UNT:s publiceringar i granskningen "Extraknäck för miljoner" som innehåller flera uppgifter som saknar stöd.
Näringslivets medieinstitut har tidigare skrivit om granskningen ”Extraknäck för miljoner” där kirurgen och sektionschefen Vilyam Melki anklagades för att ha sysslat med sina bisysslor under arbetstid, uppgifter som tidningen saknade stöd för. Den utdragna och omfattande granskningen på över 13 publiceringar har orsakat Melki stor publicitetsskada, i synnerhet eftersom han jobbar i en förtroendebransch.
Melki anmälde tidningen till Medieombudsmannen som efter sin utredning ansåg att UNT inte borde klandras. Beslutet överklagades och ärendet gick därmed vidare till Mediernas Etiknämnd.
Drygt fyra månader efter att Medieombudsmannen kom med sitt utlåtande har nämnden fattat sitt beslut och går på Medieombudsmannens linje att inte klandra tidningen. Nämnden valde dock att göra ett tillägg till beslutet där det framgår att nämnden anser att tidningen gjort avsteg från de medieetiska reglerna:
MO konstaterar att rubriken till den inledande artikeln i artikelserien (publicering 1): Ackiskirurg extraknäcker för miljoner – på arbetstid är offensiv. Enligt nämndens uppfattning är även rubriken (publicering 6): Kirurgen sa ja till kollegors extraknäck – i sitt bolag offensiv. Med anledning av de båda rubrikerna vill nämnden framhålla att enligt de pressetiska reglerna ska rubriker ha täckning i texten. Nämnden anser att de nämnda rubrikerna inte har tillräcklig täckning i texten. Trots avsteget från de medieetiska reglerna stannar nämnden vid detta påpekande riktat till utgivaren och väljer i enlighet med MO att inte klandra publiceringarna.
En enig nämnd konstaterar alltså att tidningen inte har följt de medieetiska reglerna, men väljer ändå att fria tidningen.
Lärdomen från beslutet är antingen att regeln ”löpsedel, rubrik och ingress ska ha täckning i texten” inte gäller, alternativt att nämnden kan avstå från att klandra utgivare även när det framgår att en publicering bryter mot de medieetiska reglerna. Oavsett vilket resulterar detta i ett minskat förtroende för att systemet har förmåga, eller vilja, att främja god publicistisk sed.
Mycket vore vunnet om det svenska medieetiska systemet, likt våra nordiska grannländer, skulle övergå till att använda praxis i sina prövningar. Det skulle inte bara göra bedömningen mindre godtycklig och därmed öka tilliten till systemet, utan även innebära att journalister och utgivare lättare kan förstå var den medieetiska gränsen går.
Inga kommentarer