Skärmklipp
Fallet går tillbaka till februari 2016, då tidningen Nya Ålands redaktion kontaktades av den finländska nättidningen Long Play, som förhandstipsade om ett reportage om en man med åländsk anknytning som misstänktes för brott i Åbo.
Bild: Nya Åland skriver om Högsta domstolens prövning. Från www.nyan.ax.
Long Play är en betalsajt som publicerar tolv stora grävande reportage om året. Välkända journalister är involverade. Ambitionsnivån är att det ska handla om bästa möjliga, noggrant faktakontrollerad journalistik. Reportaget var på 30 sidor, rubriken ”Tämä mies on vaarallinen” (Den här mannen är farlig).
Enligt artikeln misstänks mannen i fråga ha visat filmer i en biograf i Åbo utan visningstillstånd. Det sägs att mannen i sextioårsåldern gift sig med ägaren till biograffastigheten, en dement 80-årig kvinna ”utan att hon själv vet om det”. Det sägs att polisen utreder bedrägeri och att mannen misstänks för upphovsrättsbrott, grov förskingring, grovt ocker och försök till grov förskingring. Mannen har i Long Play-artikeln berättat om bland annat sitt giftermål, sitt sexliv och sin frus hälsa.
Nya Åland hade tidigare skrivit om tvivelaktiga affärer kopplade till denne man och hans bror. Nu gjorde tidningens journalist Annica Lindström en uppföljande artikel baserat på Long Play-artikeln och ett telefonsamtal, där hon checkade brottsmisstankarna med undersökningsledaren och ställde en del egna frågor.
Mannen anonymiserades som ”sol-och-våraren”, baserat på en diskussion på redaktionen, och Nya Åland publicerade artikeln under rubriken ”Mörknar för sol-och våraren” både i papperstidningen och nätupplagan. I artikeln ingick en länk till den aktuella Long Play-sidan.
Efter en tid stod Annica Lindström inför en stämning av ”sol-och-våraren”. Efter polisutredning väckte åklagaren vid Ålands tingsrätt åtal mot henne och Jonas Bladh, som vid publiceringen varit ansvarig utgivare. Åtalet gällde dels spridning av information som kränker privatlivet, dels ärekränkning.
Den första åtalspunkten motiverades med att artikeln pekat ut den misstänkte mannen som sol-och-vårare: ”Detta utgör ett ställningstagande för att han skulle ha utnyttjat sin fru ekonomiskt.” Åklagaren hänvisade till att läsaren genom att klicka på Internetlänken fick upp Long Play-artikeln. Mannens namn kunde där läsas redan i ingressen, även utan att man betalade för att få fram hela artikeln. Det fanns inget viktigt allmänt intresse som berättigade publiceringen av namnet, enligt åklagaren.
Åtalspunkten om ärekränkning motiverade åklagaren med att benämningen ”sol-och-vårare” var förnedrande.
Målsäganden (som härefter i den här artikeln benämns M) ställde ett skadeståndskrav på 62 500 euro (omkring 640 000 kronor) för psykiskt lidande.
M framförde ingen invändning mot Long Play-artikeln eller att den namngav honom.
I mars 2018 var målet till behandling i tingsrätten i Mariehamn. M ansåg att beskyllningen sol-och-vårare inte stämde in på honom, då han varit gift endast en gång. Han hade som följd av skriverierna utsatts för misshandel och skadegörelse och blivit utstött ur sin umgängeskrets. Den brottsutredning Nya Åland hänvisat till hade inte varit offentlig. M ansåg att Nya Åland borde ha ringt upp och frågat om hans syn på saken.
Svaranden Jonas Bladh nämnde att han som chefredaktör beslutit att inte publicera namnet ”då det inte var relevant och brottet inte var så pass allvarligt”. Begreppet sol-och-vårare användes för att underlätta för läsarna att följa med då artiklar publicerades under en längre tid. Hyperlänken lades in som en källhänvisning, då det finns ”en skyldighet att göra sådana med hänvisning till upphovsrätt och transparens”.
Jonas Bladh nämnde att hänvisningar numera frekvent görs med hyperlänkar. Vad som publicerades bakom länken kunde Nya Åland inte ställas till ansvar för, ansåg han, och påpekade att innehållet bakom länken dessutom kunde bli förändrat med tiden. Och eftersom källor hursomhelst måste anges, skulle den intresserade även utan hyperlänken snabbt ha hittat fram till Long Play-artikeln.
Skribenten Annica Lindström ansåg att genom att M svarat på Long Plays frågor, så hade han godtagit att information om honom publicerades. Hon påpekade att informationen fanns på Internet vare sig hon länkade till den eller inte.
Innan målet blev anhängigt i tingsrätten hade rättegången mot M hunnit genomföras i tingsrätten i Åbo. M hade där dömts för bokföringsbrott och upphovrättsbrott, men inte för övriga misstänkta brott som nämnts i Nya Åland-artikeln.
Det kan noteras att åklagaren inte tog upp publiceringen i papperstidningen. Problemet var länken i nätversionen som, ansåg hon, kunde jämställas med namnpublicering.
De åtalades advokat ifrågasatte logiken i att uppgifter som redaktionen valt att utesluta i artikeln trots det skulle betraktas som en del av artikelinnehållet. ”Det är en orimlig tolkning. Resultatet skulle bli att länkar inte kan användas alls.”
Ålands tingsrätt förkastade åtalet på båda punkterna. I argumenteringen i domen konstateras som utgångspunkt att både yttrandefriheten och rätten till ett privatliv är grundlagstryggade. Samtidigt som ett brott inte hör till gärningsmannens privatliv, så berättigar heller inte yttrandefriheten till att kränka någons ära eller privatliv.
Rättspraxis är, sägs i domen, att media inte får utpeka en misstänkt privatperson under en pågående brottsutredning. Undantag är möjliga beroende på brottets art och den ställning personen har. Men ett misstänkt bedrägeribrott, som utförts av en ickeoffentlig person, kan inte som utgångspunkt anses vara av ett sådant samhälleligt intresse att publicering skulle vara tillåten. M var inte verksam inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller något jämförbart uppdrag.
En avgörande sak var hur länkningen till Long Play skulle tolkas. Domaren tog fasta på lagtextens verb ”framföra” vad gäller ”spridande av information som kränker privatlivet”. Enligt domen kan Nya Åland inte anses ha framfört sådan information, även om läsarna av Internetupplagan ”visserligen haft möjligheten att med endast lite besvär få fram namnuppgiften från artikeln”.
Om det straffrättsliga ansvaret skulle utsträckas till att omfatta innehållet även i den länk som originalartikeln hänvisar till, skulle det – enligt argumentationen i domen – vara en extensiv tolkning av begreppet ”framföra”, och extensiva tolkningar ska enligt den så kallade legalitetsprincipen normalt inte ha tillämpning inom straffrätten.
Till argumenteringen i den friande domen adderar tingsrätten ännu att skillnaden mellan hänvisning till en webbsida eller en hyperlänk inte kan anses betydande, att de journalistiska reglerna kräver en hänvisning till ursprungskällan och att det inte är obehörigt ”att nära i tiden upprepa uppgifter t.ex. i ett annat massmedium, till den del som en person har offentliggjort uppgifter om sitt privatliv”.
Fortsättning följde i högre instans, Åbo hovrätt, som i maj i år fällde två journalisterna på båda punkterna, för spridande av information som kränker privatlivet och för ärekränkning.
Åklagaren vidhöll i hovrätten att de två journalisterna ”måste ha ansett det vara övervägande sannolikt att namngivandet av M i anknytning till uppgifterna och antydningarna är förnedrande och ägnat att orsaka lidande för M”.
M själv framhöll att någon lagakraftvunnen dom mot honom inte funnits, att han inte hade samtyckt till att uppgifterna som framgår av gärningsbeskrivningarna publicerats och att uppgifterna dessutom inte var sanna.
Journalisterna bemötte detta med att rapporteringen hade varit av vikt från en allmän synpunkt och hade ett samhälleligt intresse på Åland. Journalisterna hade heller inte haft anledning att tro att uppgifterna i Long Plays artikel hade getts på något annat sätt än frivillig väg.
De hänvisade vidare till att den finländska Opinionsnämnden för massmedier framhåller att utgångspunkten, när man använder material som någon annan publicerat, är att källan ska nämnas. Nämnden formulerade det så här i ett principuttalande 2010:
”När en artikel som innehåller citat från andras arbete publiceras på nätet ska den utöver källhänvisningen även innehålla en länk till den ursprungliga källan i den mån det är möjligt. Då ges källan den vikt den förtjänar. Om det inte går att länka direkt till den citerade artikeln bör det finnas en länk till webbpublikationens startsida.”
(Opinionsnämnden för massmedier, ONM, är ett självregleringsorgan grundat av de finländska förläggarna och journalisterna med uppgift är att tolka god journalistisk sed och försvara yttrande- och publiceringsfriheten. ONM är ingen domstol och den utövar inte offentlig makt.)
En avgörande sak för hovrättens bedömning var att länkningen gjort uppgifterna och antydningarna om M tillgängliga för ett stort antal människor. Med hänvisning till förarbetena till lagen förklarade hovrätten att frågan om vilken teknik som använts för att tillgängliggöra uppgifterna är oväsentlig. Viktigt är däremot hur stor den grupp är som informationen når ut till. För att gärningen ska anses fullbordad, förutsätts inte att informationen uppfattats.
Det räcker enligt hovrätten därför att en uppgift om någons privatliv har gjorts tillgänglig för ett stort antal människor, till exempel över ett datanät.
Hovrätten hänvisade till ett prejudikat i Högsta domstolen. En person hade på en öppen Facebooksida kallad ”Pedofilian uhrien puolesta” (För pedofiloffren) lagt ut ett foto av ”B”, som fyra månader tidigare dömts för grovt sexuellt utnyttjande av barn, och länkat bilden till en nyhetssida där B nämndes vid namn. Personen hade därmed enligt Högsta domstolen gjort sig skyldig till spridande av information som kränker privatlivet.
Hovrättens slutsats var att Nya Åland beskrivit M:s parförhållande ”på ett synnerligen komprometterande sätt”, att det var ägnat att orsaka M skada och missaktning att offentligt bli kallad sol-och-vårare och att publiceringen även skett olovligen genom att informationen gjorts tillgänglig för Nya Ålands alla läsare ”enbart genom att klicka på länken”.
Att Nya Ålands artikel nämner att namnet på den misstänkta mannen inte skrivs ut eftersom han inte är dömd ges även det ett bevisvärde av Högsta domstolen, men kanske inte på det sätt som journalisterna tänkt sig.
Med detta uttalande anser domstolen det nämligen utrett att de åtalade journalisterna, som åklagaren hävdade, ”har ansett det vara övervägande sannolikt att namngivandet av personen i fråga har varit ägnat att orsaka lidande för denne samt förnedra denne”. Därmed uppfyller journalisterna rekvisitet för spridande av information som gäller privatlivet, och med antydningen sol-och-vårare uppfylls rekvisitet för ärekränkning.
Hovrätten ansåg 30 dagsböter vara en rättvis dom för både ansvarige utgivaren och journalisten. Som en skälig ersättning för M:s lidande ska de ersätta honom med 2 000 euro (drygt 20 000 kronor).
De tre hovrättsråden var eniga om domen och gick därmed emot föredraganden. Denne ville förkasta åtalet på båda punkterna, i båda fallen genom att inte tillskriva länken någon avgörande betydelse: ”Det har inte påståtts att länken har varit utformad på ett sådant sätt att den som läser artikeln har någon anledning att tro att den i artikeln nämnde mannens namn skulle finnas på den länkade sidan.”
Nyheten nu är att sista ordet inte är sagt. Den 12 november beslöt Högsta domstolen i Finland att bevilja besvärstillstånd i målet. Med viss sannolikhet är därmed en prejudicerande dom att vänta under 2021.
Det finländska journalistförbundet har riktat stark kritik mot hovrättsdomen och menar att konsekvenserna av den blir orimliga. ”Det är omöjligt att tänka sig att den som länkar skulle vara ansvarig för att kontrollera alla bakgrundsfakta i publikationen man länkar till”, säger förbundets ordförande Hanne Aho i ett uttalande.
Nya Ålands nuvarande chefredaktör Anna Björkroos konstaterade i sin tidning inför tingsrättsdomen att det är praxis i mediabranschen att lägga in klickbara länkar direkt i artiklarna:
”Det är en service för läsaren och ökar trovärdigheten och transparensen. Du kan själv direkt se vad vi baserar vår rapportering på.”
Kenneth Myntti, ledarskribent och tidigare chefredaktör för Österbottens Tidning, håller med, dock med en modifiering:
”Lite komplicerat är det, om man tänker efter. Att länka till etablerade medier med en seriös framtoning känns som en självklarhet, men en viss restriktivitet kan vara befogad om det gäller källor av mer suspekt karaktär.”
”Men i grunden handlar detta om att betjäna läsarna. När jag skriver en ledare, vill jag gärna dela med mig av vilket faktaunderlag jag stödjer mig på. Det är en form av konsumentupplysning”, säger Kenneth Myntti.
Hur skulle motsvarande fall bedömas, om lagarna i Sverige låg till grund?
Journalisten Nils Funcke, ofta anlitad som sakkunnig i yttrandefrihetsfrågor, ser två väsentliga skillnader mellan länderna i fråga om rättssituationen.
”Enligt svensk rätt vad gäller en dagstidning eller ett Internetbaserat massmedium med utgivningsbevis kan endast utgivaren ställas till ansvar för vad som publiceras. En journalist, redaktör, researcher eller fotograf kan inte hållas ansvarig. De finns inte upptagna i de ansvarskedjor som finns i Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Ett straffrättsligt ansvar för de nämnda medarbetarna kan endast ske i de fall där anskaffandet av uppgifter skett på ett brottsligt sätt, till exempel olaga dataintrång, hemfridsbrott, olaga vapeninnehav eller kränkande fotografering.”
Den andra skillnaden gäller ansvaret för innehållet på en webbplats som tidningen länkar till.
”Grundregeln såväl i TF/YGL som inom pressetiken är att var och en tar ansvar för sina publiceringar. Det är ju endast dessa som utgivaren kan påverka, styra över.”
Frågan är dock var gränsen exakt ska dras mellan den egna webbplatsen och den webbplats som länken länkar till.
”Om själva länktexten, eller sättet som länken presenteras på, inte utgör ett brott i sig, kan en utgivare inte bli ansvarig för ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Det finns inget medverkandebrott i TF/YGL”, säger Nils Funcke.
Däremot, påpekar han, ”kan med rätta hävdas att utgivaren kan styra över vilka länkar som ska finnas i en artikel. Om det då genom själva länktexten, eller med hjälp av länken och texten i övrigt, går att identifiera en person, så kan det anses ha skett ett utpekande och utgivaren därmed hållas ansvarig. Det tydligaste exemplet är om namnet på en utpekad finns i länktexten”, säger Nils Funcke.
”På samma sätt skulle jag säga att om innehållet i den artikel, som länken pekar på, öppnas i en ruta i den egna webbplatsens grafiska miljö, till exempel så att den inkluderar den egna webbplatsens titelhuvud, skulle det kunna utgöra förtal och grund för att åtala utgivaren.”
”Utgivaren skulle också kunna bli ansvarig för ett upphovsrättsintrång, om länken går till och startar uppspelningen av till exempel en piratkopierad film. Även brott mot marknadsföringslagen skulle kunna bli aktuellt, om det gäller tobak eller alkohol.”
Även i frågan om ärekränkning gäller det för den ansvarige utgivaren att ha koll på distinktionerna.
”Det avgörande för om någon ska dömas för förtal är att yttrandet har riskerat att utsätta en person för andras missaktning. Så oavsett om man bara beskriver hur någon agerat för att till exempel bedra en kvinna, så kan det vara förtal, även om man inte använder epitetet sol-och-vårare.”
Det kan anses försvarligt, säger Nils Funcke, att beskriva hur en person agerar och även kalla personen för till exempel sol-och-vårare. ”Men det kräver att man kan visa att uppgifterna man lämnat är sanna eller att man haft skälig grund för dem.”
***
Uppdaterad 201127
Inga kommentarer