Dagens Nyheters Katrine Kielos-Marçal berättar i en ekonomikrönika en saga om energi som är ”mycket billigare än vad den någonsin har varit”, baserat på den kända berättelsen om den indiske kungen Shirham och uppfinningen av spelet schack.
Hans minister skulle som belöning få riskorn till ett antal av 2 upphöjt i 64 – 1, det vill säga ett fördubblat antal för varje ruta på schackbrädet. I antal blir det 18 446 744 073 709 551 615 riskorn, det vill säga drygt 18 miljarder miljarder.
Fördelat på antalet människor på jorden i dag, skulle detta bli drygt 2 miljarder riskorn per person.
Sagan är sedelärande och ett bra exempel i den viktiga disciplinen proportionskunskap. Som exempel på framväxten av solceller i världen haltar liknelsen dock betänkligt, detta på flera sätt.
Till exempel hänvisar Katrine Kielos-Marçal till den så kallade Wrights lag, som säger att för varje ackumulerad dubbling av produktionen, sjunker kostnaden med en konstant procentsats, i fråga om ny teknik med 20 procent (Katrine Kielos-Marçal hänvisar till en beräkning från MIT) och i fråga om solelproduktion med 30 procent (hänvisning till Oxfords universitet).
Vi befinner oss helt enkelt på kung Shirhams schackbräde, säger Katrine Kielos-Marçal och sammanfattar:
”Tänk er en världsekonomi som inte bara är hållbar utan kännetecknas av energi som är mycket billigare än vad den någonsin har varit. En värld där vårt välstånd inte längre är beroende av hur kvinnohatande diktaturer vill prissätta olja. […] Det låter för bra för att vara sant. Därför kan vi inte ta in det. Vi människor är rädda för ljuset.”
Med all respekt för visioner skulle DN:s läsare ändå vara betjänta av några kopplingar också till den faktiska verkligheten.
En sådan är att jordens resurser inte är oändliga. Till exempel innehåller solceller, beroende på typ, metaller som silver, tenn, bly, koppar, zink, indium, gallium, selen och kadmium. Ingen av dessa tas ur jorden utan miljökostnad och en del av dem klassas som farliga material.
Solcellstillverkningen kräver också mycket energi, och det är knappast solel som används. Kina dominerar numera i solcellsindustrin, så i miljöavvägningar bör också Kinas energimix räknas in. Wrights lag lär inte hålla i oändlighet.
Till detta det grundläggande faktum att solceller bara producerar el när solen skiner. Detta kan hanteras genom batterier, som kan lagra elen för senare användning, men här kommer verkligheten emot på ett brutalt sätt genom de i jämförelse enorma kostnader (ekonomiskt och miljömässigt) som batterier innebär, om de i större skala ska användas för energilagring.
Lika grundläggande är problemet att energin behöver finnas tillgänglig på rätt plats vid rätt tidpunkt, alltid. Med andra ord behövs en elöverföringsinfrastruktur, inte bara fysiska ledningar, utan ett helt elsystem med alla dess många kritiska komponenter som inkluderar varje hushåll och användningsplats i hela landet.
Detta elsystem behöver finnas på plats varje dag, varje timme, varje sekund året runt, även om det nästan aldrig skulle användas. Ju mindre det används, desto dyrare blir det räknat på användningstiden.
Ett exempel på konsekvenserna gavs i går (7 juli), då Sverige hade minuspriser på el under hela dygnet, i hög grad som följd av en enorm produktion av just solel och vindkraftsel. Alla som producerade el i går gjorde alltså en förlustaffär.
Det behövs ytterst litet eftertanke för att inse att en sådan ordning är ohållbar. Tänk dig som jämförelse att du får löneavdrag för att du jobbar. Ju hårdare du arbetar, desto mer pengar dras från ditt konto.
Här går att göra ännu en stor mängd invändningar. Men låt det bara vara sagt att även om solceller har stora fördelar och helt säkert kommer att vara en viktig energikälla framöver, så ser förutsättningarna för elproduktion och energianvändning extremt olika ut på olika håll i världen.
Solceller kan vara idealiska på många håll, och som förutsättningarna i fråga om kostnader och regelverk ser ut i Sverige i dag kan det vara fördelaktigt för ett enskilt hushåll att ha solceller på taket. Hur det ser ut i ett kollektivt perspektiv – om alla i Sverige ska ha tillgång till el på lika villkor och dela på kostnaderna – är en helt annan ekvation.
Det ställs stora förhoppningar till att kunna lösa solcellernas (och vindkraftens) svängningar med batteriteknik och då inte minst med natrium-jon-celler. Att litiumcellerna är dyra och att materialen till dem bara finns i begränsad utsträckning ser vi ju redan nu med prisbilden på elbilsbatterier. Att bygga tillräckligt stora batteriparker blir otroligt dyrbart även om det görs försök i begränsad skala (t.ex. på Hawaii). Natriumcellerna inger kanske större förhoppningar, men fortfarande är de produktionsluckor som måste kunna täckas enormt stora. Solcellerna producerar ju ingenting på natten när det är mörkt, men de har också på våra nordliga breddgrader en enorm svacka under hela vinterhalvåret, det är bara att ta del av Svenska Kraftnäts statistik, timme för timme under ett helt år. De är helt i otakt med efterfrågan, t.ex. timmen runt kl. 18, då alla kommer hem och vill ladda bilen m.m. På vintern är det mörkt då, så då gäller det att det blåser som 17. Websidan Second Opinion har under flera år haft tekniskt underbyggda artiklar om vilka problem vi står inför, löser vi inte dem så står vi inför en framtid när det är ström i de två små hålen i väggen bara några timmar på dygnet. Kalifornien har mycket vindkraft och står inför en framtid med rullande nedstängningar, vill vi ha det på det viset också här?
Ladda ner Svenska Kraftnäts statistik och räkna själv, så blir det uppenbart att varken vindkraft eller solenergi är några pålitliga elleverantörer.