”Ersättningsmodellen för digital vård är innovationshämmande”

Att medier på olika sätt problematiserar den digitala vården har NMI tidigare kunnat konstatera. Nu senast har det blivit mycket stor massmedial uppmärksamhet om det faktum att läkare på vårdföretaget Kry kan ta hand om upp till 100 patienter per dag. Politiker ifrågasätter om det är förenligt med god vårdkvalitet och att patienter med störst vårdbehov kan hamna utanför.

”Då handlar det inte längre om vård”, säger regionrådet Peter Olofsson (S) i Västerbotten till Sveriges Radio, för att ta ett exempel av många liknande kommentarer till 100 patienter per dag.

Ett perspektiv som i stort sett saknas i medievinklarna är att den digitala vården utgör en nyckel till nödvändig effektivitet i vården – genom att den möjliggör att en läkare kan behandla betydligt fler patienter –  och att den kan dessutom kan bidra till höjd kvalitet.

Det här uppmärksammades vid ett seminarium ordnat av Forum för Health policy (14/1-26). Laura Hartman, utvecklingschef vid Blodtrycksdoktorn och tidigare chefsekonom på LO, redogjorde för slutsatser från ett policy-paper.

Hon gav en bild av vårdens utmaningar och hur omöjligt det kommer att vara att möta alla behov med dagens organisation. Ett exempel hon nämnde var att en läkare skulle behöva 27 timmar arbetsdag för att möta behoven.

Harmans dragning handlade primärt om specialistvården, och då är förutsättningarna förstås annorlunda jämfört med primärvården.

Hennes siffror visade att i den specialiserade öppenvården är ungefär 700 patienter per läkare normalt, medan det i digital specialiserad öppenvård kan handla om 5 000 patienter per läkare, som planeras att öka till 10 000 patienter per läkare.

Det möjliggörs av exempelvis tekniska lösningar, standardiserade processer och specialiserade team som tar hand om specifika diagnoser.

– Vi brukar likna det här med att arbeta i cock-pit för ett stort flygplan, det är ganska mycket teknik man måste träna på att hantera.

Dessutom lyfte hon att behandling i patientens hem skapar egenmakt.

Hartman kom också in på ersättningsmodellen för den digitala vården, det vill säga utomlänstaxan, som Regionerna enligt henne med rätt uppfattar som problematisk eftersom man saknar kontroll över kostnader och innehåll. Men även vårdgivarna ser problem.

– Utifrån digitala vårdgivarnas perspektiv är det här ett innovationshämmande system som bygger på besöksersättningar, när det som tekniken möjliggör snarare är att ta bort besök och ersätta en del arbetsuppgifter som personalen gör med tekniken.