Inga bevis för att havsnivåhöjningen accelererar

Fakta i målet finns lätt tillgängliga hos det brittiska National Institute of Oceanography (NIO), som härbärgerar organisationen Permanent Service for Mean Sea Level (PSMSL). Sedan 1933 samlar och analyserar PSMSL data från ett globalt nätverk av peglar, det vill säga vattenståndsmätare med fast förankring, världen runt.

För Stockholm, vars mätningar går tillbaka till 1890, ser havsnivåförändringen ut så här, baserat på medelmånadsvärden:

Som synes har havsnivån i Stockholm sjunkit i oförändrad takt i nu 130 år. Trenden är -3,77 millimeter/år (+/- 0,29 mm/år), vilket alltså är resultatet då landhöjningen (ca 5 mm/år) reduceras med havsnivåhöjningen (1-2 mm/år).

Havsytan steg med andra ord i samma takt som nu, relativt sett, redan långt innan de av människan förorsakade växthusgasutsläppen kan ha spelat någon roll för klimatet.

Att någon ökad trend i havsnivåhöjningen inte kan skönjas i vattenståndsmätningarna bekräftas av amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA), vars hemsida tillhandahåller en funktion, ”interannual variation”, där samma Stockholmskurva som ovan kan presenteras med den linjära trenden och den genomsnittliga årstidsvariationen avdragen:

Med blotta ögat kan här avgöras att ifall någon trend finns, så är den försumbart liten.

För ordnings skull en liten brasklapp. Stockolmsmätaren har vid något tillfälle flyttats och regleringen av vattenflödet från Mälaren har genom åren varierat – vilket eventuellt påverkar mätkurvan. Å andra sidan styrks mätresultatet av att det fasta urberget i vår del av världen är extremt stabilt och alltså inte borde kunna rubba den fasta mätpunkten.

På annat håll i världen beter sig havsytan på en mängd olika sätt, beroende på en lång rad faktorer. En grundläggande sådan är att jorden inte är rund utan svagt elliptisk (minsta radien är 6356,75 km, största 6378,14 km – skillnaden alltså över 20 km) och att jordytans form är under ständig påverkan av bland annat det lokala gravitationsfältet.

Detta sistnämnda innebär att om en inlandsis smälter, så sjunker den relativa havsnivån i inlandsisens närhet, medan den i stället stiger på andra ställen.

Till detta kommer markförändringar – till exempel sjunker marknivån på många håll i världen, av olika skäl – och faktorer som barometertryck, vattentemperatur, salthalt, havsströmmar och vindar, som förändras både kortsiktigt och i längre cykler. Det går alltså inte bara att jämföra vattenståndet på olika ställen och göra jämförelser rakt av. Man behöver också detaljerad geologisk och meteorologisk information om de olika platserna i fråga.

En annan komplicerande faktor är de satellitmätningar som görs av havsnivåerna. Resultatet avviker nämligen från det som ges av peglarna. Så här har havsnivån höjts, som ett globalt medelvärde, under de trettio år som mätningarna nu pågått, enligt NASA:

Ökningen är 102,5 millimeter, det vill säga 3,42 mm/år i genomsnitt, klart mer än vad de fasta vattenståndsmätarna säger.

Orsaken till denna skillnad är omstridd. Om resultaten från båda mätmetoderna är korrekta, stiger havsytan mera ute till havs än nära land. En möjlig delförklaring står IPCC för genom att ange att en del av höjningen tillagts som en ”GIA-korrektion” (glacial isostatic adjustment) motiverad av ett antagande att havsbassängerna fortfarande växer sig större efter den senaste inlandsisen.

I vart fall ger inte heller satellitmätningarna någon statistiskt tillförlitlig indikation om att havsnivåhöjningen skulle accelerera. Trots de stigande halterna av växthusgaser i atmosfären. En seriös klimatjournalistik kan inte bara bortse från detta och hänvisa till projektioner om hur hemskt allt kan bli i framtiden.