New York Times ställer hårdare frågor om politiskt våld

När svenska journalister intervjuar en känd klimataktivist som förespråkar sabotage uteblir de svåra frågorna. Detta kan jämföras med New York Times vars reporter ställer åtminstone ett par ansvarsutkrävande frågor som är svåra att glida undan. 

 
Dagens Nyhter den 5 december 2023.

NMI har tidigare skrivit om att klimataktivister ofta behandlas välvilligt av svenska medier. Ibland har artiklarna karaktär av hyllningstexter där eventuella kritiska frågor förefaller syfta till att ge den intervjuade en chans att lägga ut texten.  

Det gäller inte minst de intervjuer som gjorts med Andreas Malm, klimataktivist, forskare och författare som förespråkar sabotage som metod för att bekämpa klimatförändringarna. Han har fått stor internationell uppmärksamhet och blivit något av en idol för delar av klimatrörelsen.  

De svenska intervjuerna är närmast insmickrande, men internationellt går det att hitta ett något mer ifrågasättande perspektiv.  

Ett exempel är en artikel i New York Times den 16 januari i år av David Marchese.  Den har titeln How This Climate Activist Justifies Political Violence och utgår från Malms bok How to blow up a pipeline som kom 2021 och även blivit film.  

Marcheses frågor är ofta konkreta och han följer upp dem. 

“Hur säker kan du vara på att när dörren är öppnad mot politiskt våld, det verkligen stannar vid egendom och inte drabbar människor?  

(—) 

Historiskt är det inte fallet [att sabotage nödvändigtvis slutar med våld mot människor], men det är svårt att tänka sig att inga kommer att dö om det sker omfattande sabotage? 

Här svarar Malm att “säkert, om man spränger tusen pipelines per år, om man tar en så extrem nivå. Men vi är en bit från den nivån, olyckligtvis” 

Då reagerar Marchese med ett avståndstagande; “Säg inte ‘olyckligtvis’”, vilket får Malm att backa lite. “Jag vill ha sabotage på en högre nivå än nu, och kan inte garantera att det kan ske utan olyckor. Men vad vet jag, jag har inte sprängt någon pipeline och kan inte förutsäga framtiden”. 

Marchese ställer också frågor om hur politiskt våld kan rättfärdigas i en demokrati och om det är inte är en “patetisk överdrift” att tala om att miljardärerna är de värsta massmördarna med tanke på terrordåd och kriget i Ukraina? 

I båda fallen är svaret från Malm att utsläpp av växthusgaser orsakar så många dödsfall och klimatkrisen är så allvarlig att i stort sett alla anklagelser och handlingar kan rättfärdigas. Detta är den konsekventa linjen i Malms argumentation. Medlen rättfärdigas av målet.  

En oväntad vinkel i NyT-intervjun är frågan om vad Malm säger till sina barn om klimatförändringarna och att utföra sabotage.  Malms svar är att barnen har sett filmen How to blow up a pipeline vilket påverkade dem, särskilt när människor skadades, och att de vet att pappa är lite politiskt “crazy”. Malms fyraåring vet att stadsjeepar är något dåligt och har hört talas om taktiken att lufta dem.  

Frågan om Malms egen aktivism är intressant. Varför har han inte själv sprängt pipelines? 

När Malm svarar att han deltagit i militant aktivism men att sådan just nu inte passar in i “var han är i livet”, följer Marchese upp med invändningen att då skulle ju nästan ingen med ett vanligt bekvämt    liv göra något.  

Motsvarande intervjuer i svenska medier är betydligt mjukare i tonen.  NMI har hittat fyra längre intervjuer i större svenska medier. Även de tar sin utgångspunkt i boken How to blow up a pipeline som kom 2021. 

Den färskaste kom i slutat av 2023 av Erik de la Reguera i DN. 2022-04-23 skrev Helena Granström i Expressen, 2020-11-07 Petter Larsson i Sydsvenskan och 2020-10-18 gjorde Peter Alestig, då på SvD, en intervju.  

Helena Granströms text är närmast ett idolporträtt; “Malm etablerade sig redan 2016 som en av samtidens mest relevanta tänkare…” och frågorna är bara avstamp för Malm att spinna vidare: 

“Vad kan vandalism förmedla som en fredlig demonstration inte kan?”, “Skadegörelse får oss att ompröva det vi annars tar för givet?”, “Frågan du ställer i ”How to blow up a pipeline” är relevant: Hur länge ska man stå där med sitt plakat medan utsläppen fortsätter att öka, innan man konstaterar att det inte fungerar?”, Borde vi kanske ha insett det för länge sen?”, “Jag tror att en sak som står i vägen är vissheten om att våra liv på kort sikt är beroende av den destruktiva infrastrukturen: Den fossila infrastruktur som tar livet av planeten är också det som håller oss vid liv.” 

Den som läser Granströms intervju hittar inga frågor om relationen mellan olagliga politiska aktioner och demokrati eller riskerna med sabotage och vandalisering.  

Erik de la Reguera i DN kopplar Malms böcker till franska protestörelser och ger både en breddning och konkretisering. Där beskrivs hur den franska proteströrelsen Les soulèvements de la terre (Jordens uppror) den 25 mars vid en demonstration kommer i hård konflikt med den franska polisen. Både demonstranter och polis skadas. Malm är där som aktivist och observatör.  

De la Reguera ställer fråga och följdfråga:  

“I din bok skriver du att man inte ska skada personer, utan bara maskiner och egendom. Men poliser är också personer. Tycker du att det är försvarbart att använda våld mot dem? 

(—) 

Så det var rätt att använda våld mot polisen?” 

Artikeln ställer dock ingen fråga som berör motsättningen mellan demokrati och aktivism med inslag av sabotage. 

Det gör inte heller Alestig i sin artikel 

Han frågar “Men detta är ju uppvigling” och “om det är lagligt”. Alestig ser frågan om sabotage som en rent juridisk diskussion och ett presumtivt PR-problem för klimatrörelsen; “riskerar du inte att stöta bort de stora massorna?” 

Petter Larsson i Sydsvenskan ställer däremot mer ideologiskt djuplodande frågor om vilket samhällssystem Malm egentligen är ute efter.  

“Men kapitalismen som system kan överleva?”, “Är Sverige och andra västländer acceptabla politiska demokratier?”, “Är det inte ändå rimligt att vi följer de lagar riksdagen beslutar om?”, “Och när högerextremister bränner flyktingförläggningar med motivet att deras ras överlevnad står på spel? För dem är det ju lika allvarligt.” 

Kritiska frågor, men Larsson förefaller acceptera Malms konfrontatoriska, närmast revolutionära världsbild där fossilindustrin är ond och den rådande ordningen oacceptabel. Larssons intervju är publicerad under vinjetten “Klimatdebatt” så möjligen är det inte en nyhetsartikel utan mer ett stycke opinionsbildning. Men varför inte i så fall låta Malm skriva en debattartikel istället för att göra den till redaktionellt material? 

Intervjuerna med Andreas Malm är exempel på att klimataktivister särbehandlas. Det är svårt att tänka sig någon annan politisk gruppering med sabotage på programmet få breda ut sig i länga artiklar med inkännande frågor.  

 

 

 

Magnus Nilsson

NMI:s skribent

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *