I DN:s text återrapporterar man rakt av om de slutsatser som Naturskyddsföreningens granskning kommit fram till. Huvudbudskapet var att kontrollen av de bolag som tillåts leta efter och bryta malm och liknande mineraler fungerade dåligt. Så här beskrev DN det:
”När redan ekonomiskt svaga bolag tillåts dra i gång en dyr och många gånger vansklig gruvdrift riskerar också notan att till sist att hamna i skattebetalarnas knä. Det är vad som skett vid Ersmarksberget och Svärtträsk i Lappland. Saneringskostnaderna beräknas enbart där uppgå till över 200 miljoner kronor sedan de två gruvornas ägare, Lappland Goldminers, försatts i konkurs.
Jämför detta med originaltexten från Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur:
”När redan svaga bolag påbörjar en riskfylld gruvdrift kan det sluta med att det blir skattebetalarna som måste städa upp i naturen. Det är vad som just nu pågår vid Ersmarksberget och Svärtträsk i Lappland. Notan för saneringen kan sluta på över 200 miljoner sedan gruvornas ägare, Lappland Goldminers, gått i konkurs.”
Hur väl stämmer då uppgifterna som Naturskyddsföreningen uppger och som sedan återges av DN?
– Tyvärr är det ofta onyanserat när media rapporterar om gruvor, säger Emma Härdmark, kommunikationsansvarig på gruvornas branschorganisation SveMin.
För det första är det inget märkligt med att en del bolag har en förhållandevis låg soliditet när man letar efter mineraler, förklarar hon.
– Vid en prospektering letar man efter en fyndighet som förhoppningsvis kommer att resultera i en värdeökning senare, antingen i form av att man startar en gruva eller säljer fyndigheten vidare. Därför finns det inte särskilt mycket pengar i början av verksamheten.
Dessutom är de exempel med de nedlagda gruvorna i Svartträsk och Ersmarksberget som DN valt att lyfta fram extremfall. Sedan konkursen som orsakade stängningen har lagstiftningen ändrats och ett liknande scenario, där skattebetalare tvingas betala för saneringskostnaderna, skulle inte kunna hända igen, förklarar Härdmark.
TMI kontaktade reportern Thorbjörn Spängs på DN som skrivit artikeln för att få en kommentar.
”Artikeln du hänvisar till bygger på en artikel som DN klippte/hämtade ur tidningen Sveriges natur, det är såldes inte mina egna beräkningar eller uppgifter. Källan till uppgifterna framgår på flera ställen. Du får alltså vända dig till ursprungsförfattarna vilka namnges i min artikel för att få svar på dina frågor”, svarar han i ett mail.
På DN:s hemsida beskriver man sin publicistiska vision på följande sätt:
”Vi berättar inte bara vad som hänt utan går ett steg längre och beskriver varför. Vi försöker komma så nära sanningen som möjligt, prövar teorier, ger utrymme för motargument. Vi granskar makthavare och låter de bästa skribenternas analyser, åsikter och reportage fylla spalterna.”
Frågan är hur väl DN:s gruvartikel lever upp till den ambitionen.
Under Almedalsveckan presenterar Timbro Medieinstitut rapporten ”Mediers gullegrisar”, som handlar om mediers brist på granskning av informella makthavare och då särskilt Naturskyddsföreningen.
ERIK THYSELIUS
Tidigare TMI-granskning av hur svenska medier rapporterar om gruvskatter
Bild: Skärmdump från DN.se
Inga kommentarer