Medieombudsmannen: små steg mot ökad öppenhet

På onsdag gör Ola Sigvardsson sin sista dag som Medieombudsman efter exakt på dagen tio år i allmänhetens tjänst. Jag, och många kollegor, har följt hans arbete under alla de här åren, till att börja med i Second Opinion, sedan Timbro Medieinstitut och numera på Näringslivets medieinstitut. Vår självpåtagna uppgift har varit att kritiskt granska medieetiken.

Någon stor reformator av medieetiken har Ola Sigvardsson inte varit, men han har alltid varit lyhörd för relevant kritik.

När Ola Sigvardsson tog över ämbetet 2011 flåsade vi honom i nacken. Trots att de flesta tidningar sedan länge publicerade det mesta av sin produktion på sina webbplatser – aftonbladet.se startade 1994 – fanns inga medieetiska principer för hur artiklar som fällts i Pressens opinionsnämnd skulle hanteras. Fällda artiklar kunde ligga kvar okommenterade ”för alltid” på tidningarnas webbplatser och fortsätta skada den person som drabbats oförskyllt. Senfärdigheten sa något om den trögrörliga institutionen.

När Second Opinion frågade den nytillträdde Ola Sigvardsson om rimligheten i detta duckade han först och hänvisade till huvudmännen, men återkom strax med besked att han tagit initiativ till en modernisering. Sedan dess finns principer för ansvariga utgivare att förhålla sig till.

Läs en längre intervju med avgående MO Ola Sigvardsson.

Vi är inte många som granskar svensk medieetik. Sveriges Radios Medierna i P1 startade redan 2007 med Petter Ljunggren, Martin Wicklin och Lars Truedsson vid spakarna. Medierna i P1:s redaktion har inte tvekat att granska Medieombudsmannen. Så sent som i höstas avslöjades att Medieombudsmannen genom formuleringar i ett beslut själv skapat publicitetsskada för en redan illa drabbad person.

Däremot har fackförbundstidningen Journalisten, med ambitioner att bevaka medieetik, inte ställt många kritiska frågor till Ola Sigvardsson genom åren. Ola Sigvardsson har regelbundet medverkat som mediekommentator i Journalistens podd och skrivit krönikor för tidningen. En relation som kan tyckas vara onödigt nära, eller rentav olämplig.

Även om Medieombudsmannen som person varit lättillgänglig och öppen, så har Medieombudsmannen som institution varit en i stora avseenden sluten värld. Eftersom det inte handlar om en myndighet så väljer huvudmännen – medieföretagen och journalistorganisationerna – själva graden av insyn. Men den öppenhet de kräver av andra lever de själva inte upp till. Och brist på insyn leder till begränsade möjligheter till granskning. Det vet journalister allt om. Det externa förändringstrycket har därför varit begränsat.

När Second Opinion startade 2009 slogs vi av hur svårtillgänglig medieetiken var. Regelverket – de så kallade publicitetsreglerna – var inte problemet. Där står i klartext bland annat att det som publiceras ska vara korrekt och att kritik ska få bemötas. Men publicitetsreglerna innehåller övergripande principer som inte ger någon närmare vägledning om var gränserna går. I vilka situationer ställs krav på bemötande, och när krävs det inte, till exempel. Vill man förstå gränsdragningen får man leta efter principiella ställningstaganden i Medieombudsmannens och nämndens skrivningar i besluten. De beslut som blir offentliga vill säga, vilket bara är i storleksordningen 20 procent av alla anmälningar som kommer till Medieombudsmannen.

Eftersom Medieombudsmannen och huvudmännen inte vill ha någon praxis, det vill säga att principiellt viktiga beslut blir vägledande för framtida beslut, är medieetiken ofta oförutsägbar. Men vissa principer finns som i bästa fall följs. Second Opinion, Timbro Medieinstitut och Näringslivets medieinstitut har genom åren lagt stor vikt vid att studera beslut och försöka utröna var gränserna går. Det finns få som har granskat lika många beslut i Mediernas etiknämnd och Pressens opinionsnämnd som vi. Vi skulle gärna hitta en sponsor för att bygga en offentlig databas för medieetiska principer: när fälls det och när frias det? Det skulle både mediegranskare, journalister och den som funderar på att anmäla till Medieombudsmannen ha nytta av.

Men två små steg mot ökad transparens har just tagits. En orsak är sannolikt att regeringen i våras påpekade, bland annat med hänvisning till Näringslivets medieinstituts remissvar, att transparens är viktigt för medieetiken och ”att allmänheten har anledning att förvänta sig god insyn”.

Det ena steget handlar om att fler beslut i Mediernas etiknämnd kommer att bli sökbara på Medieombudsmannens webbsida. Tidigare var det enbart de fällande besluten som kunde hittas där, men sedan februari även de friande. Där kan man exempelvis nu finna att Sveriges Radio friats när det gäller publiceringarna som innehöll kritik mot universitetsläraren Johan Grant. Näringslivets medieinstitut har engagerat sig i fallet och tycker att det borde varit självklart att fälla, eftersom Johan Grant bevisligen inte fick bemöta allvarlig kritik som gjorde stor skada. Men det är i alla fall bra att beslutet nu är tillgängligt, vilket bidrar till förståelsen för var gränsen mellan friande och fällande går.

Det andra steget mot ökad transparens finns i Medieombudsmannens senaste årsrapport för 2020. Där redogörs för första gången för vad det är som anmälarna vill protestera mot. NMI frågade efter informationen i våras och nu publiceras den. Den vanligaste anmälningsgrunden är att en publicerad uppgift är felaktig eller ofullständig. I Publicitetsreglerna finns visserligen krav på korrekt nyhetsförmedling men de här anmälningarna prövas inte. Mer än en tredjedel av alla anmälningar till Medieombudsmannen gäller alltså en regel som medierna ska följa men som inte prövas. Är det rimligt?

Se där, transparensen leder till nya frågeställningar, både för oss mediegranskare och för den nye Medieombudsmannen.