Bild1
Djurskyddsinspektörerna var en dokumentärserie från 2014 som i hög grad kom att handla om enskilda som på bästa sändningstid i TV4 klandrades för sin djurhållning. Djurägare som i det flesta fall inte hade begått något brott, som inte var offentliga och vars förseelser inte kan ses vara av allmänintresse.
Vid minst två tillfällen anmäldes programmet till granskningsnämnden för att ha brutit mot respekt för privatlivet. TV4 friades i det ena och fälldes i det andra fallet.
”Mattias och Malin [djurskyddsinspektörer] besöker en hundimportör och möts av en fruktansvärd syn. För många hundar har gjort miljön oacceptabel och importören riskerar att få sitt tillstånd indraget.”
Så beskriver TV4 seriens första avsnitt. Avsnittet inleds med bildsekvenser från ett pråmfartyg en tidig morgon, män som skakar hand, hundar i en lastbil, och i bakgrunden hörs dov musik och hundskall. En av bildtexterna lyder ”Djurskyddsinspektörerna misstänker olovlig djurimport”.
I inslaget som följde kopplas misstankarna ihop med Jeanette Richert som bedrev valpimport. Men längre in i inslaget kunde djurskyddsinspektörerna konstateras att alla valpar var registrerade och att Jeanette inte hade bedrivit någon olaglig import av valpar, inte heller de inledande bildsekvenserna eller hundskallen hade något med hennes verksamhet att göra, ändå valde TV4 att inleda serien med en sådan missvisning. Programmet resulterade i ett plågsamt drev mot Jeanette Richert där hon utsattes för hat och hot och blev kallad för både smugglare och djurplågare.
”TV4 hade sagt att de följde länsstyrelsens arbete under en vecka, och jag trodde de höll på med något slags utbildningsprogram för sådana som skulle läsa till inspektörer.” Så skrev Jeanette Richert i sin anmälan till granskningsnämnden.
Enligt TV4 var medverkan i programmet frivillig. Den som inte ville delta blev avidentifierad. Men med tanke på sammanhanget som de medverkande djurägarna förekom i, är det svårt att förstå hur någon frivilligt skulle vilja delta i en sådan produktion.
Djurskyddsinspektörer är myndighetspersoner med befogenheter att både omhänderta djur och att besluta om djurförbud för en enskild person. Att som djurägare få frågan om medverkan från ett tv-team som följer djurskyddsinspektörerna skulle kunna uppfattas som en uppmaning snarare än som en fråga. Dessutom genomfördes en stor del av besöken med tv-teamet oannonserat, vilket för många djurägare är en mycket spänd situation. I den kontexten är det inte uppenbart att en medverkan i programmet bör betraktas som frivillig.
Näringslivets medieinstitut (NMI) ringde vd:n för det nu nerlagda produktionsbolaget som producerade Djurskyddsinspektörerna för TV4, Scandinavian Studios, vid upprepade tillfällen men fick inget svar. Även personen som på Scandinavian Studios som ska ha ansvarat för programmet kontaktas. Men samtalet om hur programidén kom till blev kort:
– Det var två killar från Skåne som kom med idén. Jag svarar inte på detta, det var TV4 som ansvarar för produktionen.
Hon lägger på och är därefter inte kontaktbar.
I stället ringde vi producenten till Djurskyddsinspektörerna. Det visar sig dock att hans anställning enbart varade i tre månader. ”Det är så den här branschen ser ut” blev förklaringen, och hans möjligheter att svara på produktionens totala utformning var därmed begränsad:
-Som producent är man aldrig ute på plats. Den som filmade hade gjort en del polisprogram och hade erfarenhet från det. Visst, man kan ju tycka att en kamera gör intrång i någons privatliv men finns det ett allmänintresse så är det befogat.
Anser du att ni var tillräckligt tydliga med var en medverkan i programmet innebar, givet den ogynnsamma gestaltningen som ni valde att porträttera djurägarna i?
– Vi var väldigt tydliga med att vi varje gång vi kom till ett hem frågade om vi fick filma. Om sedan folk inte uppfattade det så är det beklagligt. Vi var bland annat väldigt noggranna med att ge ut visitkort.
Efter en säsong med Djurskyddsinspektörerna ville länsstyrelsen inte längre medverka i en andra säsong. I stället beställde TV4 serien Djurskyddarna, som också producerades av Scandinavian Studios, där tv-teamet följde djurambulansens arbete i mötet med vanvårdade djur.
– I produktionen av Djurskyddarna hade vi många förhållningsregler som uppstod efter kritiken mot Djurskyddsinspektörerna. Vi fick inte filma privatpersoner och knappt ens några djur. Men kanalen var missnöjd med att det inte blev någon bra tv och bad oss gå in och filma i hemmen ändå. Programmet lades senare ner och vilket jag tror handlade om att TV4 inte tyckte att det var tillräckligt intressant, säger en person som var delaktig i produktionen till NMI.
Fanns det några journalister med i produktionen när du var där?
– Nej, det tror jag inte. Men jag tror att Djurskyddsinspektörerna hade en journalist med i produktionen.
Även Länsstyrelsen i Skåne kontaktades för att begära ut handling och avtal från samarbetet med TV4, men det visar sig att några sådana handlingar inte finns och att avtalet var en ”muntlig överenskommelse” som inte finns dokumenterad. NMI intervjuade Marcus Björklund, enhetschef för djurskydds- och veterinärenheten, som var delaktig till produktionen:
Varför ville ni göra serien?
– Vi ville synliggöra området och reglerna. Att göra folk medvetna om vårt arbete. Vårt intresse var att folk skulle förstå att man måste sköta sina djur.
Hur ser du på att djurägare utsattes för hat och hot till följd av programmet och ert ansvar i det?
– Det är klart att det är tråkigt om någon, trots ansträngningarna att informera om detta, inte fattat att de skulle spelas in. Men alla har varit vuxna människor som blivit informerade i förväg och gett sitt tillstånd.
Varför fortsatte ni inte samarbetet med TV4?
– Vi fick en förfrågan om ännu en säsong men då sade vi att det räckte. Vi ville inte längre ha med folk på kontrollerna, det tog för mycket tid. Jag kände att vi hade fördelar med att synliggöra inspektörernas arbete från den första säsongen men tyckte inte att det behövdes i en andra säsong. Vi var nöjda och ”mätta” med första säsongen.
TV4 kontaktades vid upprepade tillfällen. Inledningsvis kontaktades Martin Nygren, i dag exekutiv producent på TV4, som då ansvarade för det efterföljande programmet Djurskyddarna:
– Vi har haft en ordentlig personalomsättning här så jag vet faktiskt inte vem som ansvarade för programmet då. Jag hade hand om Djurskyddarna.
Hur ser du på att enskilda blev utsatta för hat och hot som ett resultat av er programserie?
– Jag kan ju bara tala för den produktionen jag var delaktig i och där hade vi tydliga riktlinjer om hur arbetet skulle gå till för att värna integriteten. Men jag förstår problematiken med konfrontations-tv och vi försöker hantera den så varsamt vi kan. Det är ju lite brutalt att konfrontera folk och det kräver en stor portion omdöme.
En av de som ansvarade för beställningen av programmet gick inledningsvis med på en intervju men återkom senare via TV4:s programchef Mia Lindqvist för att meddela att en intervju inte längre var aktuell.
Vi ville förstå hur programidén blev till och hur TV4 arbetade med programmet. Fanns det några journalister med i produktionen? Hur tänkte TV4 att serien skulle kunna leva upp till respekt för privatlivet givet dess utformning? Ser TV4 inga problem med att ett tv-team spelar in vid sidan av myndighetspersoner och att en fråga om medverkan i en sådan kontext kan upplevas som påtvingande?
Det visar sig dock vara svårt att få någon ansvarig att uttala sig om programmet i en bransch som mest tycks likna ett lapptäcke av projektanställda.
Djurskyddsinspektörerna är inte den enda produktionen som baserats på ett samarbete med en myndighet på bekostnad av den enskildes integritet.
Akademiska sjukhuset i Uppsala medverkade under 2007 i en produktion som sändes i TV3. I ett av avsnitten visades hur en svårt sjuk patient vårdades i livets slutskede. Landstinget lät dessutom tv-teamet filma när personalen beskrev patientens hälsotillstånd ingående. Mannen själv hade aldrig gett sitt samtycke till filmningen. Mannen dog kort därefter och mannens anhöriga stämde, med hjälp av organisationen Centrum för rättvisa, landstinget för kränkning och fick till slut rätt i Svea hovrätt.
Det finns också mer aktuella exempel. Just nu sänder TV4 programmet Norrlandspolisen där ett tv-team följer poliser i yttre tjänst. Som TV4 skriver: ”De tar oss med på larm gällande allt ifrån vapenbrott och narkotikahandel till tjuvjakt och större sökinsatser.” Men poliserna filmas även när de kör hem berusade personer, förhindrar självmordsförsök eller avbryter slagsmål.
I Norrlandspolisen väljer TV4 att systematiskt avidentifiera personer vid konfrontationer genom att skugga ansikten och förvränga röster. Samtidigt är det högst troligt att igenkänningsfaktorn i de små samhällen där incidenterna utspelar sig är hög och riskerar därmed att personers identitet röjs.
Nyligen kom en fällning i granskningsnämnden av just ett sådant fall. I inslaget förklarar polisen att en känd tjuv befann sig i en bil tillsammans med några andra. Personernas ansikten var anonymiserade men i övrigt syntes kroppsform, kläder, orten nämndes, och rösterna var autentiska. Enligt TV4 blev anmälaren i inslaget anonymiserad, men anmälaren själv uppgav att både hans chef och vänner kunde identifiera honom i programmet vilket hade inneburit ett intrång i hans privatliv.
NMI ringde en av polisens projektledare till Norrlandspolisen, Joakim Oja:
Varför ville ni medverka till Norrlandspolisen?
– Vi ville delta i produktionen för att beskriva vår vardag och vår berättelse utan att konstla till eller tillrättalägga något. Vi vill synliggöra vårt arbete, vad vi är bra på och vilka utmaningar vi har.
Har ni ett avtal med produktionsbolaget?
– Nej, det har vi inte. Vi har ställt oss välvilliga till att det får följa med polisen. Sedan har ju produktionsbolaget sina intressen och vi har våra. Men samarbetet har gått väldigt bra.
Ett inslag fälldes nyligen i granskningsnämnden för att ha brutit mot respekten för privatlivet, hur ser du på det?
– Jag känner inte till det specifika fallet. Det är givetvis tråkigt om någon blivit uthängd till följd av denna produktion, men det är inte polisens ansvar att avidentifiera personer.
Hur ser du på att polisen samarbetar med ett underhållningsbolag?
– Vi är väldigt nöjda med hur det har fungerat i samband med Norrlandspolisen. De ingripande poliser som varit med har inte vittnat om att det ska ha uppstått några problem i samband med inspelningen och även för egen del har jag bara gott att säga om samarbetet mellan polis och produktionsbolag. Men vill man inte delta i produktionen så är det upp till produktionsbolaget att bestämma om det klipps bort helt eller ej.
Ser du någon risk att polisens intresse att marknadsföra sitt arbete sker på bekostnad av allmänheten?
– Nej, så upplever jag det inte. Tvärtom, vi har fått väldigt positiv feedback. Norrlandspolisen har enligt uppgift högre tittarsiffror än andra liknande produktioner och jag tror att programmet har bidragit till att fler har sökt sig in på polishögskolan.
I publicitetsreglerna punkt sju står: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”
Nils Funcke
NMI kontaktar yttrandefrihetsexperten Nils Funcke för kommentar:
– Det finns ett starkt allmänintresse i att skildra hur tjänstemän agerar vid myndighetsutövning. Den viktiga frågan här är om man kan tillgodose allmänintresset och samtidigt bevara den enskildes integritet enligt gällande sekretessbestämmelser och etiska regler, men det hävdar jag är en omöjlighet och gör sådana samarbeten djupt problematiska. Det är ju omöjligt att förutse vilka situationer som kan uppstå.
När en myndighet tillåter ett tv-team att följa med i realtid på utryckningar eller inspektioner riskerar sekretessbelagda uppgifter att komma utomstående till del oavsett om uppgifterna sänds eller ej.
– Myndigheten gör sig i så fall, enligt min uppfattning, skyldig till brott mot tystnadsplikten.
Så vem bär då störst ansvar för att serierna blir till och att integritetskränkande information sprids?
– Ansvaret ligger både hos beställarna och på myndigheten som beslutat om att utomstående ska få följa verksamheten. Utan en beställare och utan klartecken från myndigheten uppstår ingen risk för att enskildas integritet ska kränkas eller att annan myndighetsinformation ska röjas.
Inga kommentarer