Bra journalistik brukar beskrivas vara att på ett tydligt och lättfattligt sätt beskriva kärnan i komplexa frågor.
Vilket är något helt annat än den bekväma metoden att ge utrymme åt två kombattanter som förfäktar motsatt åsikt. Eller – som en variant av detta – rapportera att till exempel regeringen fattat ett visst beslut och ge plats för någon som ”drabbats” att framföra sin kritik.
Ett område som tillhandahåller ständigt nya exempel på denna typ av medial hjälplöshet är havsvindkraften och dess kusin vätgasen. Med den storskalighet som präglar de aktuella utbyggnadsplanerna är de i praktiken varandras förutsättningar.
Denna koppling görs emellertid sällan i rapporteringen. Smärre undantag går att hitta i Sveriges Radios lokalsändningar, till exempel Gotlandsredaktionens inslag nyligen om att regeringens nej till tretton vindkraftsparker i Östersjön omöjliggör storskalig vätgasproduktion på Gotland.
”En dyster dag för dem som gjort investeringar i projekterad vindkraft”, kommenterade vätgasforskaren Björn Samuelsson i inslaget och nämnde att Gotlands färjetrafik skulle behöva 1 TWh vätgas per år för sitt framtida vätgasbehov.
Gotlandsredaktionen kompletterade senare detta med en intervju där Gotlandsbolagets vd Håkan Johansson trots allt inte ”deppade”. I stället skulle man successivt kunna ersätta LNG-bränslet med biogas. Det skulle kanske också gå att få vätgas från annat håll. ”Och politiska beslut kan ändras”, konstaterade Johansson.
Även en del annan kortfattad rapportering om vätgas går att hitta i mediebruset. Vanligen föranleds dessa inslag av någon lokal vinkling. Men sällan görs en tydlig koppling till havsvindkraften.
Svenska Dagbladets ledarpodd i torsdags kunde ha brutit mönstret. Tre experter, regeringens Maja Lundbäck, Energiföretagens Lars Andersson och Teknikföretagens Miriam Münnich Vass ställdes inför frågan vilken framtid det efter regeringens beslut finns för vindkraften till havs.
Trots sakkunniga jämförelser mellan havsvindkraften och kärnkraften – och ett inte så lyckat försök att förklara skillnaden mellan energi och effekt – nådde den 40 minuter långa diskussionen dock aldrig frågan om vätgasens roll.
Utan en omfattande vätgasinfrastruktur har bulken av elen från det stora antalet tilltänkta havsvindkraftsparker ingenstans att ta vägen. En viss mängd el kan tas in i fastlandets elnät, om detta förstärks rejält. Men i huvudsak behöver havsvindkraftselen omvandlas till vätgas.
Det är här som den verkliga frågan möter. Vad kostar alltsammans? Även om havsvindkraften och vätgasen kan kopplas ihop, teoretiskt och tekniskt, blir varje upplägg meningslöst, om det inte går att hitta lönsamhet i dem.
Sedan länge är detta kärnan i energibranschens och finansiärernas diskussioner sinsemellan. Grundfrågan kan kokas ner till produktionskostnaden för vätgasen. Köparna själva nämner priset 1-2 euro per kilogram som en smärtgräns. Säljarna brukar lägga sig i spannet 5-8 euro per kilo.
För att med någon lönsamhet kunna tillverka vad som benämns ”lågutsläppsstål” skulle vätgaspriset behöva ligga runt 2 euro/kg. Att jämföra med den faktiska kostnaden för grön vätgas i Europa på 6-7 euro/kg, enligt ståljättens Arcelor Mittals Geert van Poelvoorde.
Den åländske vätgaspionjären Berndt Schalin beskriver dilemmat som att de nya bränslena (vätgasen och derivat av den) kostar 2–3 gånger mera än fossila bränslen.
Översätter man den här prisdifferensen till andra enheter, hamnar man snabbt i mycket stora miljardunderskott. Som någon (annan) måste ta hand om.
Svaret på varför Vattenfall inte vill bygga de havsvindkraftsparker som bolaget fått tillstånd för kan med fördel sökas med den utgångspunkten.
Det närmaste den nämnda SvD-poddens diskussion kom det här temat var Miriam Münnich Vass kommentar om havsvindkraftsparkskostnaderna: ”Alla i hela branschen pratar om stora kostnadsförändringar uppåt som de inte klarar av.”
Någon följdfråga till detta ställdes inte.
***
Foto: OX2
Inga kommentarer