Bjurwald om coronarapporteringen: ”En märklig uppgivenhet”

Häromdagen blev statsminister Stefan Löfven intervjuad i amerikanska CNN om "den svenska strategin". CNN-reportern ställde flera kritiska frågor, bland annat om resultatet av pandemihanteringen är orsaken till att Löfven avgår. Den här typen av ansvarsutkrävande är ovanlig i svenska medier, har journalisten Lisa Bjurwald visat. Nu skriver hon i en krönika: "Skulle Boris Johnson oväntat avgå mitt under en ännu pågående nationell krissituation finns det ingen chans att han skulle slippa undan vidräkningen".

 
Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

I min rapport som publicerades av NMI i maj och som föregicks av ett års kontinuerlig mediegranskning, inklusive många branschintervjuer, konstaterar jag att den svenska bevakningen av coronapandemin alltför ofta var problematiskt följsam i sitt förhållningssätt till myndigheter och makthavare.

Snart ett halvår efter publicering kvarstår faktum: Utöver en handfull opinionsskribenter på högerkanten är det vanliga sociala medier-användare, fristående poddar och mindre tidningar som Kvartal (vars chefredaktör Jörgen Huitfeldt medverkade vid rapportens lanseringsseminarium) som fortsätter att ställa de mest brännande frågorna. Exempelvis varför den svenska vänstern har intagit samma position under pandemin som ultrahögern i resten av världen.

Stoff saknas inte. Samtidigt som jag skriver detta har Folkhälsomyndigheten, Krisinformation med flera centrala aktörer släppt en informationsfilm, där två ungdomar håller andan (!) när de möter en person ur riskgrupp. Detta istället för att som i resten av världen bära munskydd. Filmen borde vara guld värd för varje politisk kommentator med sinne för humor. I ett idealiskt medieklimat skulle också en påpasslig redaktör skicka ut en reporter för att testa pandemistrategin ”hålla andan” på fullsatta tåg med mera.

Ett farligt prejudikat
Vid sidan av statens tveksamma informationsinsatser – som inte produceras gratis, vem kikar på kostnaderna? – finns också tyngre frågor att granska. Den tyngsta av dem alla, själva pandemihanteringen, fick medierna tillfälle att hugga tag i när statsminister Stefan Löfven oväntat avgick som partiledare i början av hösten (den 22/8; han lämnar formellt i november). Men den tuffa utvärderingen av hans insatser och ledarskap under en av Sveriges största kriser i modern tid uteblev. Varför?

Efter att ha gått igenom mediearkivet Retriever för augusti och september i år är den övergripande bilden att det konstateras att Löfven gått från kris till kris under sina år som statsminister, men att det görs få eller inga ansatser att ställa honom och/eller hans ministrar till svars för dessa. Istället övergick svenska medier nästan genast till att diskutera potentiella efterträdare, och när nuvarande finansministern Magdalena Andersson verkade leda loppet, till att porträttera henne.

En märklig uppgivenhet präglar skriverierna. Den 7/9 slog till exempel DN:s seniora politiska kommentator Ewa Stenberg fast, under rubriken ”Den politiska striden om pandemin är över nu”: ”Den svenska krishanteringen kommer inte att bli någon valfråga, trots 14 699 förlorade liv.”

Mediernas walk-over skapar ett farligt prejudikat. En folkvald ledare måste stå till svars för sina beslut, även i de fall då han eller hon valt att delegera dem. När oppositionen inte agerat opposition i så hög grad som de hade kunnat, finns ännu större anledning för medierna att inte svika sitt uppdrag.

Som jag skriver i rapporten började medier i Storbritannien ställa tuffa frågor om pandemihanteringen inom någon vecka från det att smittan var ett faktum på brittisk mark. Skulle Boris Johnson oväntat avgå mitt under en ännu pågående nationell krissituation finns det ingen chans att han skulle slippa undan vidräkningen (detsamma gäller ledarna i många andra europeiska länder). Se till exempel denna (betalvägg) raka sammanfattning av Johnsons 12 månader vid rodret under pandemin i Financial Times från våren 2021. Tidningen skriver att ”I mars 2020 agerade [Boris] Johnson med obeslutsamhet inför den annalkande covid-krisen. […] Regeringen Johnson stapplade från en kris till en annan.”

Notera att självinsikt och förmågan till självkritik fanns på plats från början i brittiska mediehus. Redan sommaren 2020 anordnades till exempel panelsamtal om bristerna i coronabevakningen, med deltagare från de stora tidningarna, tv-kanalerna och så vidare.

Chans till bättring under valrörelsen
I rapporten lägger jag fram en rad teorier om varför den svenska coronajournalistiken har brustit och fortsätter att vara bristfällig, även om den har förbättrats under 2021. Bland annat den svenska konsensuskulturen, vårt lands ovana vid större kriser och att myndigheterna redan från början kunde sätta agendan via de dagliga, direktsända presskonferenserna.

Men det är fortfarande obegripligt hur vi har kunnat lida en sådan förlust och gå vidare som om ingenting har hänt. ”Skulle vi ha haft Sveriges dödssiffror skulle det ha varit total katastrofstämning både i den politiska debatten och i medierna,” säger den i rapporten intervjuade Erja Yläjärvi, chefredaktör för finska Hufvudstadsbladet.

Katastrofstämning är ingenting att eftersträva. Men det är pandemins nästan 15 000 offer – inklusive de tusentals långtidssjuka svenskar vars liv förstörts eller kraftigt försämrats av viruset – som gör att vi journalister är skyldiga att ställa de tuffa frågorna, granska påståenden, plocka fram och jämföra statistik, hålla oss à jour med utvecklingen i omvärlden och fråga makthavarna varför inte Sverige gör si och så likt landet X.

Lisa Bjurwald

Låt oss en gång för alla slå fast att journalistik som inte smeker myndigheter och makthavare medhårs inte har någonting med ”hat mot Anders Tegnell och FHM” (eller andra slentrianmässiga påståenden från S-lojala debattörer) att göra. Snarare är den en garanti för att pressfriheten fungerar.

Det vore mycket olyckligt om medierna låter hanteringen av pandemin läggas till handlingarna, särskilt under den valrörelse där personerna som ska leda Sverige genom morgondagens kriser ska väljas.

 

——————

NMI:s coronarapport i medierna
Med undantag för en förväntat regeringslojal attack från Aftonbladets ledarsida var medierapportens mottagande i svensk press gott. Den diskuterades till exempel i Expressens nya mediepodd liksom i Svenska Dagbladets ledarpodd samt på flera av landets ledarsidor.

Sofia Nerbrand, tongivande liberal skribent skrev om rapporten i Kristianstadsbladet och konstaterade i sina slutsatser: ”Den svenska coronahanteringen är i många stycken ett misslyckande, men Folkhälsomyndigheten har varit osedvanligt framgångsrik på att regissera bilden av den.”

Under augustis Arendalsuka, Norges motsvarighet till den svenska Almedalsveckan nämndes rapporten uppskattande i huvudscenens panel om nordisk coronahantering.

Se CNN-intervjun med Stefan Löven.

 

Lisa Bjurwald

Journalist och författare

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.