”Medierapporteringen drev fram tyska kärnkraftsnedläggningen”

Innebär en journalists lutning mot ett visst politiskt parti eller ideologi att journalisten i fråga har svårt att leva upp till principerna om objektivitet och öppenhet för olika perspektiv?

Kanske inte i teorin, men nog i praktiken, att döma av slutsatserna hos en rad kommunikationsvetare. Redan det journalistiska problemformuleringsföreträdet och möjligheten att välja intervjuobjekten är effektiva verktyg för den som, medvetet eller omedvetet, vill främja ett speciellt budskap.

Ett exempel på hur journalister kan ”skriva fram” (herbeischreiben, driva fram genom rapporteringen) ett politiskt beslut är den tyska kärnkraftsnedläggningen, Atomausstieg, enligt en analys av Axel Bojanowski, chefreporter knuten till Die Welt (tidigare uppmärksammad av NMI).

Sammanfattningsvis var enligt Bojanowski mediernas roll central i kärnkraftsavvecklingsprocessen, som han ser som ett slags slutpunkt i en flera decennier lång tysk verklighetsdistansering. Där ett land vars välstånd grundar sig på teknologi samtidigt misstror teknologin.

Bojanowski har bland annat intervjuat den inom kommunikationsforskningen välkände Hans Mathias Kepplinger, professor emeritus vid Johannes Gutenberg-universitetet i Mainz, med en lång rad böcker bakom sig, som Totschweigen und Skandalisieren. Was Journalisten über ihre eigenen Fehler denken (Förtigande och skandalisering. Vad journalister tänker om de egna misstagen, 2017).

Ett tema som Kepplinger har studerat närmare är just rapporteringen om kärnkraften. En separat studie (på engelska) om rapporteringen av Fukushimakatastrofen går att ta del av här. Hur rapporterade medier i olika länder om katastrofen och hur användes rapporteringen för att påverka nationella energipolitiska debatter?

Axel Bojanowski redovisar i sin artikel hur man både hos tyskarna i allmänhet och på de tyska medieredaktionerna ännu i början av 1970-talet hade en övervägande positiv bild av kärnkraften, bland annat för att den erbjöd en säkrare energiförsörjning än oljan. Men 1974 vände de tyska journalisterna, vilket framgår av dåtida enkäter, och med ett par års fördröjning följde folkopinionen efter medietrenden.

Detta alltså före kärnkraftsolyckan i Harrisburg (1979).

Journalistkårens åsiktsomsvängning relaterar Hans Mathias Kepplinger till att en ny journalistgeneration vid denna tid tog plats i de tyska mediehusen. Eftersom motsvarande opinionssvängning inte skedde i andra länder bör grundorsaken sökas inom Tyskland.

Kepplinger beskriver hur under sjuttiotalet en lång tysk tradition av misstro mot teknologi åter började vinna mark, efter den ekonomiska boom som landet upplevt under återuppbyggnaden efter andra världskriget. Medan ett djupt grundat synsätt i det kärnkraftsvänliga Frankrike handlade om att ”korrigera naturen”, såg tyskarna naturen som all kulturs högsta mål (”Ziel jeglicher Kultur”). Kärnenergin sågs som en permanent fara för en naturlig ordning.

Den här utvecklingen sammanfaller enligt Kepplinger med en sensibilisering inför ekologiska teman som under sjuttiotalet växte fram framför allt inom borgerliga intellektuella grupperingar – därifrån den unga journalistgenerationen i regel rekryterades. I medierna återspeglas detta i att forskare, som yttrade sig positivt om kärnkraften, kom till tals allt mera sällan.

Kepplinger gör jämförelsen att medierna i Frankrike och USA reagerade med en helt annan måttlighet än de tyska både i rapporteringen från Harrisburg och Tjernobyl (1986). ”Medan reaktorolyckan i Tjernobyl i Frankrike beskrevs som ett specifikt sovjetiskt problem, blev den i Tyskland till en bekräftelse på en redan etablerad ångest”, säger han.

En viss vändning kom efter millennieskiftet genom fokuset på klimatförändringarna och energiomställningen. År 2010 nåddes ett läge där en knapp majoritet av tyskarna åter accepterade kärnkraften, och förbundsdagen sade ja till att förlänga drifttillstånden för landets kärnkraftverk med tio år.

Hans Mathias Kepplinger

Bara månader senare, i mars 2011, innebar sedan Fukushimahändelserna – jordbävningen, tsunamin och de efterföljande haverierna av tre kärnkraftsblock – en ny vändpunkt. Medan brittiska och franska medier huvudsakligen beskrev katastrofen som en japansk sådan, låg den tyska rapporteringens helt dominerande fokus på vad en kärnkraftskatastrof i Tyskland skulle innebära.

Tre dagar efter tsunamin förkunnade förbundskanslern Angela Merkel ett moratorium gällande förlängningen av kärnkraftsdriftstillstånden, strax innan flera förestående tyska lantdagsval. Som hon och hennes parti vann.

I juni 2011 förklarade Merkel att kärnkraften i Tyskland skulle avvecklas helt till 2022. Förstörelsen i Fukushima hade ”apokalyptiska dimensioner”, förklarade hon. Lärdomen var ”att det som enligt vetenskapens måttstock hålls som en omöjlighet ändå kan inträffa”.

FN:s slutrapport om Fukushimahändelserna 2013 – som ifrågasatte om överhuvudtaget någon människa hade dött av strålningen från de havererade reaktorerna – ”tegs ihjäl av nästan alla tyska medier”, konstaterar Hans Mathias Kepplinger.

Kepplinger vill inte kalla journalisterna lögnare. Men ”många är dock troende och tar, i kontroversiella frågor, felaktigt sin yrkesmässiga eller ämnesspecifika synvinkel för sanning. Det gränsar inte så sällan till intellektuellt högmod.”

”En stor del av journalisterna skulle behöva bli mer ödmjuka och kritiska – mer självkritiska och kollegialt kritiska – för att kunna sköta sitt jobb som en neutral förmedlare mellan det aktuella skeendet och allmänheten”, sammanfattar Hans Mathias Kepplinger i mediemagasinet Kress.

***

Toppfoto: Wikimedia commons