”Genom att så konsekvent hålla reportrarna ansvariga för det som publiceras bidrar NMI till att erodera ensamansvaret. Detta i en tid när vi behöver modiga journalister som begränsas av ansvarstagande redaktörer, inte av självcensur.”
Mats Olin menar i en replik att Andén blandar ihop ensamansvaret med journalistens ansvar och makt, och han skriver:
”Om det nu skulle vara så att de enskilda journalisterna egentligen inte tillför något som är värt att utvärdera, så borde väl Stora journalistpriset döpas om till Stora ansvarige utgivarepriset.”
NMI håller just nu på med ett jobb som handlar om hur vårdgarantin och vårdköerna skildras i nyhetsmedier. Det visar sig att vårdgarantin – som visserligen är lagstadgad, men som ofta inte uppnås – förekommer sparsamt i rapporteringen.
Men vem är egentligen ansvarig på exempelvis Dagens Nyheter för det svala intresset? NMI bestämde sig för att den här gången inte fråga en reporter med ansvar för bevakning av vårdfrågor utan istället en hög chef, och mejlade redaktionschefen Anna Åberg. När hon inte svarade efter påminnelse testade vi att ringa henne. Växeln meddelade att hon överhuvudtaget inte tar samtal (vilket man kan förstå med tanke på den utsatta rollen). Så vem ska vi tala med? NMI mejlade en pressansvarig på Bonnier News. Som hänvisade till Anna Åberg. Efter ytterligare ett mejl till henne fick vi slutligen svaret att hon inte har tid att tala om bevakningen av vårdköer i Dagens Nyheter.
Fortsättning följer….
Hur ska man se på journalistsajten ”Covering Climate Now”. Det är ju viktigt att allmänheten kan ha förtroende för det som rapporteras om klimatförändringarna. Många ifrågasätter ju även IPCC-rapporterna, samtidigt som den förment klimatskeptiske amerikanske forskaren Roger Pielke jr. hävdar (och exemplifierar) att det som står i IPCC-rapporten är korrekt och pålitligt, om man läser exakt det som står där, men att den allmänna bild som kolporteras är att IPCC-rapporten skulle vara mer ”alarmistisk” än vad den egentligen är (den är inte heller direkt lättillgänglig för den som vill syna korten).
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres varnar för stigande havsvattennivåer från Söderhavsrepubliken Tonga. Samtidigt har jag kunnat ladda ner två vetenskapliga artiklar om att arean hos öar i Söderhavet snarare ökar i storlek än tvärtom. En ironi i sammanhanget är dessutom att Tonga får mer än 80 % av sin elkraft från koleldning och släpper ut ungefär 200 kiloton CO2 om året, d.v.s. proportionsvis per capita fortfarande hälften så mycket som Sverige.
Klimatförändringarna är tillräckligt viktiga ändå, för att vi skulle kunna begära en korrekt rapportering om vad som kommer att hända och vad det innebär för framtiden (så läs IPCC-rapporten och se själv vad som står i den – den som orkar).
Man bör nog se den här debatten för vad den i grunden är. En variant av de olika grepp som dessvärre präglar medielandskapet i syfte att tysta röster som på något sätt ifrågasätter det dominerande narrativet. Att utmåla dessa ifrågasättande röster som desinformatörer, mot vilka vanliga samhällsmedborgare behöver skyddas är väl kanske det vanligaste greppet. En närliggande variant är påstådda associationer – till andra nationer, världsledare, finansiella intressen eller medieprofiler. Läs inläggen i Journalisten så framträder mönstret med all tydlighet. Det bästa sättet att bemöta är antagligen precis som NMI gör – sakligt, välgrundat, ifrågasättande och utan att inledas i de sidospår som som läggs fram. Fortsätt så! Den tredje stadsmakten behöver återta det ansvar den i så hög rad svikit. Tack NMI