Nu satsar EU-kommissionen via sin egen vätgasbank 720 miljoner euro på att öka vätgasproduktionen.
EU siktar på att kraftigt utöka vätgasproduktionen. 2030 är målet en produktionskapacitet om 40 GW grön vätgas. För att nå målen siktar EU på att det fram till 2050 ska investeras 470 miljarder euro från både privata och offentliga aktörer.
Mediernas rapportering om vätgasens roll och användningsområden har varit relativt omfattande. Rapporteringen har både varit okritisk och mer ifrågasättande.
Alla stora medier har till exempel rapporterat om Hybritprojektet där grönt stål ska tillverkas med hjälp av grön vätgas som tillverkas av förnybara energikällor. De flesta har även i artiklar och inslag beskrivit konkurrenten H2 Green Steels arbete.
De flesta medier har även uppmärksammat att det dels krävs väldigt stora mängder förnybar el för att tillverka grön vätgas dels att stora mängder energi förloras i den processen.
I en artikel i Ny Teknik konstateras att av de 95 miljoner ton vätgas som konsumerades globalt utgjorde endast 0,7 procent vätgas som produceras med elektrolys med förnybar el, så kallad grön vätgas. Den nuvarande produktionen är således minimal.
Därför var det förvånande att det har varit helt tyst i medierna om att EU-kommissionen nu delar ut 720 miljoner euro till ett antal vätgasprojekt via ett auktionsförfarande. 132 bud kom in under vintern och fördelningen avgjordes i april, vilket resulterade i att sju projekt fick stöd. Något svenskt projekt finns inte bland de sju, och man kan fråga sig om det fanns svenska bud i auktionen och i så fall vilka.
”De vinnande anbudsgivarna kommer att producera förnybar vätgas i Europa och kommer att få ett bidrag för att överbrygga prisskillnaden mellan sina produktionskostnader och marknadspriset för vätgas, som för närvarande drivs av icke-förnybara producenter. Bidraget till de 7 projekten kommer att uppgå till mellan 8 miljoner euro och 245 miljoner euro”, skriver EU-kommissionen.
Pengarna ska tas från inkomster från EU: s system för utsläppshandel EU ETS.
I slutet av året räknar EU-kommissionen med att lansera ytterligare en auktion.
Första frågan: Är det här ett kostnadseffektivt sätt att få ner utsläppen av koldioxid? Är det inte bättre att åtminstone till en början fokusera mer på kolbaserad energiproduktion.
Andra frågan: Är inte den här finansieringen ett frikort för att låta kostnaderna för produktionen och priset på de färdiga produkten att springa iväg helt okontrollerat?
Hanteringen visar risken av att överlåta ansvaret på stora organisationer (som EU) och vilka står långt ifrån den praktiska tillämpningen och långt ifrån de skattebetalare som står för kalaset. Stora internationella organisationer driver alltid ett begränsat antal stora jätteprojekt (som EU:s stöd till Hybrit) , vilket är vad de kan överblicka. Men är det kostnadseffektivt? Är det jag eller Mazzucato som har gått vilse i snårskogen? Vi hade tur och fick låga elpriser med kärnkraftssatsningen på 70-talet, men berodde det på de som gjorde jobbet (ingenjörerna på Studsvik, Asea-Atom) eller på de som stod för fiolerna (Olof Palme, Gunnar Sträng ?). Stålverk 80 var ju samtidigt en rejäl dikeskörning, mycket beroende på obefintlig förståelse för stålmarknadens utveckling. Där skulle man ha lyssnat på gräsrötter med erfarenhet, som envoyén Lundberg, som hela tiden insåg att projektet saknade marknadsförutsättningar. Det hedrar Moström att han skjutit Hybrit-projektet på framtiden när han inte får den elström han förväntat sig, men hade Ursula von der Leyen kunnat ta den prestigeförlusten?