mic
– Sveriges Radio har satt i system att använda sig av personal fram tills LAS träder in, för då åker du ut, säger person A. Jag tycker det är upprörande.
Hur vet du att det är satt i system?
– Det är bara att gå in på vilken redaktion som helst så ser du vilken omsättning på folk det är. Människor som kommer in på ett vick, är sedan borta i två år, och kommer tillbaka.
Person B berättar något liknande, och instämmer i systematiken:
– Man tar in folk på vikariat, och så får de jobba på till exempel ett mammavick. När det sedan uppstår ett annat mammavick, då tar man en annan person även om den första personen gjort bra ifrån sig. Men man tar inte den första person för då blir den inlasad.
Är det vanligt med personer som går många år som inte får fast jobb?
– Det finns personer som man upplever alltid varit där som fortfarande vickar. Då snackar vi kanske sju-åtta år. Det handlar om personer som gärna skulle vilja ha fast jobb, menar person B.
För en tredje person är systematiken mindre säker, men trolig.
Är det här systematiskt?
– Det är det väl. Det är svårt att bedöma, säger person C.
NMI:s källor vill vara anonyma och ett skäl är förstås att kritik mot Sveriges Radio kan försämra relationerna med chefer och ödelägga möjligheterna att få en ny anställning i företaget. Det handlar i vissa fall om personer som jobbat för Sveriges Radio i många år men som fortfarande inte har någon fast anställning.
Utöver de tre citerade personerna har NMI talat med ytterligare personer, som inte vill bli citerade, men som bekräftar bilden av systematik. En av personerna är noga med att säga att hens observationer inte är dagsfärska, och att hen är osäker på om det går till så här fortfarande. Person B:
– Jag störs av hyckleriet. I allmänhetens tjänst. Ett kapitalistiskt företag skulle aldrig komma undan med den här hanteringen av anställda, och Sveriges Radio skulle stå först i kön för att kritisera.
På Sveriges Radio är in- och utlasning välkända begrepp. Inlasning innebär alltså att en tillfällig anställning, exempelvis ett vikariat, automatiskt övergår i fast anställning. Utlasning innebär att Sveriges Radio säger upp en person precis innan inlasning ska ske, eftersom företaget inte vill att det ska bli en fast anställning. Medarbetare kan formellt undvika utlasning genom att själv ta initiativet och sluta före utlasningen verkställs.
Det här regleras av LAS, Lagen om anställningsskydd, och av vad som kommit överens i kollektivavtal. Det innebär bland annat att en tillfällig anställning bara får pågå under ett visst antal månader. Om anställningen inte då har avbrutits så blir personen automatiskt fastanställd, alltså inlasad. Om anställningen avbryts innan in-lasningen slår till kan personen senare komma tillbaka till en ny tillfällig anställning om den har haft ett annat jobb en viss bestämd tid.
– Som frilansare kan man fortsätta att jobba för Sveriges Radio, genom att jobba åt något av de företag som har produktionsavtal med Sveriges Radio, säger person C. Sedan kan man komma tillbaka till ett vikariat på Sveriges Radio, eller en projektanställning, efter två år.
Personerna som NMI talat med arbetar eller har arbetat på olika positioner inom Sveriges Radio exempelvis reporter eller programledare. De har alla jobbat många år på Sveriges Radio och de är alla kritiska till hur Sveriges Radio utnyttjar utlasningar.
Som vikarie kan jobben komma med kort varsel och ibland handlar det bara om en dags jobb, berättar person A.
– Framhållningen kan vara allt från någon vecka till samma dag, säger hen.
Hen skulle helst av allt vilja ha en fast anställning.
– Du lever ett otryggt liv med en otrygg anställning, med allt vad det innebär. Man kan inte skaffa lägenhet, inte planera semester, man är rädd för att vara till besvär på jobbet och man vågar inte vara sjuk. Det är en ekonomisk otrygghet, säger person A.
Person C, som nyligen arbetat på ett vikariat under några månader, vittnar om att när det är ca en månad kvar innan ut-lasning, då är det dags att se sig om efter ett nytt jobb. Men hen tycker inte att det enbart är negativt med den korta framförhållningen:
– Det beror på din livssituation förstås, om man har barn och familj. Men det är svårt att driva egna projekt om man är fast anställd. Jag kommer att fortsätta som frilans.
Hur vanligt är det här? Det finns uppgifter från Journalistförbundet om att upp till en tredjedel av medarbetarna på vissa redaktioner har tidsbegränsade avtal.
– Det kan stämma, det låter lite högt, tycker person B. Det är i alla fall en ansenlig mängd av dem som gör det mesta av det produktiva är visstidsanställda. De måste jobba fort och mycket.
NMI:s källor har ingen bestämd uppfattning om hur många personer som totalt jobbar med tidsbegränsade avtal på Sveriges Radio. De utgår exempelvis från vad de sett på den egna redaktionen. En menar att det är det tillfälligt anställa personerna som producerar mest och får jobba hårdast, en annan att det är en utmaning att ständigt behöva lära upp nya personer och att bristen på kontinuitet går ut över kvaliteten.
– Igår jobbade jag, säger person A. Under dagen var det tre reportrar. Ingen av dem är fast anställd. De kommer att få jobba där i elva månader och sedan åker de ut.
Vad blir konsekvenserna?
– Det skapas en viss typ av medarbetare, menar person B. Man lär sig att inte vara allt för obekväm. Man lär sig att bli en ja-sägare.
Person C känner sig utnyttjad:
– Det är något i organisationen som äter upp en. Man ger så himla mycket av sig själv och får så lite tillbaka.
Vad menar du med äter upp en?
– När man är inne på vicken kan man jobba hur mycket som helst som man egentligen ska kompa ut, men det blir inte så och sedan är vicket slut.
Pratas det om det här i korridorerna på Radiohuset?
– Man pratar jättemycket om det, säger person A. Men det händer inget. Facket vet om det, alla i radiohuset vet om det, ledningen vet om det. Det är inget nytt. Jag är jätteförvånad att det kunnat fortsätta i alla år.
Men person B menar att det finns ett hyckleri där alla säger sig beklaga systemet, men ingen vill ta ansvar och göra något åt det:
– Ingen står för det. Man kan få höra från mellanchefer att ”Jag tycker att du ska vara kvar här, jag tycker du är jättebra det är hemskt att du ska sluta, men jag kan inget göra”. Och pekar uppåt. Ingen säger ”det här är bra så här ska vi ha det”, alla tar avstånd, men ingen gör något åt det.
Men har du själv sagt ifrån?
– Jag har deltagit i systemet och godtagit det, och därmed medverkat till att det upprätthållits.
Person B berättar att ett sätt att gå från vikariat eller projektanställning till fast jobb är att skaffa sig en beskyddare bland cheferna som driver ens sak.
Blir det några interna protester?
– De som har incitament att bråka vågar inte.
Person C håller med:
– Nej det skulle jag inte säga. Jag upplever det som en ängslig arbetsplats. Jag blir inte upprörd längre, man vet att man inte kan räkna med någonting alls. Det är en pålitlig arbetsgivare i den bemärkelsen.
Vad säger Sveriges Radios ledning?
– Jag tror inte att ledningen förnekar att det är så här, menar person A. De skulle antagligen säga att det är anslagstilldelningen som styr. Men jag kan inte begripa att Cilla Benkö och hennes ledning inte tycker det är viktigare att ha en personalpolitik att vara stolt över.
– En chef sa till mig att Sveriges Radio aldrig sagt upp på grund av arbetsbrist. Och det tyckte den chefen var väldigt fint, säger person B.
De många visstidsanställningarna kan vara ett sätt för cheferna att slippa säga upp fast personal, tror hen.
– Har man behov av anställda så anställer man normalt sätt. Och har man inte längre behov så säger man upp. Men på Sveriges Radio ses det av någon anledning så hemskt att säga upp någon på grund av arbetsbrist, att man hellre bedriver den här fullständigt absurda och omoraliska anställningspolitiken. Som drabbar unga. Som blir deras första kontakt med arbetslivet, påpekar person B.
Journalistförbundet har under många år kritiserat SR och andra medieföretag för de många visstidsanställningarna. Inför Journalistförbundets kongress 2018 presenterades ett omfattande underlagsmaterial om ”Otryggheten i journalistbranschen”. Här berörs frågan om tillfälligt anställda inom Sveriges Radio:
”Andelen tidsbegränsat anställda är omkring 20 procent enligt arbetsgivarnas statistik, även om andelen har visat sig vara så hög som en tredjedel när facket har räknat på redaktionerna.”
Fackklubbsordföranden Ulrika Hyllert menar att det går att se en positiv utveckling:
”Jag ser en vändning i hur ledningen resonerar. De tycks ha insett att hög personalomsättning är dåligt och är beredda att överbemanna.”
Men NMI:s källor är kritiska mot fackets insatser. Person C:
– Man kan vara kritisk mot Journalistförbundet för att de är svaga och inte sätter emot. Det är snarare intern social frustration över att någon ska bli utlasad som pressat cheferna till att någon får vara kvar än något Journalistförbundet gjort. Journalistförbundet är en del av systemet, de är rätt tandlösa.
Person B är inne på samma linje:
– Facket är medberoende. Det är inte ovanligt att fackligt ansvariga går över och blir chefer.
Inga kommentarer