan de riktiga storspelarna, där de filantropiska miljardstiftelserna har en central roll, enligt samhällsforskare som Bojanowski citerar: ”För ultramiljardärerna är klimatnödläge den perfekta utgångspunkten för att försöka tillskansa sig ett ännu större inflytande över skeendet i världen.” De överöser civilsamhället med filantropi för miljarder, men undanhåller samtidigt sina affärer och investeringar från kritisk granskning.

Axel Bojanowskis bok har, gissningsvis påtvingat av förlaget, getts den töntiga titeln Was Sie schon immer übers Klima wissen wollten, aber bisher nicht zu fragen wagten (Vad du alltid velat veta om klimatet, men hittills inte vågat fråga om).

Undertiteln är mer saklig: Der Klimawandel zwischen Lobbygruppen und Wissenschaft (Klimatförändringen mellan lobbygrupperna och vetenskapen). Än tydligare är rubriken på pärmens baksida: Wie Lobbyinteressen die Lösung des Klimaproblems erschweren (Hur lobbyintressen försvårar lösningen på klimatproblemet).

Denna baksidesrubrik sammanfattar också väl Bojanowskis eget budskap: Medierna har genom bristande granskning inte bara bidragit till uppkomsten av ett klimatindustriellt komplex under bristfällig demokratisk kontroll, utan försvårar också en rationell hantering av de faktiska frågor som hör ihop med klimatförändringarna.

”Medan klimatförändringen fortskrider, eskalerar samtidigt ett lobbykrig, som tjänar enskilda intressen, men försvårar lösningen av det underliggande problemet. Dubiösa studier och politiserade vetenskapsmän stöttar globalt verksamma institutioner [—] Anförda av opportunistiska medier och giriga miljöorganisationer hotar missledd politik att fördela knappa resurser på ett felaktigt sätt”, enligt Axel Bojanowski.

Tyska är vid sidan av ryskan Europas största språk, med närmare 100 miljoner talare. Erfarenhetsmässigt finns inte många svenska journalister bland dessa. Svenska medier som seriöst menar att även den egna journalistiken bör utsättas för granskning kunde i eget intresse förslagsvis enas om att ta fram en översättning av Axel Bojanowskis bok.

***

Läs också NMI-boken ”Professionell klimatbevakning – guide för en konstruktiv journalistik”