”DN ville undvika en icke-alarmistisk klimatberättelse”

I en krönika berättar journalisten Anders Bolling om en händelse på Dagens Nyheter när dåvarande redaktionschefen Caspar Opitz ville ha ett samtal om klimatrapporteringen.

 
Fridays for Future Bonn, 2021-03-19, Källa: Unsplash/ Mika Baumeister

Som DN-journalist vinnlade jag mig om att återge alla sidor av den komplexa klimatberättelsen. Ämnet intresserar mig intill nördighet sedan decennier.

Jag visste också att det, underligt nog, var kontroversiellt att göra detta. Men jag fick sällan några direkta reaktioner på Dagens Nyheters redaktion. Det kunde vara en eller annan liten uppmuntrande kommentar (med låg röst) vid kaffeautomaten.

Under några år hade jag en blogg på temat framsteg. Den var en idealisk ventil för att få skildra sådant som sker med och i världen – miljö, fattigdom, våld – men som inte kommer fram i den vanliga rapporteringen (vilken bygger på konflikt och problem). Emellanåt skrev jag om de vetenskapliga rön och den statistik om klimatet som inte brukar ges plats. Att väldigt få former av extremväder ökar, exempelvis. Eller att antagandena om klimatets känslighet för koldioxidutsläpp varit oförändrade i 40 år. Eller att djur och växter hittills inte tycks ha haft särskilt stora problem med den uppvärmning som skett.

Jag fick en del mejl. De flesta var positiva, men några var kritiska. Tydligen hade de som var mest upprörda vänt sig direkt till ledningen.

En dag approcherades jag av redaktionschefen, som vid tiden hette Caspar Opitz, en vänlig själ som jag alltid haft en god personlig relation till. Han lät förstå att mitt sätt att beskriva uppvärmningen och dess konsekvenser var problematisk. ”Vi får många mejl om det här”, sade han. Det handlade inte om sakfel, ”du brukar vara noggrann”, men han påpekade att tidningen hade en vetenskaplig hållning i de här frågorna, och han hade stämt av med ett par vetenskapligt kunniga personer på redaktionen. Han nämnde den kända (och ofta övertolkade) undersökningen som sägs visa var ”97 procent av klimatforskarna” står i frågan. Och sedan gjorde han en referens som fick det att isa till lite grann i mina ådror: han jämförde med hur tidningen brukar hantera förintelseförnekare, ”som vi ju också håller kort”.

Vad svarar man på det? Inmålad i ett sådant hörn är det hart när omöjligt att komma ut. Min känsla var dock att referenserna var ogenomtänkta. Jag märkte ju att han inte var insatt.

Den första referensen kan förefalla harmlös, för många säkert relevant. Men den är ett klassiskt halmgubbeargument. Den som hänvisar till de ”97 procenten” menar nästan alltid ”i princip alla som kan något om det här tycker att det du säger är fel”. Men vad den där berömda undersökningen – egentligen flera – visar är att en stor majoritet av de klimatvetenskapliga studier där saken alls uttrycks (i de flesta studier uttrycks den inte) håller med om att människan bidrar till den globala uppvärmningen. So what? Det är ju alla med på, inklusive varenda ”skeptiker” där ute. Eller i alla fall 97 procent av dem, om vi ska vara på det humöret.

Vad hela saken handlar om är hur stor påverkan är, hur snabbt uppvärmningen går, hur känsligt klimatet är för ökad koldioxidhalt, hur mycket själva vädret påverkas av detta och i vilken mån förändringarna är skadliga eller kanske i vissa fall har fördelar.

Av någon anledning har de ”97 procenten” kommit att betyda att hela forskarsamhället är ense om att klimatförändringarna är extremt akuta och allt är människans fel. Det räcker att läsa IPCC·s senaste rapport med neutrala ögon för att inse att det inte är så enkelt.

Jag har nyligen talat med Caspar om den här dialogen, som ägde rum för drygt fyra år sedan, och han har fått läsa de delar som berör honom. Han ifrågasätter inte min minnesbild men säger sig inte själv komma ihåg detaljerna. I hans roll låg att ständigt göra brandkårsutryckningar för att ”sejfa” journalistiken, som han uttrycker det. Han minns inte förintelsereferensen men säger sig vara uppriktigt ledsen om han använde den och att det gjorde mig bedrövad. Det gjorde det.

Ett par år före ovan nämnda incident fick jag en annan tydlig indikation på att DN:s ledning ville undvika en icke-alarmistisk klimatberättelse. Jag hade fått klartecken för en artikelserie om saker som utvecklas positivt i världen. Gott så, men i min ursprungliga pitch hade jag med ett ämne som låg mig varmt om hjärtat: att ökenspridningen är en myt och att det sedan 1980-talet snarare pågår en förgröning. Den artikeln fick jag inte skriva. ”Men varför?”, undrade jag. ”Är det för kontroversiellt för DN-ledningen?” ”Ja”, svarade dåvarande redaktionschefen Pia Skagermark, ”det verkar som det”.

Att den här frågan blivit så svartvit har mycket att göra med den dramaberoende medielogiken och med den symbiotiska dans som pågår mellan politiker, aktivister och journalister.

Fast egentligen är det besynnerligt att medierna är så ovilliga, för att inte säga livrädda, att referera till studier och statistik som inte bekräftar bilden av nära förestående klimatkatastrof. I nästa krönika ska jag förklara vad jag menar med det.

 

Anders Bolling
Anders Bolling slutade på Dagens Nyheter i fjol efter 22 år på tidningen.

***

 

Här är det blogginlägg som såvitt jag förstår väckte de flesta av de kritiska reaktioner som föranledde DN:s redaktionsledning att reagera. Blogginlägget innehåller en genomgång av hur klimatet förändras över tiden och hur utvecklingen ibland överdrivs. Kanske var det avslutningen som väckte ilska?

Jag är ledsen, alarmister: klimatvetenskapen är inte klar på långa vägar.

Jag är ledsen, skeptiker: det är lite för varmt just nu för att kunna slappna av.

 

Anders Bolling

Krönikör

4 kommentarer


  1. Mats Henrikson skriver:

    Det är bra med en nyanserad bild, oavsett vad det handlar om. Mainstreammedia gräver tyvärr sin egen grav genom att vara vara alarmistiska eller genom att förtiga åsikter och fakta.
    Till sist kommer människorna att segra.

  2. Lars Kamél skriver:

    Anders Bolling var nästan den enda svenska journalist som rapporterade sakligt om klimatfrågor. Någon enstaka till fanns/finns det väl. Jag undrade varför det är så länge jag såg honom skriva någonting om klimatfrågor på DN. Nu vet jag. Jag är inte ett dugg förvånad över att DN:s ledning inte vill ha någon saklig klimatrapportering. Den tidningen har satt propaganda, desinformation och lögner i system när det gäller klimatfrågor.

  3. Ann-Katrin Karlsson skriver:

    Jag är inte förvånad över DNs hantering av frågan. Det är ju exakt på samma sätt man hanterat pandemin – alarmism, förtigande av positiva fakta. Det räcker att titta på de bilder man publicerat på Anders Tegnells ansikte för att se DNs inställning i pandemin. De visar alla en ofördelaktig bild av honom. Och positiva, mer nyanserade fakta har genomgående förtigits. Nu gäller detta klimatfrågan och det är än viktigare att få en allsidig belysning för alarmismen och ensidigheten här föder något mycket farligare än förnekelse nämligen uppgivenhet. Det är det folk känner – inte att man förnekar. Man tittar bort för att man känner sig uppgiven, vet inte vad man kan eller ska göra, det känns ändå hopplöst. Det fattar inte alarmisterna.

  4. Björn Jägerlund skriver:

    Att medvetet undanhålla fakta för att hindra att belysa ett ämne från alla håll för att ge en så komplett bild som det bara går, det är att vara oärlig. Jag ser det som att ljuga. Vad ska man säga om en tidning som har en sådan policy?
    Det blir inte bättre av att det finns en politisk agenda bakom. Om tidningar agerar på detta viset, så har vi ett allvarligt demokratiproblem.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.