Caspar Opitz: ”Ingen vill prata med polisen eller journalister”

En eventuell namngivning av en våldsbrottsling måste baseras på om det finns ett allmänintresse, menar Medieombudsmannen Caspar Opitz.

- Du kan begå ett hemskt brott men då använder inte vi i Sverige medierna som en skampåle för att hänga ut den här personen, säger han. Medieombudsmannen Caspar Opitz menar att journalister har svårt att få tillträde till de miljöer där skjutningarna sker:

- När det här har blivit vardag, vilket det tyvärr har blivit, då blir det lite av en slentrianbevakning, säger Caspar Opitz.

 
Foto: Kool C, Unsplash

Med anledning av NMI:s undersökning av mediers bevakning av skjutningar uppstod ett antal journalistiska och medieetiska frågor som Hanna Dalhusen ställde till allmänhetens medieombudsman (MO) Caspar Opitz i en intervju.

NMI:s rapport om hur skjutningar skildras i medier publiceras inom kort.

Caspar Opitz säger att skjutningarna som sker i Sverige är en av de viktigaste samhällsfrågorna just nu och att de sammanhang som skjutningarna sker i är viktigt för journalister att skildra. Samtidigt menar han att det har skett en förändrad syn på skjutningar i samhället, vilket påverkat journalistiken.

Han berättar att när han själv började arbeta som journalist på 90-talet och det skedde ett mord så skulle man ut på plats direkt, för att sedan följa upp med flera artiklar och reportage. Opitz menar att den situation vi har i dag – där ungefär en person skjuts i veckan – i viss mån har resulterat i en slentrianmässig journalistik som ibland missar sammanhanget skjutningarna sker i.

– Men det är så att när det här har blivit vardag, vilket det tyvärr har blivit, när det händer hela tiden, då blir det lite av en slentrianbevakning. Det viktiga där blir att försöka göra nedslag och förstå, göra reportage och tränga in i problemet med jämna mellanrum, säger Caspar Opitz.

Parallellt med detta är hans uppfattning att det skrivs många artiklar som täcker sammanhanget och följer upp skjutningarna. Den granskning av medias rapportering om skjutningarna under en månad som NMI genomfört visar dock att nedslagen och reportagen är försvinnande få.

På frågan om varför det inte görs fler reportage framhåller Caspar Opitz att journalister har svårt att få tillträde till de miljöer där skjutningarna sker, något som han återkommer till flera gånger under intervjun. Han menar att det är oerhört svårt att skriva reportage och artikelserier som går på djupet i dessa miljöer, eftersom journalister sällan är välkomna. Människorna är lika benägna att prata med journalisterna som med polisen, det vill säga inte alls.

– Det är en svår miljö att tränga sig in i jämfört med många andra miljöer som journalister vill bevaka. Det går inte att komma nära, eller det är väldigt svårt att komma nära.

Under Publicistklubbens debattkväll den åttonde november 2021 gav journalisten och författaren Johanna Bäckström Lerneby uttryck för att vissa svenska journalister gömmer sig bakom en fasad av “mångfald” för att slippa ta tag i de brännande frågorna i Sveriges förorter. Detta skulle kunna vara en delförklaring till varför det inte skrivs mer om förorten och skjutningarna.

Opitz säger att det möjligen kan finnas sådana mekanismer. Samtidigt tror han inte att journalister avstår från att skriva svåra reportage för att de är bekväma eller inte anser sig vara berättigade till att skriva om ett område som de inte vuxit upp i, utan att en avsaknad av artiklar som går på djupet kan bero på att de är svåra att skriva och att många journalister inte är bekväma i miljöerna.

Medieombudsmannen framhåller också att det kan föreligga en säkerhetsrisk för de journalister som försöker ta sig in i och förstå
sig på de miljöer i vilka skjutningarna sker. Som journalist måste man vara ganska försiktig menar han.

– Det är lätt att nosa upp en journalist. Det kan vara en ganska farlig miljö, har vi sett några gånger.

Opitz påpekar att redaktionerna inte har de nätverk som de skulle behöva i dagsläget i förorterna. På senare år har flera redaktioner etablerat kontor där och rekryterar personer med kunskaper i fler språk än svenska och engelska. Men med tanke på hur länge dessa problem har funnits så kan man fråga sig varför redaktionerna inte kommit längre i sitt arbete med att etablera sig i förorten, inte bara genom redaktioner och personal, utan också genom en allmän tillit på de här platserna.

Hur mycket kan man då som journalist skriva om dessa gärningspersoner? Opitz tycker att journalister kan skriva ganska mycket.

– Jag tycker att våra pressetiska regler medger att man kan skriva mycket när det finns ett stort allmänintresse, vilket man får säga att skjutningarna har. Då tycker jag att man kan tillåta att medierna gör en omfattande bevakning och går ganska nära.

Medieombudsmannen menar också att om man är en del av den organiserade brottsligheten så får man tåla att omskrivas på ett inte alltid så positivt sätt trots att en viss krets kan identifiera en även om inte namn eller bild förekommer.

Caspar Opitz, Medieombudsman. Foto: Jonas Hellsén.

Gällande brottsoffren har han en lite mer restriktiv inställning, även om han tycker att man kan skriva relativt omfattande beskrivningar av dessa också. Vad som kan skrivas beror på situationen menar han och säger att det inte finns något pressetiskt förbud mot att berätta vad som hänt, eller i alla fall försöka berätta så mycket som möjligt av vad som hänt. Det måste göras en bedömning av ansvarig utgivare.

– Är man ett brottsoffer som har avlidit eller skadats allvarligt, även om man har gjort väldigt onda saker innan, så finns det sörjande anhöriga som man måste ta hänsyn till. Då råder viss försiktighet och man måste ta etiska aspekter i beaktning. Jag säger inte att man tvunget måste avstå att berätta att den här personen var en del av det här gängkriget, det tycker jag oftast att man måste få säga. Jag tycker dock att man borde vara försiktig med detaljer, just för att det är en död person och ett brottsoffer. Det finns inte något generellt förbud mot att berätta att ett brottsoffer också var en del av ett gängkrig, det kan vara en viktig del av kontexten.

I de beslut som finns tillgängliga på medieombudsmannens hemsida återfinns flera fällningar av artiklar om brottsoffer. I en av dessa (Exp nr 111/09 Västerbottens-Kuriren) beskrivs en död mans olyckliga livshistoria och tidningen spekulerar i orsakerna till hans död. Dåvarande pressombudsmannen konstaterar i beslutet att mordet har visst allmänintresse, men framhåller samtidigt att “Inget allmänintresse motiverade utlämnandet av den dödes olyckliga livshistoria och inte heller fanns skäl för spekulationerna kring hans brutala död.”

Det blir alltså, som Opitz konstaterat ovan, en fråga om allmänintresse.

I vår undersökning kan jag se att man ofta använder ordet ”skjutning” när det gäller att någon drabbats av gängvåldet, i stället för ”mord” eller ”mordförsök”, vilket kan resultera i en mindre allvarlig gestaltning. Hur ser du på det?

Caspar Opitz berättar att man som journalist lär sig att inte skriva att det rör sig om ett mord eller att någon blivit mördad innan man vet att det verkligen är att betrakta som ett mord, till exempel genom en fastslagen brottsrubricering. Att journalister skulle göra skillnad på olika typer av människor vid användningen av begreppet mördad är inget han noterat tidigare eller uppfattat, men han ger uttryck för att det är en intressant iakttagelse. I samband med detta säger Opitz att medieetiken inte måste följa den rättsliga processen när de vill namnge en person, utan att den ansvarige utgivaren själv bestämmer när en person namnges. Som journalist kan man gärna förhålla sig till det juridiska som ett stöd för publiceringsbeslut, men man är inte bunden till att lyda rättsprocessen

– Har någon utfört ett mord som är väldigt uppmärksammat och har ett stort allmänintresse, och det inte råder någon tvekan om gärningsmannens skuld, så skulle jag mycket väl kunna fria en namnpublicering, även om domen inte vunnit laga kraft.

Vidare berättar Opitz att det finns ett flertal aspekter för den ansvarige utgivaren att ta hänsyn till vid publiceringar av namn: Är det
ett ovanligt efternamn? Finns det barn eller andra anhöriga som kan skadas av publiceringen? Hur gammal är personen i fråga?

Det finns ett beslut om fällning i medieetiska nämnden där en person som kan anses ha varit delaktig i en skjutning har namngivits (GT/Expressen, exp. nr. 122/2017, dnr. 62/2017). I pressombudsmannens bedömning kan man läsa att han inte hade något att invända mot namnpubliceringen som sådan, eftersom allmänintresset var så stort. Vad publiceringen istället fälls för är att den gör gällande att det är en
kärleksrelaterad konflikt som ligger bakom skjutningen, trots att det inte är fastställt. I bedömningen står det att “I artiklar som innehåller spekulationer och gissningar är det, ur en pressetisk synvinkel, viktigt att tidningen är försiktig med att peka ut enskilda personer som delaktiga eller till och med delvis ansvariga för det som inträffat.”

Det är således särskilt viktigt vid namnpubliceringar att de uppgifter som publiceras är korrekta.

I flera olika beslut från medieetiska nämnden framhåller man att unga är särskilt skyddsvärda och därför inte bör kunna identifieras i artiklar, men vem som räknas som ung kan inte Opitz säga. Det handlar helt enkelt om omständigheter, men han är tydlig med att namngivningsbeslut inte baseras på hur hemskt brottet är.

– Om någon till exempel begår en våldtäkt eller utför en grov misshandel så är det inte i sig en anledning till namngivning enligt vår pressetiska tradition. I stället baseras namngivningen på om det finns ett allmänintresse. Du kan begå ett hemskt brott men då använder inte vi i Sverige medierna som en skampåle för att hänga ut den här personen. Men om brottsligheten sker upprepade gånger, är organiserad eller påverkar samhället på ett mer omfattande sätt, då ökar allmänintresset och en namnpublicering kan vara aktuell.

Vid intervjuer med eller artiklar om våldsbejakande personer anser Opitz kritiska frågor vara av största vikt, journalisten måste ”se till att det inte blir ett gullande”. Många artiklar om våldsbejakande personer genom åren har fått kritik för att vara glorifierande. Här uppstår en balansgång. För samtidigt som man som journalist kan önska att skriva om de brott en person begått för att förmedla en bild av denne, så kan man hindras av medieetiken eftersom det kan finnas brottsoffer att ta hänsyn till.

– Det är alltså inte så enkelt att man kan skriva om allt som en våldsbejakande person har gjort, vissa saker måste utelämnas av hänsyn
till brottsoffren, säger Opitz.

Att det skrivs få djuplodande reportage om de brottsoffer som även är eller har varit förövare tror medieombudsmannen beror på att det inte ligger i journalistikens natur. Han säger att det är mer av en journalistisk mekanism att berätta om de ”oskyldiga” offren för skjutningarna än de som själva spelar på samma arena och själva är ”gangstrar”.

– Det är kanske svårare att tycka synd om en person som själv skjuter andra människor och som sen blir skjuten. Det är lättare att tycka synd om ett oskyldigt offer som råkar komma förbi och träffas av en förlupen kula.

 

Hanna Dalhusen



Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.