Finland begränsar Yles textnyheter på nätet

Finlands regering föreslår begränsningar i hur landets public service-bolag presenterar textbaserade nyheter på nätet. Ett steg i rätt riktning, enligt de privata tidningshusen, som protesterat emot att behöva möta den skattefinansierade konkurrensen från Yle.

 
Susanna Landor, chefredaktör Hufvudstadsbladet

Den finländska regeringens förslag, i form av en proposition den 17 december, följde efter en längre debatt där huvudargumenten varit att public service-bolaget Yle (förkortning för Yleisradio Oy, officiellt på svenska Rundradion Ab), som täcker både radio och tv, snedvrider konkurrensen i den finländska medievärlden. Liksom de svenska public service-bolagen finansieras Rundradion över skattsedeln, medan de övriga mediehusen är beroende av annonsintäkter och prenumerationsavgifter.

Upphovet till propositionen finns att söka i att det finländska Medieförbundet i juni 2017 lämnade ett klagomål till EU-kommissionen om statligt stöd som betalats till Rundradion. Efter utredningar blev kommissionens ståndpunkt att det ”inte går att tillräckligt exakt fastställa vilka tjänster som ingår i Rundradions uppdrag att verka i allmänhetens tjänst”. Enligt EU borde uppdraget till Rundradion preciseras så att innehållet i textform i sin huvudsak är knutet till Rundradions utbud av rörliga bilder eller ljud på nätet.

Kommissionens generaldirektorat för konkurrens, som agerat i saken också gentemot andra medlemsstater, grundar sig på en tolkning att ”journalistiskt innehåll i textform i regel inte utgör rundradioverksamhet, om det inte har samband med en rörlig bild eller ljud som publiceras av ett rundradiobolag”. De texter som faller utanför den här ramen ska bedömas i enlighet med de allmänna reglerna om statligt stöd. De får inte ha någon negativ inverkan på konkurrensen.

I den finländska propositionen hänvisas till en rad undersökningar om hur finländarna tar del av medieinnehåll i textform. Till exempel uppges (Digital News Reports landsrapport för Finland) att 22 procent följde Rundradions nyheter på webben minst tre gånger i veckan, bara de två kvällstidningarna nådde fler. Helsingin Sanomat nådde 19 procent, MTV:s (reklam-tv-bolagets) webbnyheter 12 procent, landskapstidningarnas webbplatser 9 procent och lokaltidningarna 7 procent. Yles webbnyheter har alltså en stark ställning bland de finländska mediekonsumenterna.

Propositionen redogör också för olika europeiska studier om marknadskonsekvenserna av public service-företagen webbtjänster och hittar snarast ett positivt samband mellan räckvidden för de allmännyttiga mediernas webbnyheter och de intäkter som medier får för webbnyheterna. ”Särskilt i Finland och de övriga nordiska länderna låg de kommersiella aktörernas räckvidd och de abonnemangsavgifter som de fick på en hög nivå trots den allmännyttiga verksamhetens starka roll.” (Sehl, A., Fletcher, R. & Picard, R, 2020)

Propositionen sammanfattar att den ”relativt ringa” inverkan som de allmännyttiga mediernas webbinnehåll har på efterfrågan på kommersiella medier kan förklaras med att majoriteten följer nyhetsrapportering från flera källor. Rundradions utbud utgör endast en del av det totala utbudet av gratisinnehåll.

Trots denna föga alarmistiska slutsats vill den finländska regeringen alltså ändå precisera bestämmelserna gällande Rundradion.

Enligt förslaget ska tyngdpunkten i Rundradions innehållstjänster härefter uttryckligen ligga på publikationer som innehåller rörlig bild eller ljud. Texter kopplade till sådana produktioner kan även publiceras utan begränsning. Sex undantag listas för när Rundradion i övrigt kan publicera sig i textform på nätet:

1) korta nyhetsinnehåll i textform som bolaget publicerar på basis av samarbetet med Finska Notisbyrån Ab eller någon annan motsvarande nationell nyhetsbyrå,

2) korta nyhetsinnehåll i textform om snabba nyhetshändelser eller om nyhetssituationer med snabbt förlopp.

3) de myndighetsmeddelanden i textform som bolaget förmedlar i enlighet med lag och det nödvändiga innehåll i textform som beredskapen inför undantagsförhållanden förutsätter,

4) nyhetsinnehåll i textform på samiska och romani samt på landets övriga minoritetsspråk,

5) innehåll i textform om kultur,

6) innehåll i textform om inlärning.

Bedömningen är att propositionen ”antagligen inte” kommer att ha några stora direkta konsekvenser för räckvidden eller omsättningen av kommersiellt medieinnehåll:

”Utbudet av Rundradions webbinnehåll kan för närvarande i någon mån minska till exempel prenumerationer på tidningar och antalet besökare på webbplatser, men effekten är antagligen inte betydande. [—] Den föreslagna begränsningen i rundradiolagen kommer ändå att öka kommersiella mediebolags visshet om den framtida verksamhetsmiljön och kan hjälpa dem att fokusera utbudet på sådant textinnehåll som Rundradion inte kommer att publicera i fortsättningen.”

Propositionen gör även en jämförelse med Sverige och nämner att det aktuella sändningstillståndet för public service-bolagen inte ingriper direkt i frågan om publicering i textform: ”SVT ska särskilja vad som är att betrakta som kärnverksamhet och kompletterande verksamhet och upprätthålla en god balans i omfattningen mellan dessa. Den kompletterande verksamheten ska utgå från och ha en tydlig koppling till kärnverksamheten.”

Inför propositionen har tidningshusen i Finland lobbat aktivt för att få lagen ändrad. Man ifrågasätter om de studier som anförs i propositionen är relevanta för de finländska förhållandena. Medieförbundet krävde strängare begränsningar än de föreslagna, men kommentarerna är att förslaget i varje fall går åt rätt håll. Susanna Landor, som är chefredaktör på den största svenska tidningen i Finland, Hufvudstadsbladet, säger så här i sin egen tidning:

”Vi är glada för att regeringen respekterar EU-kommissionens önskemål om att förtydliga Yles roll. Det här handlar om att följa de rättsprinciper och EU-regler som finns för public service med statligt stöd. Där ser vi att Yle har haft en mycket mer omfattande satsning på textbaserade nyheter än motsvarande bolag i övriga Europa.”

Hon framhåller att varken hennes eget tidningshus, som också omfattar flera andra av de finlandssvenska tidningarna, eller något annat kommersiellt mediehus vill se ett försvagat Yle.

”Vi vill gärna ha ett starkt public service-bolag och gärna hitta samarbeten med Yle. [—] Det är bara de textbaserade nyheterna som måste justeras. Som det broadcastingbolag Yle är kan man satsa ännu mer på det audiovisuella. Det handlar om omprioriteringar, inte en försvagning.”

Johanna Törn-Mangs, direktör på Svenska Yle, kommenterar i intervju i Hufvudstadsbladet att lagen kommer att få direkta följder för en del av Yles verksamhet:

”Men vi är redo för den förändringen, eftersom vi har flyttat fokus på webben till audio och video, och minskat antalet texter med 40 procent de tre senaste åren. Nu ska vi se om vi kan öka på förändringstakten och förnya vårt audiovisuella berättande ytterligare. Rörlig bild och ljud är vår kärnkompetens som vi länge satsat på att vara starka på.”

En uppmärksammad sak är att Svenska Yles regionala och lokala material inte finns med bland de undantag som listas i lagförslaget. Enligt en spridd uppfattning behöver det svenska medielandskapet i Finland särskilt stöd, med tanke på det begränsade befolkningsunderlaget (300 000 personer).

Men de facto är utbudet av nyhetstjänster på svenska i Finland i relativa termer stort. Totalt finns tolv svenska nyhetsredaktioner, dessutom två på Åland. Utöver detta täcker Nyhetsbyrån Svensk Presstjänst in hela Svenskfinland.

”Det är just den lokala och regionala nyhetsbevakningen som är dessa tidningshus marknad. Att tillåta att Svenska Yle ska få fritt spelrum att verka utan att beröras av den föreslagna ändringen skulle innebära ett dubbelfel gentemot de finlandssvenska tidningshusen”, framhålls i remissutlåtandet av det österbottniska mediehuset HSS Media.

I den finländska debatten har att argument varit att hotet mot tidningshusen framför allt kommer från teknikjättarna i Silicon Valley som tvingar medierna att anpassa sig till deras affärslogik. Mot den bakgrunden har medieforskare som Jenny Stenberg-Sirén och Carl-Gustav Lindén argumenterat för att de finländska tidningshusen ska söka samarbetslösningar och att det är missriktad strategi att försöka förbättra sin ekonomiska situation genom att begränsa Yles textnärvaro på nätet.

Hufvudstadsbladets Susanna Landor kommenterar att man bör hålla isär olika frågor.

”Det är en komplex situation för hela mediebranschen och där finns många utmaningar, men just det här lagförslaget handlar om att följa de rättsprinciper och EU-regler som finns för public service. Att vi behöver engagera våra läsare mer och göra bättre innehåll är en annan sak. Men vi ska hålla isär juridiken och det övriga.”

***

Fotnot: Den finländska regeringens proposition kan läsas (på svenska) här: https://www.eduskunta.fi/SV/vaski/HallituksenEsitys/Sidor/RP_250+2020.aspx

 

 

Svenolof Karlsson

Journalist

Inga kommentarer



Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.