Ny kärnkraft bara i drömmar enligt DN

I helgen skrev DN: s klimatreporter Peter Alestig en kommentar med rubriken ”Drömmarna om ny kärnkraft fortfarande drömmar”. Alestig menar att ingen aktör är beredd att betala för ny kärnkraft.

”Ett nytt kärnkraftverk är ett jättelikt infrastrukturprojekt som sträcker sig runt ett sekel framåt i tid, från påbörjat projekt till att kraftverket har avvecklats. Återbetalningstiden räknas inte i år, som för sol och vind, utan i decennier. För investerare och finansiärer är en så lång tidsplan synonymt med ett ord: risk.

Vad Peter Alestig inte redovisar i sin kommentar är att regeringsunderlaget i Tidöavtalet vill erbjuda särskilda statliga kreditgarantier upp till till 400 miljarder kronor med mer generösa villkor än dagens system för att förbättra förutsättningarna att investera i kärnkraft. Man skriver också att om staten tvingar fram en nedläggning ska ägare ha rätt till skadestånd. Åtgärder som minskar risken.

Carl Berglöf, ansvarig för kärnkraftsfrågor på Energiföretagen, menar också att frågan om vem ska betala för kärnkraften ser annorlunda ut idag. Orsaken är att det nu finns aktörer som till exempel Vattenfall och Fortum som har inlett förstudier för att bygga ny kärnkraft, vilket också betyder att de undersöker möjligheten att investera i och betala för tekniken.

– Ett grundskäl till att ny kärnkraft åter finns på företagens agendor är att riskerna kring ny kärnkraft ser annorlunda ut idag. Det gäller inte bara risker kopplat till den politiska debatten, som nu blivit tydligare, utan gäller även de tekniska riskerna. Med den småskaliga teknik som nu kommersialiseras minskar inte bara reaktorerna, utan även de finansiella riskerna. Det är själva grundtanken med att bygga småskaliga modulära reaktorer. Den aspekten saknas i artikeln, säger han.

Carl Berglöf menar att Peter Alestig har rätt i att investeringsriskerna måste hanteras på något sätt för att ny elproduktion, såsom kärnkraft, ska förverkligas. Han menar dock att det är konstigt att denna fråga om vem som ska betala alltid ställs för kärnkraft, men aldrig för andra storskaliga projekt inom energisektorn.

– Visst kan det finnas samhällsekonomiska skäl för staten att minska riskerna för infrastrukturprojekt som skapar välfärdsvinster långt bortom energimarknaden, men grundplåten för investeringen kommer aktören själv att behöva stå för.

Peter Alestig påpekar att i Storbritannien garanterar staten ett lägsta pris för elen som nybyggda kärnkraftverk producerar och att en statlig investeringsbank satsar på ett projekt att bygga så kallade små modulära reaktorer i Kanada. Alestig menar att det inte är teknikneutralt.

”En annan variant har använts i Storbritannien, där staten garanterar ett pris för den el som reaktorerna producerar. I Kanada, där världens första SMR-reaktor nu ska byggas, har en statlig investeringsbank satsat drygt 7 miljarder kronor. Det är inte, för att använda ett populärt ord, teknikneutralt”.

– Men i Storbritannien har det erbjudits ett garanterat lägsta pris både för el som ska produceras av kärnkraft och för projekt som byggt havsbaserad vindkraft. Att investeringsbanker nu investerar i kärnkraft är eller inget nytt eller ovanligt. De investerar sedan tidigare stort i vindkraft så även här ser jag inte problemet. Den finska ägarmodellen som nyttjas för Olkiluoto 3 används även inom exempelvis vattenkraft och kraftvärme, så den är heller inte specifik för kärnkraft, påpekar Carl Berglöf.

Peter Alestig går vidare med att konstaterar att ny kärnkraft är en utopi.

”Ibland undrar jag om det är jag som har missförstått allt. Men så frågar jag runt bland experter, och nej, det som har stämt i åratal stämmer fortfarande. Oavsett hur det låter i den politiska debatten. Ny kärnkraft i Sverige är ”en utopi”, för att citera Svenska kraftnäts tidigare generaldirektör Mikael Odenberg. Så länge inte ett avgörande beslut fattas.”

Artikeln med Mikael Odenberg som Peter Alestig hänvisar till är dock skriven 2014, för snart tio år sedan. Sedan dess har förutsättningarna för det svenska kraftsystemet förändrats radikalt. När artikeln skrevs var också elpriserna mycket låga. Idag är situationen annorlunda. Elpriserna är högre och mer volatila.

Mikael Odenberg konstaterar till NMI att hans uttalande 2014 då var korrekt:

”Inga privata investerare övervägde då att investera 80 miljarder i en fabrik för att den 10 år senare skulle kunna sälja el på en marknad som man inte hade en aning om hur den skulle komma att se ut. Resonemanget underströks också av de låga elpriser som då rådde och som fick Vattenfall att stänga Ringhals 1 och 2 i förtid”.

Men han menar att vissa förutsättningar idag har förändrats på grund av de höga elpriserna och att man lärt sig läxan av det kraftigt försenade och dyra byggandet av Olkiluoto 3 vilket kommer att göra nybyggnation mindre riskfyllt, samt ett ökande behov av produktion som inte är beroende av vädret.

”Sammanfattningsvis tror jag att ”marknaden” fortfarande får svårt för att investera i ny, storskalig kärnkraft. Ska det ske i Sverige måste nog statliga Vattenfall ta på sig ledatröjan. Historiskt har skalfördelar varit viktiga för kärnkraften. SMR-konceptet gör tvärtom men det ät tveklöst intressant. Det kortar ledtiderna och minskar kapitalbindningen. Det finns dock en tendens i den politiska debatten att underskatta ledtiderna. Vår hopplösa miljölagstiftning gör att allt tar en evinnerlig tid.”