Seminariedeltagarna svarar på frågan: är medierna nu bättre förberedda för att göra sitt jobb nästa pandemi?
Coronapandemin har inneburit en sällsynt stor utmaning för svenska medier. Det är en balansgång att förmedla viktig samhällsinformation och samtidigt granska de makthavare som informationen kommer ifrån.
– Det här är en helt unik nyhetshändelse som har satt väldigt stor press på svenska medier, säger Lisa Bjurwald i NMI:s seminarium om hennes rapport ”Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under coronapandemin”. Rapporten kommenteras av programchefen på SVT:s riksnyheter Charlotta Friborg, Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt och journalistikprofessorn vid Stockholms universitet Christian Christensen. Alla tre har även intervjuats i rapporten.
Ställda inför utmaningen att samtidigt förmedla samhällsviktig information och kritiskt granska informationens källor har media brustit på flera punkter, menar Bjurwald. Även om god journalistik inte har saknats, har det allmänna förhållningssättet varit alltför okritiskt: bristen på följdfrågor och ifrågasättanden har inneburit en sorts ”pressmeddelande-journalistik”.
Christian Christensen menar att den sortens journalistik kunde vara påkallad när pandemin var helt ny och mediernas kunskap om corona av naturliga skäl var begränsad.
– Inledningsperioden under corona när vi inte visste någonting, där var det väldigt svårt för journalister att ta en kritisk position, för man visste inte. Vem visste då hur många som skulle dö? Men den perioden sträcktes ut för långt, tyckte jag.
Charlotta Friborg instämmer inte i bilden att medierna har varit undfallande och obenägna att kritisera pandemins makthavare. Ur hennes perspektiv sitter problemet i den svenska förvaltningsstrukturen, där det ofta är otydligt vilken nivå ansvaret egentligen ligger på.
– Ibland får man en känsla av att det är allas ansvar, och när ansvarsutkrävandet ska göras är det nästan ingens ansvar.
Att makthavarna i hög grad har varit experter snarare än politiker har också försvårat ansvarsutkrävandet.
– En expertmakthavare har lättare att svepa undan reportrar, det tycker jag att jag har sett gång på gång och det har varit klart utmanande, säger Friborg.
Jörgen Huitfeldt placerar ett större ansvar på den svenska journalistkåren. För mycket tonvikt har lagts på att informera och för lite på att kommentera och granska. En bidragande orsak är mediernas fokus på att rapportera live och förmedla vad som händer i varje givet ögonblick, som har tillåtits ta för stora resurser i anspråk i förhållande till den granskande journalistiken. Konsekvensen har blivit att svenska medier ofta har fungerat som myndighetsmegafoner.
– Det finns en lydighet, en rädsla för att avvika, en rädsla för att vara besvärlig, som präglar journalistkåren i alltför stor utsträckning, säger Huitfeldt.
Enligt Bjurwald har vi i Sverige varit så förskonade från samhällsproblem av den här magnituden att coronapandemin har blivit en sorts eldprov för medierna. Huitfeldt instämmer: de svenska medierna är inte byggda för kriser, och visade sig inte klara eldprovet. Att förmedla samhällsinformation har de lyckats med, men inte att samtidigt analysera och utkräva ansvar.
Inga kommentarer