Foto: Ray Juzesky/Unsplash
Maths Nilsson kritiserade nyligen skribenter som menar att klimatrapporteringen är alarmistisk och han lyfte som exempel Näringslivets medieinstituts (NMI) rapport Så rapporterar medierna om stigande havsnivåer. Nilsson skriver att ”Klimatdebatten är oerhört komplex och man bör vara medveten om att man kan bevisa nästan vad som helst via cherry picking”. Gällande komplexiteten i ämnet är vi överens, men i kritiken mot vår rapport gör sig Nilsson skyldig till just cherry picking.
Nilsson kritiserar en formulering från ett gästinlägg i SvD angående vår rapport om havsnivåhöjningar: ”mediernas intresse för det värsta tänkbara utfallet dominerar” något Nilsson menar inte stämmer överens med rapportens innehåll. Av rapporten framgår att majoriteten av de totalt 329 granskade publiceringarna varnar för stigande havsnivåer utan att kvantifiera höjningen. Men när medierna kvantifierar med hur mycket havsnivån kan tänkas stiga så dominerar IPCC:s värsta utfall och även scenarier än värre än IPCC:s värsta scenario återges återkommande. Det var detta vi försökte förmedla.
Att beskriva kunskapsläget är en utmaning för journalistiken, även inom andra forskningsområden.
SVT genomförde nyligen ett seminarium om vetenskapsjournalistiken. Där diskuterades hur man som journalist ska presentera forskning som ibland kan komma till helt olika slutsatser om hur världen fungerar, och skogsbruket togs som exempel. En journalist på SVT Vetenskap menade att det handlar om att låta båda sidorna komma till tals. De industrifinansierade forskarna som prioriterar skogsbruk ställdes mot de miljömedvetna forskarna som i stället värnar miljön, enligt SVT. Det är nog många forskare som skulle vända sig emot den beskrivningen. Genom resonemanget diskvalificeras forsningens grundläggande uppgift, kunskapssökandet, och gör den till en fråga om att representera olika intressen.
En viktig uppgift för medier är att beskriva hur olika forskare kommit till olika slutsatser men inte baserat på vem de representerar utan för att publiken ska få en bra bild av kunskapsläget. Det händer att medier ställer relevant forskning mot irrelevant, vilket ger en falsk bild av likvärdighet och balans. Utmaningen för en journalist är inte minst att bedöma vilken forskning som möjligen väger tyngre än annan, och att när det är befogat redovisa hur den bedömningen gjorts. Och här finns förbättringsmöjligheter, inte bara när det gäller forskningen om havsnivåhöjningar.
När NMI undersökte hur Dagens Nyheter och SVT beskrivit skogsbruket var det tydligt att journalisterna i hög grad lyfte fram forskare vars slutsatser handlar om att skogsbruket gör stor skada.
I ett annat fall visade NMI att mediers beskrivning av forskning om friskolor och fritt skolval fokuserat på forskare som kommit fram till att skolval leder till problem.
NMI har visat hur medier och enskilda journalister beskriver forskningens resultat. Det har lett till en debatt som snarare handlat om vilka syften NMI haft, vilket självklart kan ha sin relevans. Men den grundfråga som vi ställer undviker debattörerna: har medierna presenterat forskningen på ett balanserat sätt? Svaret är tyvärr nej i de här fallen.
När det gäller rapporteringen om framtida havsnivåhöjningar är ytterligare en iakttagelse från rapporten att medier i stor utsträckning avstår från att beskriva osäkerheten som omger forskarnas förutsägelser. I stället återges återkommande att havsnivån kommer stiga med [x enheter] om koldioxidutsläppen inte minskar. Vilket ger bilden av att vetenskapen vet mer om framtiden än vad som är fallet.
I vissa publiceringar nämns dock att det råder osäkerhet kring prognoser om framtida havsnivåer och i rapporten lyfter vi fram några exempel. I en artikel säger en forskare att ”Det finns en osäkerhet i framtida havsnivåbedömningar som är flera meter. Vi måste få bättre underlag för att göra bättre projektioner.”. Maths Nilsson kritiserar att just den artikeln i rapporten blivit placerad i kategorin för värsta scenarier och vill därför avfärda slutsatserna. Anledningen till kategoriseringen är att det bara är i IPCC:s värsta scenario för 2300 som det ges ett osäkerhetsintervall på flera meter.
Nilsson skriver samtidigt att ”Visst finns det överdriven undergångsretorik i klimatdebatten. Dålig journalistik likaså. Det måste få kritiseras.”, men frågan är om så verkligen är fallet. Hur mottaglig är klimatjournalistiken för kritik?
Det finns få ämnesområden där tonläget är så högt som inom klimatdebatten och den som ger sig in i diskussionen med en kritisk hållning får vara beredd på att bli smutskastad. Men klimatvetenskapen är inte fulländad och givet den stora osäkerhet som råder kring framtidens klimat förtjänar ämnet att belysas med större ödmjukhet och från betydligt fler infallsvinklar än vad som är fallet idag.
Pamina Falck och Mats Olin
Klimatdebatten är oerhört komplex för att dölja vad som verkligen pågår. Klimatrapporteringen är alarmistisk för det gynnar staternas och storföretagens behov av mer pengar. Vetenskapsjournalistiken drivs av styrda gravt okvalificerade med syftet att öka inkomsterna för stater och företag. Klimatförändringarna är enkla att förklara, det finns otaliga historiska exempel. När temperaturen ökar av astronomiska orsaker avger jorden, främst haven, koldioxid, vilket gynnar växtlighet och människa, när temperaturen sjunker absorberar jorden koldioxid. Om människan minskar koldioxid utsläppen, ökar jorden dom för att återställa balansen enligt Henrys lag, en erkänd naturlag.