Granskningsnämnden friar Sveriges Radio bland annat med motiveringen att ord står mot ord när det gäller om forskare i Henrik Belfrages forskningsgrupp tagit del av brottsofferakterna. Men motiveringen till beslutet är mycket kort och det förs inget längre resonemang om hur man vägt olika argument och fakta och kommit fram till slutsatserna.
Så ser normalt nämndens beslut ut. Granskningsnämnden gör nästan aldrig någon egen utredning av sakläget, utan gör sin bedömning utifrån vad anmälaren och programföretaget – i det här fallet Sveriges Radio – anför. Att Granskningsnämnden skulle kontrollera en uppgift som Sveriges Radio lämnar, exempelvis genom att ringa Lars Lehman, finns inte på kartan. Helena Söderman är chef för tillsynsenheten på Myndigheten för radio och tv:
”Granskningsnämnden vidtar allmänt sett inte egna undersökningar av det slaget, utan det är ett programföretag som ska visa belägg för de uppgifter som programföretaget fört fram i ett program.”
Än märkligare är att Granskningsnämnden inte tar ställning till påståendet om att forskningen skulle varit ”ett brott mot etikprövningslagen”. Detta är en bärande del av inslaget, och en beskrivning som Henrik Belfrage i sin anmälan menar är grundlös. Något närmare svar på varför Granskningsnämnden inte behandlar påståendet i sitt skriftliga beslut går inte att få.
”Granskningsnämnden har tagit del av och gjort en prövning utifrån all den kritik som anmälaren fört fram i ärendet. Det innebär att anmälan är prövad i sin helhet och att nämnden friat inslagen”, skriver Helena Söderman i ett mail till TMI.
Henrik Belfrage kommer att få leva i ovisshet om hur Granskningsnämnden kom fram till att påståendet om brottslighet är sakligt motiverat.
Granskningsnämndens beslut går inte att överklaga. Med den knapphändiga motiveringen till myndighetsbeslutet och den betydande skada som uppstått för Henrik Belfrage kan man rent allmänt fråga sig hur den enskildes rättigheter tas tillvara när det gäller mediala övertramp. Henrik Belfrage kunde i vart fall ha rätt kräva en begriplig motivering till myndighetsbeslutet.
I Förvaltningslagen utrycks kravet på motivering på följande vis:
”Ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende skall innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild….Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av den som är part om möjligt upplysa honom om dem i efterhand.” Även om Granskningsnämndens beslut inte är ”myndighetsbeslut mot någon enskild”, så är det ett myndighetsbeslut vars betydelse för den enskilde är mycket stor.
Man kan jämföra med hur pressombudsmannen – som inte är en myndighet – resonerat i ett nyligen avgjort fall där en person blir anklagad i tidningen Barometern av en anonym källa för att ha försökt kringgå lagen. Pressombudsmannen menar att tidningen ska fällas eftersom den inte redovisat några belägg för att så är fallet, och tidningen fälls. Omständigheterna är långt ifrån identiska med Henrik Belfrages fall, ska sägas. I beslutet är resonemangen mer utförliga och pressombudsmannen väger olika faktorer mot varandra.
Henrik Belfrage har även anmält inslaget till Journalistförbundets yrkesetiska nämnd (YEN) och till Justitiekanslern (JK).
Anmälan till YEN handlar till stor del om hur journalisterna har närmat sig brottsoffren och om det skadat de redan utsatta brottsoffren. Det brev som journalisterna skickat till brottsoffren är då helt centralt för bedömningen. Men utan att Yrkesetiska nämnden sett brevet, eller talat med någon av kvinnorna, kommer den till sin slutsats: ”Nämnden finner att reportrarna i detta fall har visat hänsyn vid sina kontakter med kvinnorna och har närmat sig dem med försiktighet.” Även här går man helt och hållet på vad journalisterna anför och gör ingen egen utredning.
JK vidtar ingen åtgärd vilket inte förvånar eftersom JK ytterst sällan väcker allmänt åtal mot ett medieföretag för förtal. JK tar inte ställning till om det är frågan om förtal eller inte.
Mats Olin
Inga kommentarer