Mia Odabas: ”närmar sig frågorna som man gjorde på 1970-talet”

Strax före jul i samband med att de första restriktionerna och rekommendationerna infördes skrev Mia Odabas ett uppmärksammat Facebookinlägg. Där konstaterade hon att hennes vänner i princip gett upp om de stora mediernas covidrapportering. I stället för att kritiskt granska, stanna och söka efter andra perspektiv matade man på med larmrubriker om smittspridningen och antalet inlagda på sjukhusen.

”De menar att vårt uppdrag är att kritiskt granska och balansera. Att inte bara trycka alla larmsiffror rakt ut, utan att stanna upp, fundera, analysera, ställa rätt frågor”, skrev Mia Odabas i inlägget. En vecka efter att hon publicerat inlägget ägnade Sveriges Radios P1 Morgon ett inslag åt att diskutera om det är ett problem att medierna lyfter fram larmsiffror utan att ifrågasätta eller ställa frågor.

Men på bara några dagar har det skett en förändring av rapporteringen. Efter regeringens senaste presskonferens där de senaste restriktionerna presenterades har fler medier börjat ställa frågor om det är rimligt med restriktioner eftersom färre blir allvarligt sjuka av den senaste virusvarianten. Medier har även börjat intervjua personer med andra perspektiv. I en artikel i Dagens Nyheter den 13 januari kan till exempel professor Magnus Gisslén konstatera att minst en tredjedel av de covid-19 patienter som är inlagda på regionens sjukhus är inlagda för andra åkommor än covid-19.

Det är intressant information som borde locka de stora redaktionerna till att ställa fler följdfrågor kring hur överbelastad sjukvården faktiskt är, varför man inte gjort mer för att förbereda vården, samt om det kommer att införas restriktioner så fort vården är överbelastad, vilket inte är ovanligt under vintermånaderna.

Även Mia Odabas har uppmärksammat det här plötsliga skiftet i rapporteringen.

– Jag menar att de här frågorna för länge sen borde ha fått en klocka att ringa inne på de stora redaktionerna för de har kunnat ställas under en tid nu. I början av pandemin ställde man inga kritiska frågor om Sveriges strategival och sen övergick det till att i princip vara megafon för regeringens covidpolitik. Nu verkar det helt plötsligt ha vänt och det är bra.

Men trots att rapporteringen kring covid nu blivit något mer kritisk och balanserad är hon bekymrad. Hennes vänners kritik är toppen på ett isberg och hon menar att det finns en djupare skepsis mot de stora mediernas, och kanske i synnerhet mot public service, förmåga att klara sitt uppdrag.

– Jag är i grund och botten mycket positivt inställd till public service som idé och det produceras så klart många bra program och inslag. Men man står inför en utmaning när allt fler inklusive jag själv hittar de intressanta frågeställningarna och fördjupande samtalen i olika poddar och på twitter. Om man inte speglar och diskuterar människors oro och åsikter utan i stället kör ett race som uppfattas som verklighetsfrånvänt riskerar man att tappa i förtroende.

Varför är det så tror du?
– Jag har funderat mycket på det. Det finns ju helt klart väldigt många duktiga journalister. Det kan vara så att man är van att köra på i samma hjulspår och inte är bekväm med nya perspektiv som går på tvärs. Vilket egentligen är märkligt eftersom granskande journalistik ska gå just på tvärs. När det gäller pandemin har det också funnits en åsiktskorridor där man inte kunnat ifrågasätta utan att riskera bli stämplad som en foliehatt eller antivaxxare. Så upplevde jag det när jag var tillbaka på Sveriges Radio förra året. Det blir ett flockbeteende som är svårt att bryta och det gäller inte bara rapporteringen kring covid.

Vad tänker du på då?
– Klimatrapporteringen är att exempel där man oftast väljer att presentera larmrapporter och redovisa för de värsta scenarierna. Det är odiskutabelt så att mänsklig aktivitet påverkar klimatet men det finns också rapporter som balanserar de värsta larmrapporterna, men de får sällan lika stort utrymme. Invandringen är ett annat exempel där det under en lång tid fanns en åsiktskorridor. Vi var den stora humanitära supermakten och det fick inte ifrågasättas. Nu är det snarare tvärtom och media frossar i gängskjutningar och hårda tag. Men det ta uppenbarligen tid att bryta den här för journalistiken skadliga konformiteten.

När Mia Odabas förra året återvände till Sveriges Radio efter en längre tids frånvaro hade hon en föreställning om att nu måste saker och ting ha förändrats. Även public service måste väl ha följt med i sin tid, tänkte hon, men hon upptäckte snart att så inte var fallet. Särskilt inte inom ekonomi- och näringslivsrapporteringen som är hennes specialområde.

– Jag har flera vänner som älskar att kritisera public service. Det är vänstervridet och fullt av socialister, menar de. Jag har alltid varit den första att försvara public service och därför blev jag besviken när jag kom tillbaka och blev tvungen att konstatera att de har ju rätt och det är särskilt uppenbart inom ekonomijournalistiken.

Hur då?
– Jag har arbetat som ekonomijournalist i hela mitt yrkesliv och de senaste åren drivit företag. Det är alltför få journalister som har en grundläggande koll på ekonomiska frågor och på hur näringslivet fungerar. Det leder till att man fortfarande närmar sig de här frågorna som man gjorde på 1970-talet. Det vill säga att näringslivet är något ont och kapitalism är något som vi borde bekämpa. Det förvånade mig.

När hon försökte lyfta frågan om en utökad ekonomi- och näringslivsbevakning på Sveriges Radio fick hon blandade reaktioner.

– Hälften höll med men den andra hälften menade att jag gick näringslivets intressen och såg mig som en förtäckt kapitalist. Det är svårt med förändring eftersom så mycket sitter i väggarna sedan länge. Men den här kritiken är inte ny och den borde tas på största allvar av ledningen eftersom det hotar att göra public service mindre relevant. Tyvärr såg jag inga tecken på att man gjorde det.

Hon menar att problemet i viss mån kan spåras till Sveriges Radios personalpolitik.

– När jag klev in på Sveriges Radio igen var etnisk mångfald i ropet och visst, det är bra. Men det finns andra aspekter på mångfald som att försöka ta in personer som har andra erfarenheter. Många av de unga utan fast anställning orkar inte i längden och då fyller man på med nya, samtidigt som de äldre sitter kvar. Det finns inget mitt emellan och därmed kommer de inte in ny kompetens med andra perspektiv. Jag menar att SR skulle vinna på att ta in personer som har erfarenhet av andra branscher som till exempel företagande. Det är också en viktig aspekt av mångfald.

Lyfte du den frågan?
– Ja, men det är som sagt svårt. Problemet är att organisationen är toppstyrd och många chefer har jobbat länge. När det kommer en jobbig typ som jag möts man mest av tystnad, men jag är övertygad om att man måste röra om för att få till en förändring. Jag tror att public service famlar efter sin roll i det nya medielandskap som växt fram men då krävs det nya perspektiv. Man måste överraska sig själv helt enkelt och våga röra om i grytan.